UCI Womens World Tour Vårgårda


August 19th, 2019 av



 

Bild: Kevin Hemphälä

Vilken cykelsommar det blev

Dubbla SM guld i Linje och Tempo följt av en World Tour Debut.

Cykel alltså.

Vi pratar cykel och inte triathlon.

Bara för att göra en sak klar; cykel är en del av triathlon – men cykelsport är något helt annat än att tävla i triathlon.

Dynamiken, kravprofilen och hur det taktiskt är uppbyggt. 

Väl medveten om att jag trots många år på elitnivå inom idrott här var orutinerad och en newbie var det med skräckblandad förtjusning jag ställde mig på startlinjen. 

UCI tävlingen i Vårgårda som är en del av Womens World Tour hade alla topplag på plats, totalt ca 150 åkare. Banan bjöd på 144km uppbyggt av ett längre varv följt av 6st korta. Vi hade totalt 8st grusvägspartier att ta oss igenom så ca 20% av cyklingen skedde i skogen på två led genom snirkliga grusiga småvägar. 

Den absolut största skillnaden från cyklingen jag “är van vid” är positionskriget i lungan. Inte ens på en VM-Series tävling i triathlon är det något man behöver fundera på nämnvärt. I triathlon har jag också en plats, ett namn, och det nästan förväntas att jag ska sitta långt fram. Jag behöver inte kriga för den.

Vi är inte heller 150 personer stor klunga på en smal landsväg utan oftast max 15-20 tjejer varav många är nöjda med att sitta långt bak och bara glida med. 

Bild: Kevin Hemphälä

Att hålla sig högt uppe utan att ta vind var dagens utmaning. Antingen satt jag för högt upp (och fick skäll av de andra svenska tjejerna på laget att inte ta för mycket vind!) eller så fann jag mig glidandes bakåt i klungan. Ibland hade jag en bra position för att plötsligt upptäcka att ca 20 tjejer plötsligt tagit sig förbi i sista svängen in på grusvägen. 

De kör tufft och tight och hittar luckor i klungan där jag inte riktigt såg att det fanns plats. Efter ca halva loppet kände jag mig faktiskt med bekväm med hur tight det var och hittade lite teknik i hur man skulle få fram styret för att ta en plats – men lagom till det började jag bli sliten i benen av alla accelerationer och igångdrag. 

In på de lite mindre varven var jag fortfarande kvar i huvudklungan men tightare varv med mer tekniska partier gör det också mer krävande när man sitter i svansen. 

Ut ur stan på nästa sista varvet tok-krampade jag i ena benet. Jag trodde att jag nog skulle få kliva av och leta upp en bil för att alls kunna ta mig tillbaka till mål. Efter lite lirkande med benet fick jag krampen att släppa, och tur för mig lugnade sig tempot i klungan just då – så på nåt sätt lyckades jag sitta kvar. Uppför  Hägrungabacken ut på sista varvet kördes det hårt och jag hade problem. Benen var på krampgränsen och det gick inte att trycka mer än precis under just den. Bakre delen av fältet var en enda lång rad med små luckor som jag lyckades gneta mig förbi och på toppen var jag ändå precis bakom huvudklungan. 

Ingen av de andra var så intresserade av att ta ikapp, de hade säkert lagkamrater uppe i klungan och deras jobb för dagen var ju klart. För mig fanns det personlig prestige i att försöka slita mig tillbaka till klungan och kanske gå mål med just huvudklungan.

Vi kom i kapp men nu började jag bli riktigt krispig. I de sista 5km finns det en gnetig grusvägssektion där det alltid körts rätt hårt tidigare varv. Jag gick helt på rött för att hålla hjul och när det sen kom en fartökning uppför asfaltsbacken ut från grusvägen var jag kokt. 

Det är lite av en ny upplevelse.

Jag tror aldrig jag har tvingats släppa hjul på på en VM-Series tävling eller någon svensk landsvägstävling. Nu gick tåget och jag såg mig parkerad med benen rätt ut.

Det var 2km kvar och med en stundande sprint skulle farten bara bli högre och högre och att “köra ikapp” klungan fanns inte på kartan. 

 

Jag gick i mål ca 40sekunder efter Bastianelli som slog Marianne Vos i spurten. 

Trött, förstörd i benen men ganska nöjd ändå. 

Min “profil” och det jag tränar för på cykel är att köra hårt och jämt. Jag har en väldigt bra tröskel och efficiency att ligga och trycka bra länga. Att konstant köra “på och av” och hela tiden gå upp i det övre registret där jag väldigt sällan befinner mig i träning var tufft. Väldigt tufft. 

Men som en första upplevelse och erfarenhet av cyklingen på den här nivån ger jag mig själv godkänt.