Var kommer motivationen ifrÄn?


April 9th, 2018 av



Den hÀr bilden speglar en av mina mest glÀdjefulla trÀningspass pÄ vÀldigt lÀnge.

Ett simpelt löppass pÄ löpband.

Om ni skulle kunna se hur axlarna liksom slÀpptes ner och klumpen i magen löstes upp samtidigt hade ni kanske sett bilden annorlunda.

Precis innan julafton 2017 opererade jag hÀlsenan. TvÄ slemsÀckar, 9cm plantaris sena och en bit av hÀlen togs bort och foten syddes ihop med 13 stygn. NÄgot jag kanske borde gjort redan för tvÄ Är sedan? Efter stÀndiga problem i högervaden, problem med hÀlsenan och en vardag dÀr jag sÀllan kunde trÀna som jag ville tog det ÀndÄ ganska lÄngt tid innan jag vÀl hamnade pÄ operationsbordet. Jag försökte allt lÀngs med vÀgen. Och jag tÀvlade ÀndÄ relativt bra med en viss framgÄng trots alla problem. Jag tog mig faktiskt till Rio, jag var tvÄa pÄ Island House Invitational och jag tog hem Cykel SM i Tempo och körde ett EM pÄ cykel. FÄ vet hur kompromissad min trÀning har varit. Trots det har jag aldrig saknat motivation att fortsÀtta trÀna.

SÄ varför dÄ? Och var kommer den ifrÄn. 

Just nu befinner jag mig pĂ„ ett höghöjdslĂ€ger med Norska Triathlonlandslaget. Att trĂ€na 30-35 timmar i veckan uppe pĂ„ 2350m Ă€r ingen barnlek. Jag har kommit pĂ„ mig sjĂ€lv sittande i duschen Ă€tandes pĂ„ chips efter en 7 timmars dag. KĂ€nslan att vilja lĂ€gga sig ner och dö efter ett 4 timmars pass pĂ„ trainer stirrandes in i en vĂ€gg. Men nĂ€r en av cyklisterna hĂ€r uppe frĂ„gade mig vad jag trĂ€nar för – hittar jag inte svar pĂ„ frĂ„gan.

Jag trÀnar för att bli stark, jag trÀnar för att bli vÀrldsklass igen. 

Det som driver mig Ă€r ingen specifik tĂ€vling eller dag – utan en kĂ€nsla.

KÀnslan av att vara i riktigt fantastisk form, kÀnslan att veta att nÀr mitt namn stÄr pÄ startlinjen sÄ vet tjejerna att det kommer att bli en galet jobbig dag. Jag drivs av lusten att fÄ vinna igen, för att ingen Àr starkare Àn mig.

Trots att fÄ kanske skulle tro mig sÄ lÀmnade jag London med tvÄ insikter;

-dels att jag Ă€ntligen verkligen var VÄRLDSKLASS,

-dels att det var nu det faktiskt började.

Jag hade aldrig en tanke pÄ att jag skulle vara fÀrdig, eller hade nÄtt nÄgon slags peak just dÀr. Och mycket riktigt sprang och simmade jag bÀttre Àn i London senare under sÀsongen 2012. Men fortfarande var kÀnslan att jag precis hade inlett nÄgonting, börjat vara dÀr jag ville vara.

TyvÀrr blev det ju inte riktigt en fortsÀttning pÄ utvecklingen kommande Är. Skadeproblemen kom in i bilden och det blev liksom en ond spiral som jag aldrig kom ut ur. Men trots det, trots alla motgÄngar och slag i ansiktet lÄngs med vÀgen har jag drivits av en inre motivation som ville bli bÀttre. Att jag hade mer att ge.

Det har varit spĂ€nnande att se utvecklingen under Arild’s ledning sista Ă„ret. Cykeln har förbĂ€ttrats och simningen tagit ett par snĂ€pp upp i nivĂ„. Att utvecklas i sig har gett mig motivation att fortsĂ€tta. Och vissheten att NÄR jag vĂ€l kan börja springa, dĂ„ kommer jag att ha en Lisa 2.0.

LĂ€ngst bak i huvudet har det alltid kanske funnits ett om.

OM Lisa kan börja springa igen.

Men för att mitt liv ska vara drĂ€gligt och arbetsinsatsen kunna motiveras fĂ„r det om’et aldrig ta över.

