Mest uppförbacke


March 24th, 2011 av



År 2008 sedan var det en spänd och nyfiken Lisa som var på väg till Mooloolaba. Efter en vinter av bättre träning än någonsin, pb efter pb i både poolen och på löpning såg jag fram emot att tävla.

Hur det än gick var sannolikheten att det skulle gå bättre än innan ganska så stor.

Efter den vintern har jag inte fått till en lika bra träningsperiod igen.

Det är svårt att hålla ihop kroppen samtidigt som man jobbar den så hårt det bara går.

Trots ett detaljerat prehab program, veckoliga besök hos sjukgymnasten och regelbunden massage åkte jag dit igen. En inflammerad tib post. På insidan av vaden där muskeln fäster vid benet.

MR, doktor, ordinerad vila och is.

Men jag har lärt mig lite under de senaste åren.

Det viktigaste i den här idrotten, näst att hålla sig helt skadefri, är att göra det bästa av situationen. Kan man inte springa på ett tag – får man simma mer. Eller vattenlöpa. Eller fokusera energin på där den behövs bäst. Ge sig själv en liten tjuvstart i någon av de andra grenarna.

Så efter utvärderingen av MR bilden i måndags jobbade jag på att hålla optimismen uppe. Vattenlöpning är ju faktiskt helt ok och fitnessen skall gå att bibehålla med 90%. Lägg därtill på ett massivt simblock och jag skulle kunna vara i en ganska bra sits till VM Serien i Sydney.

På tisdagsmorgonens cykelpass fanns det en del frustration i benen, ganska så många Watt och en del regn på asfalten.

Det var ingen bra kombination när Lisa tog en rondell med lite vinkel på lutningen.

Pang.

Istället för att göra som man mest gör när man åker av cykeln tog jag inte smällen med höften.

Eller händerna. Eller armbågarna.

Jag tog den med hakan.

Av att döma hur min cykeltröja såg ut blöder hakor ganska så mycket.

Istället för att åka hem och äta frukost som sig bör efter avslutat cykelpass blev det ett förkortat pass och en förmiddag på vårdcentralen. Hakan fick sju stygn i sig och resten av ansiktet en avtvättning. Funderade på om jag skulle be om fler modifikationer när doktorn ändå sydde i ansiktet, – men bestämde mig för att det skulle räcka med hakan för tillfället. Sparar resten till efter tävling i LA i Oktober….

Utöver en kropp som känns lite blåslagen och halvt överkörd av en lastbil – innebär stygnen 2 dagars vattenförbud.

Som i ingen simning eller vatten-löpning.

Som i inget bra om man har en Världskupp runt hörnan.

Istället för att sitta på flyget med pirr i magen och förhoppningar för tävlingen – hoppas jag mer på att faktiskt kunna ta mig till start på söndag.

Förväntningarna är inte så höga – utan fokusen ligger nu på att få en general repetition i tävlingsförberedelser och uppvärmning.

I fjol var jag fortfarande skadad och valde att stå över Mooloolaba för att optimera chanserna i sydney.

I år kommer jag i alla fall att vara på plats.

Kanske jag nästa år kan vara med och slåss om en pall plats igen.

Som 2008 när jag förvånade alla, inklusive mig själv, med att springa in på en tredje plats efter Snowsill och Fernandes.