SÀsongdebuten i Abu Dhabi och allt det dÀr man aldrig ser pÄ tv


March 9th, 2015 av



Lisa Norden WTS Abu Dhabi

Det var en sÄn dÀr tÀvling man drömmer om. 

Mardrömmer om. 

Och vaknar kallsvettig och Àr rÀtt nöjd med att försÀkra sig om att man fortfarande Àr kvar hemma i sÀngen och det inte var pÄ riktigt.

Det hela började pĂ„ Nya Zeeland nĂ€r jag nĂ„gra dagar innan avresa insĂ„g att mitt pass som gĂ„r ut i augusti inte uppfyller kravet om att vara giltigt 6 mĂ„nader efter ankomst. Eftersom det inte finns nĂ„gon ambassad pĂ„ Nya Zeeland och ett temporĂ€rt pass inte heller verkade funka för att komma in i UAE var det inte sĂ„ mycket att spela pĂ„. Enligt en trĂ„d jag hittade pĂ„ resguiden.se sĂ„ verkade det dĂ€remot som att en giltighetstid pĂ„ 3mĂ„nader var ok för en vistelse mindre Ă€n 30 dagar. BAM. Satte hoppet pĂ„ det och höll tummarna att jag inte kastat 13 000 spĂ€nn i sjön och slösat bort 14hr i en flygsĂ€te i onödan


14 timmar Àr en ganska lÄng tid i ett och samma sÀte (43E) pÄ ett fullsatt flygplan. Jag kunde konstatera att det kÀnns lÀngre Àn sÄ nÀr inte ljudfunktionen till inflightentertainment systemet funkar. Kabinpersonalen gav upp efter tre omstarts försök och jag fick förlita mig pÄ tidningarna de erbjöd mig istÀllet (business insider, arabiska nyheter och allehanda fördjupmingsmagasing rörande ekonomin och handeln i omrÄdet).

Lite nervöst var det vid landingen Abu Dhabi, klockan var strax för midnatt. Restiden hade dÄ ackumulerats till 3+14 timmar i flygsÀte plus 4timmars vÀntan i Sydney. Det kÀndes som att det var vÀldigt lÀngesedan jag lÀmnat flygplatshotellet i Auckland tidigare samma dag.

Men passet fungerade och jag fick min stÀmpel. 

Att cykeln inte dök upp lÀndes inte sÄ jobbigt utan tvÀrtom var det skönt att kunna hoppa in i en taxi och Äka direkt till hotellet utan att krÄngla med ett stort extra bagage. En kÀnsla jag senare skulle fÄ Ängra.

Första kallduschen kom pĂ„ morgonen nĂ€r jag insĂ„g att hotellet inte lĂ„g dĂ€r jag trodde att det skulle ligga. Kartan pĂ„ hotels.com’s boknings sida visade en helt annan position Ă€n hotellets verkliga adress, vilket var lite av tillkrĂ„nglande omstĂ€ndighet. Jag hade nĂ€mligen bokat just det hotellet för att det verkade ligga relativt nĂ€ra tĂ€vlingsplatsen och cykelbanan. IstĂ€llet befann jag mig downtown mitt i trafikkaos och en halvtimmes taxi resa bort till Abu Dhabi match and Sailing Club. Hmm, hur hamnade jag hĂ€r liksom? Men vad gör man. Bara att gilla lĂ€get, skriva ett argt email och sen försöka stryka det ur problemboken.

Hotellet var dÀremot vÀldigt trevlig och jag lyckades flörta till mig en uppgradering till ett delux rum. I Àkta arabisk 1700tals dekorering och med överflöd av guldemalj, pompösa stolar och kristallkronor. Servicen var top notch och jag fick vÀldigt god hjÀlp med att ringa och efterlysa min cykel dagen efter. Den borde vÀl ha dykt upp vid det hÀr laget?

Nej det hade den inte. Ingen visste riktigt var den var, men fröken skulle inte oroa sig. De jobbade pÄ det.

Cykeln dök inte upp pÄ onsdagen.

Inte pÄ torsdagen heller.

Och adrenalin nivÄn började sakta stiga i taket.

Banvisning pĂ„ fredagen hade varit bra att vara med pÄ  Och att ha en cykel att tĂ€vla pĂ„ pĂ„ lördagen hade varit Ă€nnu mer optimalt.