Det har det inte heller fÄtt göra.

Motivationen kommer nĂ„gonstans djupt inifrĂ„n, och den kommer av att jag vet att jag kan bli bĂ€ttre. Den vet att jag har mer att ge – och den gör det möjligt för mig att pusha kroppen extremt hĂ„rt i jakten pĂ„ Lisa 2.0.

 

 

FrÄn fela sida staketet


August 30th, 2017 av



 

Med helt fel klÀder och pÄ fel sida kravallstaketet var jag pÄ plats i Slottsbacken under helgens VM-Series tÀvling. 

HÀlsenan Àr under rehabilitering men all övrig trÀning har fÄtt ta ett steg tillbaka. Jag sliter pÄ med mina ryggövningar och ger kroppen lite extra mycket lugn och sömntimmar.

Trots att det kÀndes vÀldigt fel var det ÀndÄ trevligt att vara delaktig i VM-SeriestÀvlingen i Stockholm. MÄnga av dom som tÀvlar kÀnner jag och har trÀnar och tÀvlat nÀra ett flertal under mÄnga Är.

I stÀllet för att vara pÄ banan var jag runt banan.

Jag gjorde ett stopp i ITU’s triathlonlive kommentatorsbox under bĂ„de damernas och herrarnas tĂ€vling och hoppade ut pĂ„ kullstenen för att prata med speaker SillĂ©n. Det var helt fantastisk stĂ€mning vid slottet och det vĂ€rmer om triathlon hjĂ€rtat att se fullsatta lĂ€ktare runt den blĂ„a mattan.

Att Kristian knep silvret var den absoluta höjdpunkten. Jag har ju som bekant trÀnat en del med Norska landslaget under Äret och vet hur stark han Àr och hur hÄrt han trÀnar.  Att nu rada upp pallplatser pÄ raken Àr mÀkta imponerande och hatten av till bÄde Kristian och coach Arild! Jag fick ocksÄ chansen att sitta ner med Arild för en frukost dagen efter och lÀgga upp planen för kommande period (rehabben).

Just gÀllande kommande veckor sÄ har jag vÀldigt mycket fritt spel. Energin kommer att lÀggas pÄ att bygga upp kroppen och trÀning i övrigt vad som kÀnns skönt och roligt men inte belastande.

Passande sÄ kommer jag inleda just det momentet pÄ varmare ort dÄ vi fÄtt i uppgift av Apollo att reka ett par nya destinationer i Grekland.

 

 

Fortsatta hÀlseneproblem och ingen start i WTS Stockholm


August 18th, 2017 av



 

TyvÀrr blir det ingen VM-deltÀvling i Stockholm för mig.

I Ă„r heller.

Det Àr svÄrt att fÄ i skrift den besvikelse och uppgivenhet jag kÀnner över kroppen och dess oförmÄga att hÄlla ihop.

Ledorden inför Äret var att inte stressa fram nÄgonting. Inte pressa kroppen utan ge den tid och möjlighet att byggas upp frÄn grunden till en robust och stark kropp som ska tÄla belastning.

Robust. NÄgot som jag skulle beskrivit mig sjÀlv som i början av min elitkarriÀr. Stark, robust och med ett tjockt pannben. Nu kÀnns det som att det bara Àr pannbenet som Àr kvar i originalskick. PÄ gott och ont.
Anledningen till att jag inte kommer att kunna tÀvla i Stockholm Àr min hÀlsena. 

Den började krÄngla strax efter OS i Rio med stela vader och troligtvis en liten bristning under löpmomentet pÄ VÀrldscupen i Equador en mÄnad senare.

Det visste vi inte dÄ (att det var en bristning) utan ett ultraljud hemma i Stockholm visade ingen egentlig skada.

Enligt ultraljudet sÄg strukturen oelastisk ut men teoretiskt borde det inte vara nÄgot problem för att kunna Äteruppta löpningen relativt snart. En klassisk överanstrÀgning alltsÄ. Skönt.

Men nÀr jag senare började jogga lite dök en ny smÀrta upp pÄ insidan av hÀlen, med rÀdsla för en inflammation stoppade vi all löpning och satte in en kur antiinflammatoriskt. TvÄ veckor senare Äkte jag ivÀg för att avsluta sÀsongen med en tÀvling pÄ Aruba (sprint) och Bahamas (en tre-dagars tÀvling).

