Den där oromantiska sidan av sporten


March 2nd, 2017 av



Det är ju inte alltid guld och gröna skogar i livet. 

Att träna triathlon i Stockholm i februari är så långt ifrån glassigt man kan komma. Det är kallt, grått, blött är rätt bistert. Man blir tröttare då kylan liksom suger musten ur en. Alternativt sitter man inne och trampar trainer och blir urlakad av all svettning. Visserligen har Zwift gjort just den typen av cykling lite mer spännande, men jämfört med Alperna eller ett soligt Australien är det en mental vinst varje gång man avslutat ett pass.

Men rutinen är skön. Simning med Neptun på Eriksdalsbadet – slagit PB i kategorin “längsta pass någonsin simmat” ett par gånger om den senaste månaden. Gnetpass och mer kilometrar i poolen är någonsin innan den här tiden på året.

Att vara hemma innebär också eget kök och bra mat. Nån gång i veckan blir det matlådor från Urban Deli i Sickla, smidigt att plocka upp på vägen hem från simningen. Men vi har också provat på en prenumeration på en matkasse som gör livet ganska mycket enklare. Att slippa planera och handla spar mycket tid – men lyxen att få laga lite mat och äta bra finns fortfarande kvar.

Lunchlåda frå Urban Deli

Lisa frulle med en mango smoothie och avokado macka.

I år kommer både jag och Calle att köra för Stockholm CK och de nya klubbkläderna damp ner i lådan häromdagen. Det blir alltså i de här färgerna som jag kommer att köra Tempo SM i. Något jag för övrigt har i åtanke varje gång jag sätter mig på trainern för ännu ett av Arilds tröskelpass… Såg att det uppmärksammats på annat håll att jag skulle kör också 🙂 Emilia Fahlin hade lite koll på det i en intervju hon gjorde för någon vecka sedan.

Så medan en del preppar för VM-Serien i Abu Dhabi fortsätter vi med grundbyggande här hemma. Just nu känns det ganska långt borta att ställa sig på en startlinje och helt rätt att äntligen ha tid att lägga den där basen jag tvingats prioritera bort under föregående år. Utan bas – ingen topp. Så är det bara.