Det dÀr med OS
June 1st, 2019 av Lisa

Bild: Jessica Gow
Det dÀr med OS
Det Àr nog den vanligaste frÄgan jag fÄr i intervjuer de senaste tvÄ Ären. Blir det ett OS till? Hur gÄr det med Tokyo?
Senast i en intervju med radiosporten igÄr kom frÄgan upp och jag kÀnde att det kanske var lÀge att resonera lite högt i hur tankarna gÄr.
OS Ă€r jĂ€ttestort, i Sverige Ă€r det den gĂ„ngen Triathlon sĂ€nds pĂ„ TV och fĂ„ngar allmĂ€nhetens uppmĂ€rksamhet. Det Ă€r pĂ„ OS vi âdoldisarâ fĂ„r chans att skina, att fĂ„ visa upp vĂ„ra sporter och springa, cykla, kasta, ro eller brotta sig in i folkhjĂ€rtat. För sporter som inte syns regelbundet Ă€r det vart 4:e Ă„r det gĂ€ller, det Ă€r dĂ„ allting stĂ€lls pĂ„ sin spets. Men hur gĂ„r det till att ta sig dit egentligen?
Men vad innebÀr det att ta sig till ett OS?
KVALPROCESS
Vad man kanske inte riktigt har koll pÄ som publik hemma frÄn TV Àr hur processen ser ut för att ta sig till sjÀlva startlinjen. Detta Àr sÄklart olika för olika sporter, gemensamt Àr nog att det Àr ganska sÄ krÀvande process.
För triathlon handlar det om en period pÄ tvÄ Är dÄ man mÄste tÀvla och samla poÀng. Inom den tiden finns det en första och en andra period med max antal tÀvlingar i varje som man fÄr lov att rÀkna. För att fÄ en nationsplats mÄste man ta mig in pÄ topp 55 pÄ OS-rankingen. Antal atleter inom topp 55 avgör hur mÄnga platser respektive land fÄr.
Eftersom jag Àr den enda frÄn Sverige som tÀvlar pÄ VM-Series nivÄ mÄste jag alltsÄ sjÀlv se till att Sverige har en nationsplats.
DÀrefter Àr det upp till Sverige och SOK att göra uttagningar. De har oftare högre krav, SOK t.ex. brukar vara vÀldigt hÄrda pÄ att det Àr topp 8 pÄ en A-nivÄ tÀvling som gÀller.

OS-debut i Peking 2008
EKONOMIN
Hur det det ut med ekonomin för en sÄdan satsning dÄ?
I en nyligen gjord undersökning gjord av Aktivas Kommitté i ITU mÄste man snitta en 10:e plats pÄ alla tÀvlingar under Äret för att det ska gÄ jÀmnt ut.
Jag upprepar JĂMNT UT. AlltsĂ„ inte förlora pengar. Topp 10, 10:a i vĂ€rlden.
Det förutsatt att den aktive betalar alla kostnader sjÀlv. Det Àr i och för sig inte fallet för alla, de stora nationerna har landslag med stora budgetar dÀr hela VM-Serien finansieras plus att en del utöver det Àven fÄr en lön. DÄ pratar vi USA, Storbritannien och en del av de tunga spelarna. Ju mindre landet Àr desto mindre budget brukar det vara. Sveriges hela elit-budget motsvarar mindre Àn vad en utövare i Norges landslag kostar under ett Är. Att jÀmföra med Storbritannien hade bara vara löjligt.
Har man stöd av SOK bidrar de givetvis med ett riktat stöd för att man ska kunna genomföra de tÀvlingar och ev. trÀningslÀger man behöver för kvalprocessen.
För mig dĂ„, som inte Ă€r med i SOKâs program innebĂ€r det att jag, om jag skulle hoppa pĂ„ en kvalprocess hade fĂ„tt finansiera huvuddelen sjĂ€lv. Om man börjar rĂ€kna pĂ„ hur mycket pengar jag mĂ„ste dra in, inkluderat att jag ska kunna bo, Ă€ta och leva under Ă„ret ocksĂ„ Ă€r bra mycket mer Ă€n vad jag fĂ„r in pĂ„ ett Ă„r. Det mĂ„ste alltsĂ„ finnas en enorm stor lust och vilja för att göra en sĂ„dan investering.
BELASTNING
Eftersom jag dÄ inte har tÀvlat nÄgon VM-Series tÀvling eller VÀrldscup under första kvalperioden (som avslutades i Yokohama tidigare i Maj) skulle det innebÀra ett hektiskt tÀvlande under halva perioden. Detta var precis det jag gjorde under 2015/16 dÄ jag dragit pÄ mig en vadbristning följt av en segdragen ögoninflammation under första kvalperioden.
Jag var tvungen att tĂ€vla vĂ€ldigt intensivt trots att kroppen inte riktigt var redo eller tĂ„lig för sĂ„pass hĂ„rd belastning och Ă„kte under hösten till Mexico, Turkiet följt av Sydkorea för ta kvalpoĂ€ng – poĂ€ng som skulle ta mig upp pĂ„ OS rankingen men ocksĂ„ garantera en startplats pĂ„ första VM-Series tĂ€vlingen i Abu Dhabi igen. DĂ€refter var det tĂ€vling i Australien följt av Italien följt av Yokohama i Japan dĂ€r rankingen stĂ€ngde. Den hösten och vĂ„ren förtjĂ€nar ett eget inlĂ€gg med den bergochdalbana det var, jag har nog aldrig kastats mer mellan hopp och förtvivlan som det halvĂ„ret. Kontentan blev i alla fall att jag tog sista platsen pĂ„ OS-rankingen och i början pĂ„ juni Ă€ven ett besked frĂ„n SOK att jag blivit uttagen.
JUNI. Vi snackar alltsÄ tvÄ mÄnader till OS. TvÄ mÄnader att försöka bygga upp kroppen igen och förbereda den för D-Day. Att hÀmta hem tillrÀckligt mycket mental energi för att orka göra det dÀr absolut bÀsta jobb man kan göra.
Det gick, jag Äkte till Rio i grym form och efter förutsÀttningarna gjorde jag en bra insats.
Men, jag lovade mig sjÀlv att inte sÀtta sÄn press pÄ mig sjÀlv, och min kropp igen.