Det gick inte riktigt (sÄklart), löpningen kunde jag precis ta mig igenom pÄ Aruba men ömheten pÄ hÀlen sped sig och hÀlsenan blev ömmare och ömmare. Efter andra löpningen pÄ andra etappen fick jag bryta loppet pÄ Bahamas.

Sista löpning pÄ Bahamas innan jag tvingades avbryta.

Stopp. Bryt. Börja om. 

Med massor av tid fick senan den vila den behövde, gym och rehab programmet utfördes prickfritt. Trots det tog det tid. LĂ€ngre tid en det “borde”. LĂ€ngre tid Ă€n vad handboken föreskrev.

Det var inte förrĂ€n ett par veckor innan höghöjdslĂ€gret i Sierra Nevada i Maj jag kunde börja jogga igen. Men dĂ„ funkade det Ă€ntligen. Vi var försiktiga. Började med att “gĂ„ pĂ„ tur” och lyssnade pĂ„ kroppen. Progressionen var fin och löpningen började kĂ€nnas bra.

Jag gjorde debut pÄ tÀvlingsbanan (IM 70,3 Mallorca) och Äkte sedan pÄ en VÀrldscup och en Bundesliga tÀvling. Men dÀr tog det slut. Morgonen efter Bundesliga tÀvlingen i Kraichgau vaknade jag med en stel sena. Vi ursÀktade stelheten med tÀvlingsskor och för sÀsongen snabb löpning och benen fick ett par lugna dagar. Trots det blev lÀget vÀrre och vÀrre under veckan och alla symptom pÄ hÀlseneinflammation kom tillbaka.

Ingen förstod riktigt varför.

Efter tre veckors full löpvila var lĂ€get oförĂ€ndrat. Efter sex veckor likasĂ„. Ännu mer frĂ„getecken. Den “borde ju” vara bra nu. Enligt instuktionsboken borde senan bli bra med 6 veckors vila och rehab.

Jag var trött och less pÄ att vÀnta och se.

Dödstrött pÄ att vara skadad.

NĂ€r jag fick möjligheten att Ă„ka ner till Dr Muller Wohlfart’s klinik i MĂŒnchen tog jag den.
Skador Àr komplicerade och frestar inte bara pÄ kroppen utan ocksÄ pÄ det mentala och emotionella. Efter Är av en massa energi lagd pÄ just skador börjar jag bli trött, trött i sjÀlen pÄ skador. Att hela tiden Äka bergochdalbana mellan hopp och förtvivlan.
Vad som skiljer Muller Wohlfart frÄn de flesta andra Àr att de gÄr till botten med problemet.

Problem med hÀlsenan? De började med en röntgen pÄ rygg och bÀcken. Sen en kontrastmagnetröntgen pÄ hÀlsenan och fot. . Med en klar bild av problemet följde sen en ganska aggressiv behandlingsplan. De behandlar pÄ ett sÀtt man inte riktigt gör i Sverige. StrÄlning, aggressiv sjukgymnastik och tÀtt samarbete med kiropraktor.

Men efter 4 Ärs slit, frustration och pressande av kroppen fick jag kanske lite klarhet i varför kroppen trilskats sÄ mycket.

Disken mellan kotorna L4 och L5 Ă€r nĂ€stan helt borta i min rygg, komprimerad.  Det gör att nerver irriteras och att belastningen ökar nĂ„got enormt pĂ„ andra strukturer. En bristning pĂ„ baksida lĂ„r (höger sida), vadbristningar (höger sida), hĂ€lseinflammation (höger sena)  – det finns ett samband och en anledning till mina skadeproblem de sista Ă„ren.

Trots minutiös rehab, physio och försiktig trÀning har jag inte kommit vidare ut ur skadorna. Ett problem har följts av ett annat. Min ryggen Àr troligtvis förklaringen, -och anledningen till att jag fÄtt leta nÄgot enormt efter den förlorade elasticiteten i löpsteget.

