När kroppen inte samarbetar


August 11th, 2015 av



Lisa Norden

Ibland är det det bästa som finns att få ha idrott som sitt jobb. 

Andra dagar är det nog ett av de västa jobben man kan ha…

Om man lägger ihop de tårar som har gråtits på grund av att kroppen vägrar samarbeta eller gått sönder på något vis skulle jag nog snart ha tillräckligt för att fylla en 25m bassäng.

Jag vet själv hur jag tidigare tittade på fd världsmästare och olympisk medaljörer och undrade vad de höll på med när de inte längre presterade. Det är ju inte direkt så att de inte vet hur man ska göra, eller vad som krävs, eller är rädda för att göra jobbet? Så vad är problemet? Emma Snowsill höll på med sin comeback länge efter OS i Peking men blev aldrig lika bra, Fernandes har inte setts till på en tävlingsbana.

Själv sitter jag här nu och sliter med en kropp som på ena eller andra viset hittar på sätt att trilskas.

Det spenderas mer tid i gymmet för rehab, mer tid tillsammans med physion och på bänken, mer tid med allehanda små gummiband och bollar och vickandes på tårna framför soffan – och lika mycket tid med pulsbandet på som tidigare. Trots det är resultaten långt från 2012’s guldår, eller de stabila 2009-11.

I fjol var jag nära, riktigt riktigt nära form och tävlingar och potentiella poäng. Men en stress respons i foten tvingade mig att dra ur pluggen och stänga ner för säsongen.

De missade poängen satte press på att tävla tidigt 2015 och jag åkte ner till Nya Zealand för att samla poäng. Två tävlingar och två pallplatser, sen en hälsena som inte ville vara med längre. Gjorde att jag underpresterade i Abu Dhabi och missade Auckland. Kom tillbaka precis i tid för Yokohama där jag fick en smäll på huvudet i simning och bröt med en mindre hjärnskakning. Sen Baku som bröt mönstret och leendet fick komma fram. Följt av Istanbul, vinst. Trenden var på väg att vända och stämningen var optimistisk. Passen blev bättre och bättre och löpformen började så sakteliga komma tillbaka. Men sen på EM i Geneve blev det kramp i vaden sista kilometern vilket gav en mini bristning i muskeln. Tålamod – vänta läka.

Jag åkte till Rio för att se och lära samt provköra banan. Valde att inte tävla då det kändes för riskabelt för vaden. Det var klokare (och viktigare) att få till ett träningsblock innan Stockholm jmf med risken att tävla (och kanske dra sönder den). Ställde även kommande Världskupp i Ungern av samma anledning.

Lika taggad på att vara hemma och ha en längre träningsperiod framför mig – lika besviken och ledsen blev jag morgonen efter jag kom hem då jag vaknade med en ganska rejäl infektion och ögoninflammation.

Ingen träning, antibiotika, soffläge… 

Och en klocka som ständigt tickar och påminner om varje pass jag missar. Och varje dag närmare nästa tävling jag kommer.

Stockholmstävlingen runt hörnet som jag så väldigt gärna hade velat köra bra på.

Idrotten kan alltså vara världens bästa. Man får blommor, skumpa, ryggdunk och älskar sitt liv. Se bara på Jennie Johansson efter VM-guldet.  Jag kan sätta en femma på att hon trivs med det hon gör… Men det kan också vara en mörk plats fyllt av frustration, maktlöshet, press och en ständigt tickande klocka.

Om inte OM hade funnits hade läget alltid varit bättre. Då hade jag haft mer poäng, en OS kvalplats och en löpform nästan tillbaka där den varit. Små detaljer hade kanske gjort att vågskålen tippat över åt andra hållet och läget varit annorlunda.

Nu är det Stockholm nästa helg och jag försöker övertala kroppen om att bli nöjd och glad och låta mig göra jobbet som krävs fram till dess.

Under tiden jobbar jag undan alla gamla kvitton, bakar bröd, flyttar på saker och är hemma och irriterar fok i min omgivning bäst jag kan… Ibland kanske man måste göra det också.

Jag är fortfarande övertygad att men lite mer marginaler på rätt sida så ska de där OS poängen börja trilla in, och frustrationen över kroppen sakta släppa taget.