Tack och lov fanns Specialized pĂ„ plats och efter lite efterforskningar hade man hittat en tarmac storlek 52 i Dubai. Den skulle finnas pĂ„ plats vid tĂ€vlingsplatsen till pĂ„ fredag morgon. Calle fick sista minuten telefonsamtal med instruktioner om att packa ner ett par extra skor, pedaler och en hjĂ€lm – och dök upp pĂ„ kvĂ€llen med bestĂ€llningen.

Ett facebook meddelande frĂ„n trĂ€ningskompis Cameron berĂ€ttade att han sett min cykelvĂ€ska i Sydney. Bland ”lost luggage”. Vilket resulterade i ytterligare nĂ„gra arga telefonsamtal till Ethiad
 Mitt namn Ă€r sĂ€kert rödlistat hos Ethiads bagage kontor vid det hĂ€r laget..

Med lĂ„nad cykel och Calles leverans pĂ„ plats kunde jag kolla banan och fĂ„ en chans att röra pĂ„ cykelbenen lite. Det var ett tag sedan mĂ„ndagen dĂ„ jag senast haft möjlighet att sitta i sadeln. Det var vĂ€l vĂ€rt eftersom banan var teknisk och hade en del svĂ€ngar som krĂ€vde en lite noggrannare inspektion. Calle sĂ„g orolig ut dĂ„ han inte kĂ€nner mig som en ”vĂ€ldigt duktig tjej pĂ„ att svĂ€nga med cykel”. Jag har ju haft mina utmaningar med cykelcrossen och brukar inte riktigt hĂ€nga med pĂ„ hjul nĂ€r det blir tekniskt. SpĂ„rval brukar vara en stĂ€ndigt Ă„terkommande samtalspunkt
 SĂ€llan till min fördel. Det skulle senare visa sig att Calles standard Ă€r satt lite högre Ă€n vad genomsnitts tjejen pĂ„ VM Serien har som standard. Vilket visade sig vara vĂ€ldigt gynnsamt för min del.

Jag tror att vi ska fortsÀtta prata spÄrval Àven i framtiden.

Kvar bland orosmolnen fanns nu bara min ömmande hÀlsena. 

Ett problem som uppstÄtt veckan efter sista tÀvlingen i Takapuna. En lite inflammerad sena och enbart pass pÄ crosstrainern sen dess. Fortfarande ovisst om det skulle hÄlla att tÀvla pÄ.

”We dont travel that far not to race to full potential” sa ett mail frĂ„n Darren.

Absolut. Sant coach. HĂ„ller med.

Bort med de negativa tankarna och ovissheten och full fokus pÄ tÀvlingen, den hyfsade simformen och hungern för att komma ut pÄ VM Series banan igen.

PĂ„ lördagsmorgonen blev det frukost pĂ„ rummet följt av ett lĂ€tt crosstrainer/sim pass uppe pĂ„ hotellets anlĂ€ggning. Sen kom telefonsamtalet jag vĂ€ntat pĂ„ sen tisdagen – min cykel var hĂ€r.

Calle gick ner och skruvade ihop den medan jag packade tĂ€vlingsvĂ€skan och satte nummer 50 pĂ„ armarna. Sen rullade vi tillsammans ner till tĂ€vlinsgplatsen – redo för dagens utmaning.

NÀr man vÀl kommer dit Àr det som en oljad kedja som bara rullar pÄ. Tidsscheman som funkar, rutiner som sitter och en miljö som kÀnns igen. ITU Àr vÀldigt duktiga med sina VM-Series arrangemang och det Àr roliga tÀvlingar att vara med pÄ. Insimmet kÀndes bra och det skulle bli spÀnnande att se vad som fanns i kroppen.

En tjuvstart gjorde starten lite orolig men jag fick tack vare just det en vÀldigt bra resa till första bojen. Tjejerna till vÀnster om mig hade tagit steget fram innan signalen och sedan backat tillbaka sÄ nÀr signalen vÀl gick var det i bakÄtrörelse och jag fick nÀstan fritt spelrum direkt. LÄg helt sjÀlv ett tag och sÄg att jag simmade jÀmt med tÀten och de högst seedade lÀngst bort till vÀnster. Precis innan bojen kom en liten klunga frÄn höger med supersimmarna Hall och Routerier. Jag fick ytterlinje och tappade lite distans runt bojarna men inte mer Àn att jag hade bra kontakt, och framför allt utan att behöva slÄss och fightas i processen. Routerier visade sig vara i grym simform och drog ut fÀltet till en lÄng rad pÄ vÀgen tillbaka. Det kÀndes som en acceleration och jag var plötsligt under ganska mycket press. En lucka hade öppnats precis framför och varken jag eller tjejen bredvid kunde förmÄ att simma upp och tÀppa till. Med vetskap om hur viktig varje sekund var var det bara att bita ihop och försöka minimera luckan framÄt.

