Tävlingen i Peking


September 14th, 2011 av



Reservoaren i vid Mings gravar är en känsloladdad plats för mig.

Den är analyserad i bitar. Den har tänkts på, sprungits på, gråtits på – och nu kommits tillbaka på.

Det var det första loppet i år jag hade känslan av kontroll. Redan från starten föll bitarna på plats. Jag kom iväg snabbt direkt i idyket – och fick fritt vatten. Mitt slit i poolen börjar betala sig och jag var uppe i ledning fram mot första bojen. Vilket bör påpekas är en imponerande raka av 540m innan vi svänger vänster för att bilda ett baklänges “P”. Jag började bli lite nervös – för även om min fart har utvecklats en del har jag inte riktigt styrkan att ligga och dra en full 1500m.  Bennett kom upp från vänstersidan – Jenkins från högersidan och jag fick två bra axlar att få lite draghjälp från. Vid bojen gick vi in på enkel led och jag kunde slappna av lite och hitta en lugnare växel som skulle kunna hålla vägen tillbaka till land. Det blev lite bökigt kring kommande två bojar men jag höll min position ok och kunde springa upp mot cykeln i en topp 10 placering.

I Changping kommer cyklingens backe ganska så snabbt ut på första varvet. Det visade sig bli ett lyckokast då de knappa 5″ vår ledargrupp på 15 tjejer skulle utökas till en bestående lucka. Tempot hölls högt då det fanns en grupp välmotiverade tjejer som körde på. Med Findlay, Snowsill, Moffat och Barbara i gruppen bakom öppnades fina möjligheter för podium och avancemang i sammandraget. Cyklingen blev tuff… 15 blev 13 och Lisa försökte hålla sina Watt så jämna, fina och låga som möjligt.

Även om jag har skadan bakom mig ligger jag fortfarande efter i träningsmängd – och måste vara försiktigt med det som finns i kroppen. Inte slösa bort för mycket om det inte ger en direkt fördel.

Så jag kom in i andra växlingen med full fokus att hålla ihop de sista 10km till en totalt bra tävling. Gå ut i mitt tempo, hitta min rytm, hålla ihop löpningen hela vägen in i mål.

Därför lät jag ryggarna på Hewitt och Jenkins försvinna framåt. Vi blev en grupp på fyra som bildades redan ute på första varvet. Harrison, Annaheim och McIlroy. Vi skulle också plocka upp en slocknande Bennett som hade fallit tillbaka från tät duon.

Detta innebar att vi hade en brons medalj som väntade i målet. Farten blev lite mer konservativ och tävlingen mer taktisk. Ett läge som faktiskt gynnade mig utmärkt. Med ett tuffare tempo hela vägen igenom är det möjligt att jag hade tvingats att falla bak. När tempot nu sjönk en aning fick jag chans att återhämta mig och hitta lite lätthet i steget igen.

Med en kilometer kvar springer man in på arenan. Man kan se målet – men vet att man först måste bort till vändpunkten och sedan har en lång målraka framför sig. Långspurt – eller vänta? Efter att ha övervägt mina chanser och sett över min hand betsämde jag mig för att vänta. Låta någon av de andra dra upp spurten, ta rygg, och smita förbi. Kanske skulle jag ha övervägt faktumet att Annaheim har ett förflutet som 800m löperska…? Jag hade helt enkelt inte krafter kvar att ta mig förbi. Kroppen sa stopp och armar och ben uppförde sig mest som en robot utan kontroll. Jag kände att Bennett var på väg bakifrån och tog i så det dök upp stjärnor framför ögonen.

Man har men en hejarklack som sjunger “Heja Lisa du är bäst – du har muskler som en häst!” Då finns det inget annat alternativ än det som slutar med blodsmak och stjärnor.

Det var en otrolig känsla att vara tillbaka uppe i toppen och kämpa om medaljerna igen. Det bar inte riktigt hela vägen – men det visar på en form som definitivt är på väg i rätt riktning. Och att tävlingen i Des Moines inte var en flux.

I veckan väntar ett nytt träningsblock innan det bär av till Japan på torsdag. Första tävlingen i 2012 VM Serie går nämligen redan i Yokohama på måndag.

Fältet blir tufft som vanligt och banan helt annorlunda.

Plattare, varmare och snabbare…

Vi får se om jag kan lyckas övertala kroppen att samarbeta ännu en gång….