OS i Rio 2016 slutade med en fin 16:e plats
ĂR OS DET ENDA SOM RĂKNAS?
I Rio kÀnde jag mig klar, jag hade kört tre stycken OS. Tre helt olika upplevelser. Jag hade gÄtt frÄn helt rookie, till medaljör till veteran pÄ en 10 Ärs period. Efter Rio fanns istÀllet lusten till att testa den andra sidan av triathlon. För det finns vÀldigt mycket mer i sporten Àn VM-Serien och OS.
Hawaii till exempel, Àr vÀl den mest kÀnda triathlontÀvlingen i vÀrlden. Och de som vinner Ironman i Kona blir ofta större superstars Àn OS-medaljörerna.
LÄngdistans passar dessutom min profil med en stark cykel och lite lÀngre distanser. Det Àr dÀremot extremt svÄrt att kombinera med en kortdistanssatsning och ett OS-kval. SÄ lusten och utmaningen lÄg mer mot lÄngdistansen och de lÀngre strÀckorna.
MAN BLIR SOM MAN UMGĂ S
Vad som kanske körde ihop det lite för mig var mina fantastiska trÀningskompisar, Norska landslaget, som jag har trÀnar med i ca tvÄ Är nu. Deras typ av trÀningsupplÀgg passar bÄde för att köra bra pÄ halvironmandistansen (vilket de tydligt visade i Bahrain 70.3 dÄ de tripplade pallen och gick under vÀrldsrekordet pÄ distansen) och pÄ olympisk distans. SÄ trots fokus pÄ kortdistans fanns lusten, och tron pÄ min kapacitet Àven pÄ kort kvar.
BERMUDA
Tanken var att Äka till VM-Series tÀvlingen i Bermuda för att testa formen och fÄ en indikation till vart jag stod i förhÄllande till de bÀsta. Och kanske ocksÄ knipa ett gÀng poÀng som skulle fÄ upp min ranking en bra bit. Formen var den bÀsta pÄ flera Är, nog bÀttre Àn innan OS i Rio och inte lÄngt ifrÄn försÀsongen 2012. TyvÀrr drog jag pÄ mig en intramuskulÀr bristning pÄ sista hÄrda passet och jag tvingades stÀlla in resan och tÀvlingen. Lite dÀr och dÄ kÀndes det som att tÄget lÀmnade plattformen om jag skulle tÀvla mig till Tokyo.
DÀremot Àr inte dörren helt stÀngd och lÄst, men det finns (fortfarande) inget uttalat mÄl om att kvala dit.
MĂ LET
IstÀllet Àr ju siktet (fortfarande) instÀllt pÄ 70.3 VM i Nice (halv ironman) i September. Halv Ironman Àr en galet kul distans att tÀvla pÄ och dÀr jag kÀnner jag har stor potential att utvecklas pÄ.
UTVECKLING
Men du Àr ju 33 Är, utvecklas man fortfarande dÄ?
Och det Àr just det som gör den hÀr sporten sÄ underbar. Jag blir fortfarande bÀttre, simmar snabbare och höjer nivÄn pÄ cykeln. Bara under vintern har jag kapat en del tid i poolen och satt nÄgra riktigt bra tempolopp som visar pÄ bÄde snabbare hastigheter och mer watt.
Ă lder Ă€r inget problem i uthĂ„llighetssporter đ
DĂ€remot huvudet och lusten.
Och varken huvudet eller lusten Àr det nÄgot fel pÄ!

Tempocykling – ja tack! Photo: Darren Wheeler / thatcameraman