Jag kom upp som 18:e och hade fortfarande ledarna inom sikte ut pÄ cykeln. En lÄng raka och motvind gav smÄ grupper som lÄg och försökte jaga ikapp. Flora Duffy kom förbi och eftersom jag kÀnner Flora och vet hur stark hon Àr pÄ cykeln var det bara att hoppa pÄ hjul och sen hjÀlpas Ät att dra ikapp första klungan. 

I slutet pÄ första varvet var lÀget under kontroll och vi var ikapp.

Det visade sig kombinationen av vĂ„ra cykelben och förmĂ„ga att svĂ€nga lite bĂ€ttre Ă€n huvuddelen av de andra tjejerna skulle ge oss en chans att sĂ€tta fĂ€rg pĂ„ loppet. I slutet pĂ„ andra varvet gick vi loss genom en teknisk del och fick Rosie Hall med oss. PĂ„ en sprint finns det inte sĂ„ mycket att be om – det Ă€r bara att gasa. VĂ„r trio blev till fem i slutet pĂ„ varvet dĂ„ D-squad kombis Lindsey Jerdonek och Katie Zafares kom ikapp. Gruppen efter oss hade splittrats upp och mĂ„nga av tjejerna hade tappat ner till nĂ€sta jagande klunga. WOW. Det hĂ€r var ju kul ju.

PĂ„ sista varvet hade vi tappat Rosie och Katie ocksĂ„ och hade en lucka pĂ„ dryga 50 sekunder till jagande klunga. Först in – först ut ur vĂ€xlingen och det var dags att se vad hĂ€lsenan tyckte om att springa de kommande 5km. 

Det gĂ„r inte att sticka under stolen med att det var en dĂ„lig löpning. Har man inte löptrĂ€nat pĂ„ 3 veckor bĂ„de kĂ€nns det – och ser stolpigt ut. Under andra varvet ömmade den ganska rejĂ€lt, men visste att jag sprang för poĂ€ng. Hade jag kommit sĂ„ hĂ€r lĂ„ngt kunde jag lika gĂ€rna slutföra.

Det blev en 20:e plats (trodde vi) som senare justerades till en 21:a plats i resultaten. 

En stark simning, en sjukt bra cykling – och en löpning som förhoppningsvis kommer att komma sĂ„ smĂ„ningom.

Calle var nöjd med spĂ„rvalen (
) och Specialized med att jag fĂ„tt min egen cykel i tid.

Nu vÀntar en ny och förhoppningsvis smidigare resa till Australiensiska Gold Coast och ett nytt lÀger med Darren och D-Squad.

Om allt gÄr som det ska blir nÀsta tÀvling VM Serien i Auckland om tre veckor. 

 

Thank you Cambridge


March 3rd, 2015 av



Ett löppass modell hÄrdare med Amanda Bohlin

Efter fyra veckor i Cambridge Àr det dags att fortsÀtta rean och jakten pÄ OS-kval poÀng.

PÄ det stora hela har det varit en vÀldigt bra fas, Cambridge Àr lÀtt att trÀna i och sÀllskapet har varit högklassigt. Kombinationen av svenskgÀnget och de Nya ZeelÀndska triathleterna sÄg till att trÀningen var bÄde kul och med bra sparring. Nya ZeelÀndarna vÀlkomnade mig med öppna armar och jag fick full support gÀllande fysio, gym och pool tider. Det var ocksÄ skönt att fÄ ta mig igenom de tvÄ första tÀvlingarna pÄ ett bra sÀtt, damma av kroppen och fÄ vÀnja mig vid att ha startnummer pÄ armarna igen.

Men som vanligt Ă€r det sĂ€llan man tar sig igenom en lĂ€ngre period utan svĂ„righeter. Efter att ha haft problem med foten i höstas (stressresponsen) och tvingats ta det lugnt med löpningen under en lĂ€ngre period kunde jag ocksĂ„ Ă€ntligen fĂ„ börja kĂ€nna mig som en löpare igen. TyvĂ€rr fick jag lite ont i en hĂ€lsena efter sista tĂ€vlingen i Takapuna och har fĂ„tt kompromissa med löptrĂ€ningen sen dess. Det var alltid förknippat med lite risk att köra korta hĂ„rda tĂ€vlingar,sĂ€rskilt med den minimala grund jag har haft tid att bygga upp. Men Ă€r det nĂ„gon som Ă€r ganska van vid att köra rehab och vattenlöpning vid det hĂ€r laget sĂ„ Ă€r det vĂ€l jag… Totalt sett har trĂ€ningsvolymen varit hög och förhoppningsvis har jag lyckats bibehĂ„lla den löpformen jag hade in i Takapuna tĂ€vlingen.

