När kroppen inte samarbetar

Ibland är det det bästa som finns att få ha idrott som sitt jobb. 

Andra dagar är det nog ett av de västa jobben man kan ha…

Om man lägger ihop de tårar som har gråtits på grund av att kroppen vägrar samarbeta eller gått sönder på något vis skulle jag nog snart ha tillräckligt för att fylla en 25m bassäng.

Jag vet själv hur jag tidigare tittade på fd världsmästare och olympisk medaljörer och undrade vad de höll på med när de inte längre presterade. Det är ju inte direkt så att de inte vet hur man ska göra, eller vad som krävs, eller är rädda för att göra jobbet? Så vad är problemet? Emma Snowsill höll på med sin comeback länge efter OS i Peking men blev aldrig lika bra, Fernandes har inte setts till på en tävlingsbana.

Själv sitter jag här nu och sliter med en kropp som på ena eller andra viset hittar på sätt att trilskas.

Det spenderas mer tid i gymmet för rehab, mer tid tillsammans med physion och pÃ¥ bänken, mer tid med allehanda smÃ¥ gummiband och bollar och vickandes pÃ¥ tÃ¥rna framför soffan – och lika mycket tid med pulsbandet pÃ¥ som tidigare. Trots det är resultaten lÃ¥ngt frÃ¥n 2012’s guldÃ¥r, eller de stabila 2009-11.

I fjol var jag nära, riktigt riktigt nära form och tävlingar och potentiella poäng. Men en stress respons i foten tvingade mig att dra ur pluggen och stänga ner för säsongen.

De missade poängen satte press pÃ¥ att tävla tidigt 2015 och jag Ã¥kte ner till Nya Zealand för att samla poäng. TvÃ¥ tävlingar och tvÃ¥ pallplatser, sen en hälsena som inte ville vara med längre. Gjorde att jag underpresterade i Abu Dhabi och missade Auckland. Kom tillbaka precis i tid för Yokohama där jag fick en smäll pÃ¥ huvudet i simning och bröt med en mindre hjärnskakning. Sen Baku som bröt mönstret och leendet fick komma fram. Följt av Istanbul, vinst. Trenden var pÃ¥ väg att vända och stämningen var optimistisk. Passen blev bättre och bättre och löpformen började sÃ¥ sakteliga komma tillbaka. Men sen pÃ¥ EM i Geneve blev det kramp i vaden sista kilometern vilket gav en mini bristning i muskeln. TÃ¥lamod – vänta läka.

Jag åkte till Rio för att se och lära samt provköra banan. Valde att inte tävla då det kändes för riskabelt för vaden. Det var klokare (och viktigare) att få till ett träningsblock innan Stockholm jmf med risken att tävla (och kanske dra sönder den). Ställde även kommande Världskupp i Ungern av samma anledning.

Lika taggad pÃ¥ att vara hemma och ha en längre träningsperiod framför mig – lika besviken och ledsen blev jag morgonen efter jag kom hem dÃ¥ jag vaknade med en ganska rejäl infektion och ögoninflammation.

Ingen träning, antibiotika, soffläge… 

Och en klocka som ständigt tickar och påminner om varje pass jag missar. Och varje dag närmare nästa tävling jag kommer.

Stockholmstävlingen runt hörnet som jag så väldigt gärna hade velat köra bra på.

Idrotten kan alltsÃ¥ vara världens bästa. Man fÃ¥r blommor, skumpa, ryggdunk och älskar sitt liv. Se bara pÃ¥ Jennie Johansson efter VM-guldet.  Jag kan sätta en femma pÃ¥ att hon trivs med det hon gör… Men det kan ocksÃ¥ vara en mörk plats fyllt av frustration, maktlöshet, press och en ständigt tickande klocka.

Om inte OM hade funnits hade läget alltid varit bättre. Då hade jag haft mer poäng, en OS kvalplats och en löpform nästan tillbaka där den varit. Små detaljer hade kanske gjort att vågskålen tippat över åt andra hållet och läget varit annorlunda.

Nu är det Stockholm nästa helg och jag försöker övertala kroppen om att bli nöjd och glad och låta mig göra jobbet som krävs fram till dess.

Under tiden jobbar jag undan alla gamla kvitton, bakar bröd, flyttar pÃ¥ saker och är hemma och irriterar fok i min omgivning bäst jag kan… Ibland kanske man mÃ¥ste göra det ocksÃ¥.

Jag är fortfarande övertygad att men lite mer marginaler på rätt sida så ska de där OS poängen börja trilla in, och frustrationen över kroppen sakta släppa taget.