Var kommer motivationen ifrån?


April 9th, 2018 av



Den här bilden speglar en av mina mest glädjefulla träningspass på väldigt länge.

Ett simpelt löppass på löpband.

Om ni skulle kunna se hur axlarna liksom släpptes ner och klumpen i magen löstes upp samtidigt hade ni kanske sett bilden annorlunda.

Precis innan julafton 2017 opererade jag hälsenan. Två slemsäckar, 9cm plantaris sena och en bit av hälen togs bort och foten syddes ihop med 13 stygn. Något jag kanske borde gjort redan för två år sedan? Efter ständiga problem i högervaden, problem med hälsenan och en vardag där jag sällan kunde träna som jag ville tog det ändå ganska långt tid innan jag väl hamnade på operationsbordet. Jag försökte allt längs med vägen. Och jag tävlade ändå relativt bra med en viss framgång trots alla problem. Jag tog mig faktiskt till Rio, jag var tvåa på Island House Invitational och jag tog hem Cykel SM i Tempo och körde ett EM på cykel. Få vet hur kompromissad min träning har varit. Trots det har jag aldrig saknat motivation att fortsätta träna.

Så varför då? Och var kommer den ifrån. 

Just nu befinner jag mig på ett höghöjdsläger med Norska Triathlonlandslaget. Att träna 30-35 timmar i veckan uppe på 2350m är ingen barnlek. Jag har kommit på mig själv sittande i duschen ätandes på chips efter en 7 timmars dag. Känslan att vilja lägga sig ner och dö efter ett 4 timmars pass på trainer stirrandes in i en vägg. Men när en av cyklisterna här uppe frågade mig vad jag tränar för – hittar jag inte svar på frågan.

Jag tränar för att bli stark, jag tränar för att bli världsklass igen. 

Det som driver mig är ingen specifik tävling eller dag – utan en känsla.

Känslan av att vara i riktigt fantastisk form, känslan att veta att när mitt namn står på startlinjen så vet tjejerna att det kommer att bli en galet jobbig dag. Jag drivs av lusten att få vinna igen, för att ingen är starkare än mig.

Trots att få kanske skulle tro mig så lämnade jag London med två insikter;

-dels att jag äntligen verkligen var VÄRLDSKLASS,

-dels att det var nu det faktiskt började.

Jag hade aldrig en tanke på att jag skulle vara färdig, eller hade nått någon slags peak just där. Och mycket riktigt sprang och simmade jag bättre än i London senare under säsongen 2012. Men fortfarande var känslan att jag precis hade inlett någonting, börjat vara där jag ville vara.

Tyvärr blev det ju inte riktigt en fortsättning på utvecklingen kommande år. Skadeproblemen kom in i bilden och det blev liksom en ond spiral som jag aldrig kom ut ur. Men trots det, trots alla motgångar och slag i ansiktet långs med vägen har jag drivits av en inre motivation som ville bli bättre. Att jag hade mer att ge.

Det har varit spännande att se utvecklingen under Arild’s ledning sista året. Cykeln har förbättrats och simningen tagit ett par snäpp upp i nivå. Att utvecklas i sig har gett mig motivation att fortsätta. Och vissheten att NÄR jag väl kan börja springa, då kommer jag att ha en Lisa 2.0.

Längst bak i huvudet har det alltid kanske funnits ett om.

OM Lisa kan börja springa igen.

Men för att mitt liv ska vara drägligt och arbetsinsatsen kunna motiveras får det om’et aldrig ta över.

Det har det inte heller fått göra.

Motivationen kommer någonstans djupt inifrån, och den kommer av att jag vet att jag kan bli bättre. Den vet att jag har mer att ge – och den gör det möjligt för mig att pusha kroppen extremt hårt i jakten på Lisa 2.0.