Även om det optimala hade varit att komma in till Abu Dhabi Ă€nnu lite snabbare…

Efter VM-Serien den hÀr helgen vÀntar ett nytt trÀningslÀger pÄ the Gold Coast tillsammans med Darren & co.  HÀlften av gruppen kommer till Abu Dhabi medan andra hÀlften Äker direkt till Australien frÄn San Diego. Coach Darren Àr nog nöjd med att fÄ lite koll pÄ vart landet ligger igen och det Àr alltid bra att fÄ trÀna med tjejerna och fÄ den dÀr extra pushen pÄ passen.

Det har varit en ganska lÄng tid pÄ resande fot nu och tack vare Apollo kan Calle komma ner till Abu Dhabi för att heja pÄ lite. SÄ om benen inte Àr helt förstörda sÄ vÀntar lite sightseeing eller Ferrari World framÄt söndagen.

Lisa Norden simmar i Cambridge

Öppet vatten simning och strandĂ€ng

TvÄ i Takapuna


February 14th, 2015 av



Lisa Norden pÄ startlinjen i Takapuna

Bild: Scott Taylor

 

Distansen blev kortare och farten högre i gÄrdagens lopp i Takapuna. 

Tanken var ju att komma i form hÀr nere, och med ett race som igÄr sÄ Àr det nog svÄrt att undvika.

Med en distans pĂ„ 300m simning – 9,6km cykel och 2,6km löpning finns det inget annat Ă€n full gas och en no misstakes policy.

Det kÀndes riktigt bra i vattnet och jag insÄg att jag hade chans att komma fram till första bojen i ledning. Det Àr inte sÄ ofta man fÄr det sÄ med en kÀnsla av lyx och overklighet att runda de bortre bojarna och svÀnga in mot stranden igen. DÀrefter följde en riktigt brant backe upp till vÀxlingsomrÄdet, och min gissning hade varit att loppets maxpuls skedde just dÀr precis innan cykelhjÀlmen kom pÄ.

Vi fick direkt lucka och var en grupp pĂ„ tre tjejer som jobbade tillsammans pĂ„ den ganska tekniska och tighta banan. Sophie Corbidge körde lika starkt hĂ€r som i Kinloch för tvĂ„ veckor sedan medan Rebecca Clarke hade svĂ„rt att följa. Men vi höll i ihop – och höll ifrĂ„n gruppen bakom oss.

Först in och först ut ur T2 var nĂ€sta bevis pĂ„ att de gamla rutinerna börjar komma tillbaka. Löpningen kĂ€ndes initialt bĂ€ttre Ă€n i Kinloch och jag kom in i det snabbare. Första delen av banan var utför en grĂ€sslĂ€nt och sedan tillbaka uppför en ganska brant backe. Sedan planade det av och vi vĂ€nde inĂ„t huvudgatan för vĂ€ndpunkt och varvning. Efter backen lĂ„g jag pĂ„ Sophies axel och det kĂ€ndes ganska lĂ€tt. Av döma av andningen mycket lĂ€ttare Ă€n hur Sophie kĂ€nde sig just dĂ„. SĂ„ jag gick om och drog upp farten… bĂ€ra eller brista. Med mindre Ă€n 3km löpning Ă€r det inte sĂ„ mycket att vĂ€nta pĂ„.

Det höll ett tag, men sen stumnade jag lite och Sophie kom ikapp -och gick om. Surt sa rÀven nÀr hon fick en lucka i sista uppförsbacken men det vara bara att bita i och be benen springa hela vÀgen in i mÄl.

En andra plats Àr ett helt ok resultat. Genomförandet av loppet och trÀningseffekten fick dÀremot en guldstjÀrna i kanten.

TrÀningen fortsÀtter nu i Cambridge och jag har 2,5 vecka pÄ mig att bygga vidare mot Abu Dhabi.

Tomlin, Corbidge och Lisa Norden i Takapuna

Bild: Scott Taylor

 

 

 




ï»żï»ż