Så här ungefär kände jag mig vid årets slut.

Som en välrensad kalkon.

Det hade blivit ett bra år tillslut. Jag hade plockat vad som plockas kunde från en bas som inte var alltför stark.

Julen spenderades vid en strand med vänner, kalkon och julgran.

Nyår firades med träningsgruppen och blev den perfekta avslutningen på 2011. Och med det också en uppsluppen start av 2012.

I och med basen i Canberra har resandet tillfälligt tagit en paus.

Jag har för första gången på att bra tag packat upp väskan helt och hittat en vardagslunk. Fiket kan min kaffe beställning och jag springer på bekannta när jag handlar.

Skönt.

4 månaders grundträning framför mig nu.

Skönt…

Photo Credits; Catarina Axelsson

Så november månad.

Givetvis var OS biljetten en höjdpunkt. Ett definitivt besked, en plats, en presskonferans.

Men jag hann också med att göra allt det där andra.

Cykla cross i svenska snapphaneskogen. Äta kålpudding. Träffa systern. Njuta ev svensk höst när den är som vackrast. Brinnande löv och stilla skogsjöar.

Börja uppbyggnadsjobbet.

Det var en otrolig lättnad att få sluta säsongen på topp i Dallas.

Inte bara för att få vinna tävlingen för fjärde året på raken…

utan nöjd med att få hittat tillbaka till min tävlingsroll igen.

Att vara med och fightas i täten, och inte bara fylla ut resultatlistorna.

Sluta med självförtroendet på topp och hög motiverad att sätta igång grundträningen för kommande år. OS året.

Men, det behövdes en liten vila först.

Få hämta andan och smälta de sista fem veckornas hektiska resande.

En vecka på en resort i Mexico. Sol och bad.

Standardlösningen på mången problem i livet.

Där simpasset för dagen bestod i att simma ut i det silver skimrande havet och se solen gå upp.

En lagom aktivitet.

Lite brunare och klart mer avslappnad kom jag tillbaka till Sverige igen.

Amiran byttes mot crossen.

Linnet blev till vindjacka…

Ni har nog sett tillräckligt många bilder från tävlingen i London.

Visst, OS repetition.Viktigt. Fick sett banan.

Kroppen protesterade, men jag tog mig runt. Gick i mål på en något förnedrande 30:e plats.

En något trevligare händelse tog plats några timmar efter målgång.

Afternoon tea på ett fint hotell. London i koncentrat liksom.

Och något som jag hoppas få komma tillbaka till igen senare i år.

Förhoppningsvis Champange varianten då…

Jag gick ut på start pontonen med startnummer 30, sist rankad i tävlingen och med ett halvår av skadeproblem bakom mig.

Jag sprang över mållinjen en himla massa dollar rikare, och med en prestige fylld vinst att lägga till mitt CV.

Och över de två timmarna förvandlades 2011 från ett skit år – till ett av de mest framgångsrika i min karriär.

Tävlingen i Des Moines blev starten på en otrolig  månad.

FEM tävlingar på FEM veckor.

Innan solen gått upp över Iowas majsfält satt  jag på ett flyg mot Peking via Chicago.

Jag blev 4:a efter en spurt om tredje platsen i VM finalen. Hoppade upp från 18:e i sammandraget till en 9:e plats.

Slutade ITU säsongen topp 10 i världen.

Därefter blev jag 7:a i VM Series tävlingen i Yokohama.

Jag vann the LA Triathlon helgen efter.

Och avslutade med  ytterligare en vinst, den 4:e på raken, i Dallas.

Träningsvärk i käkmusklerna efter alla leenden.

Och en ganska så trött kropp. Som på väldigt lite träning presterat väldigt fina tävlingar.

Så jag skulle vilja ta tillfället i akt, och tacka min kropp för Augusti månad 2011.

En månad jag sent kommer att glömma.