Fasen vad jag letat efter “löpkĂ€nslan” de sista Ă„ren. Ni som sĂ„g loppen i Baku 2015 och Hamburg 2016 vet att jag haft problem med min rygg. Det har ofta tagit en 500m innan jag har kunnat rĂ€ta ut mig och springa rakt efter att ha fastnat i nĂ„gon form sv framĂ„tlutad cykelstĂ€llning. Björn Sverre har kliat sig i huvudet dĂ„ jag inte blivit bĂ€ttre med styrketrĂ€ning utan tvĂ€rtom fĂ„tt ont och mer problem. Med den back up och mĂ€ngd hjĂ€lp jag haft med rehab, massage och styrka borde jag varit starkare Ă€n starkast och varit tillbaka pĂ„ banan för en kick-ass sĂ€song.
En annan sak man hittade i MĂŒnchen var en Ă€rrbildning pĂ„ senan, precis i fĂ€stet pĂ„ hĂ€len. Detta var nog orsaken till att inflammationen kom tillbaka nu i Juni efter att ha kunnat springa ett tag.

Och det var nog det som hÀnde i Ecuador nÀr jag kÀnde att nÄgot liksom brast i underbenet och vaden krampade ihop.

En bristning som man inte sĂ„g pĂ„ ultraljudet och som dĂ€rför gjorde att vi försökte fortsĂ€tta sĂ€songen. Det var dĂ€rför det tog sĂ„ lĂ„ng tid för min “inflammation” att lĂ€gga sig.
SĂ„, lite klokare pĂ„ min kropp och med förstĂ„else för varför kĂ€nns det bĂ€ttre att Ă„ka hemĂ„t igen. Under tiden i MĂŒnchen behandlades jag aggressivt frĂ„n alla hĂ„ll, detta för att pĂ„skynda lĂ€kprocessen.
Men jag Àr lÄngt ifrÄn klar och har vÀldigt mycket rehab framför mig nÀr jag kommer hem.

Dels för att fÄ tillbaka funktionen i hÀlsenan. Men dels, eller framför allt för att stÀrka upp min rygg. TyvÀrr kan jag inte fÄ en ny disk men enligt vad lÀkarna sÀger borde det kunna gÄ att fÄ nÄgorlunda ordning pÄ ryggen igen. Utöver jobb och rehab behöver jag ocksÄ tid. Tid för inflammationen att lÀgga sig och kroppen repa sig.

PĂ„ vĂ€g till Munchen hade jag hoppats pĂ„ en snabb lösning, pĂ„ att fĂ„ höra orden “det dĂ€r Ă€r ingen fara, den dĂ€r senan ska vi ha kontroll pĂ„ om ett par dagar. Du kommer att kunna köra VM-Serien i Stockholm.”

De orden fick jag tyvÀrr inte höra.

Men, jag hoppas att besöket ska ha skyndat pÄ processen och förkortat tiden pÄ vÀgen tillbaka pÄ banan.

Oavsett sÄ gav det lite klarhet till varför min kropp inte fungerat som jag har velat. Och det Àr ett vÀldigt bra steg i rÀtt riktning. 

TyvÀrr kommer jag alltsÄ inte att kunna köra VM-Serien i Stockholm. Inte heller Beijing International Triathlon om tre veckor. Eftersom sÀsongen Àr sÄpass nÀra slutet kommer jag att avsluta sÀsongen, ta lite vila och komma igen.

Jag fick ingen “den hĂ€r kroppen Ă€r slut” stĂ€mpel i MĂŒnchen – utan tvĂ€rtom. Positiva ord om att det hĂ€r kommer att bli bra. Jag har bĂ€sta möjliga lĂ€karvĂ„rd i ryggen och Ă€r fast beslutad om att fĂ„ ordning pĂ„ denna kroppen.

Motorn Ă€r för bra och pannbenet för tjockt för att ge sig för lite uppförsbackar….

Även om jag inte kommer att kunna tĂ€vla i Stockholm sĂ„ kommer jag att finnas pĂ„ plats. 

VM-serien i Stockholm Àr en av de mest omtyckta i sporten och mÄnga av mina vÀnner och kollegor ser framemot att fÄ komma hit och tÀvla pÄ en av vÀrlden bÀsta banor. Kom förbi, heja gÀrnet pÄ rejset och sÀg hej till mig.

Jag kan behöva en kram och lite glada ansikten dÀrute.

 




ï»ż ï»ż