Sista OS-poängen i Yokohama


May 12th, 2016 av



Yokohama WTS

Då var den här – sista tävlingen vars poäng räknas in till den olympiska rankingen och bestämmer platserna på OS. 

Det är en lång process som löper över två år – och två perioder. Poäng från Världscuper och VM-Series tävlingar som ackumuleras, med ett maxantal tävlingar som får räknas till varje period.

Om man som vanligt tävlar på bra och presterar någorlunda under denna perioden är det inga större konstigheter. Om man som jag missar hela första perioden (p.g.a. skadeår) blir det klart svårare. Samtliga mina poäng kommer från den sista perioden, närmare bestämt från oktober i fjol fram till Yokohama imorgon. Två års OS-kval koncentrerat till ett fåtal tävlingar.

Då är det inte mycket som får lov att gå fel – och saker som en 24hr magsjuka innan VM-Serien på Gold Coast är tillräckligt för att läget ska kännas osäkert och inte så självklart.

Men är det inte just detta som är tjusning med sport, tydliga deadlines och resultat? Underbart när man är på rätt sida och frustrerande när man inte riktigt kommer ikapp.

Hela vintern och våren har jag haft känslan att jag börjar närma mig igen. Kroppen fick en väldigt bra uppbyggnad i Sydafrika – sen har en hel del tävlande och väldigt mycket resande gjort den lite mer tävlingstålig. För att bli riktigt snabb behöver jag en träningsperiod till, och lite höghöjd. Men jag är nu tillbaka och springer på riktigt. I Cape Town kunde jag se ledarna under hela loppet, kring mig hade jag tjejer av väldigt bra löpkaliber. Sakta med säkert.

Yokohama är alltså sista loppet som räknas in och resultatet är viktigt. Det handlar om poäng för OS-rankingen samt att visa färg för SOK. Väldigt resultat orienterade mål.

Trots detta handlar det om att simma, cykla och springa så fort jag kan och för mig handlar det om att bocka av små detaljer för att göra detta så bra som möjligt. Loppet är indelat i en massa små delmoment och fokus ligger hela tiden på det jag har att fokusera på just då. Enkelt. Okomplicerat. Och sköter jag det bra lär slutresultatet bli ok det med.

Med mig i Yokohama är pojkvän Calle som står för moraliskt support och övergripande handräckning samt osteopaten Leon Spiller.

Förra året var jag här själv och då var det lite av en mardröms resa. Jag hade fått starten sent (stått på väntelistan), bokat i sista minut och därför tvingats dela upp vistelsen på två olika hotel, väskan kom inte förrän efter några dagar och jag hade fått stora problem med ryggen under resan dit. Till på köpet svullnade kroppen upp efter flyget och hela systemet kändes svajigt. Snabbt in i loppet gick det fel då jag fick en spark eller armbåge till huvudet och en mindre hjärnskakning. Bröt efter cyklingen och känd mig totalt miserabel och värdelös.

Så att vara här med Leon och Calle, ha en kropp som känns stark och i form samt en stor lust på att tävla gör att den här tävlingen känns det raka motsatta till fjol. 

Yokohama har traditionellt sett varit väldigt bra för mig med två vinster och en sjätteplats (om man räknar bort fjolårets DNF). Jag satt och tittade igenom tävlingsprogrammet där de hade bilder på loppets alla medaljörer (första loppet kördes 2009), Gwen har tre vinster, jag två och Andrea Hewitt en. Så det är inte så många som fått chans att vinna det här rejset 🙂

Ännu är jag inte i den formen att jag kan springa för vinst – men att OK lopp här borde bocka av de två målen för imorgon. 

Poäng tillräckligt för en startplats i Rio.

Tummen upp från SOK.