Inte som tänkt i Yokohama


May 20th, 2015 av



Yokohama WTS 2015

Det var ju inte alls så här det skulle gått. 

Förhoppningen var att åka till Yokohama och få känsla för att tävla och en möjlighet att samla ihop lite poäng.

All träning hade pekat på att sim och cykel formen satt där den skulle. Den hade inte varit dålig innan (resultaten i både Abu Dhabi och Auckland gav ju väldigt positiva besked) – och om någonting borde den ha blivit ännu lite vassare.

Rehab fasen hade gått relativt smärtfritt och sakta men säkert hade löpningen återintroducerats i programmet. Visst jag var väldigt “undertränad” och långt från i slag att ta mig an någon form av topp placering. Men om scenariot gick i mina händer skulle det finnas möjlighet plocka en del poäng även med sämre löpning.

Dessa förhoppningar grusades tidigt i loppet då jag någonstans halvvägs mot första bojen fick ett slag mot huvudet.

Ett ganska rejält sådant.

Jag blev yr och fick svårt att greppa situationen och förstå vad jag skulle göra. Kroppen lydde inte riktigt och huvudet funkade inte som det skulle. På någotvis lyckades jag komma upp i slutet av andra klungan, men med vad Darren beskrev som “historiens sämsta växling”  hann jag inte med den ut. Istället stod jag vid min cykel och försökte förstå hur jag skulle få av mig våtdräkten.

Jag tog mig igenom cykelmomentet men det var långt ifrån Lisan som härjade runt i Auckland och Abu Dhabi. Jag jade svårt att hålla hjul, missade svängar och det med ben som inte ville cykla alls. När vi väl kom tillbaka in i växlingsområdet tog det slut, benen bar mig liksom inte och jag vinglade runt lite innan jag tillslut kraschade in i kravallstaketet.

Oavsett hur mycket man vill – så går det inte alltid.

Man kan försöka vara filosofisk och ta det som en erfarenhet – men inuti mig skriker det bara efter att få lov att känna mig stark, ha kontroll och vara med i tävlandet igen. Det var tungt och väldigt besviket som jag kom tillbaka till hotellrummet igen. Men det finns inte så många andra alternativ än att bita ihop och fortsätta.

Det finns en plan och nya möjligheter. Jag jobbar (minst) lika hårt nu som i flytet 2012 – och nånstans måste det vända. Darren verkar positiv och de kommande tre veckorna här uppe i Avoriaz kommer att bli guld för både själ och kropp.

Bra träning under översyn av Coach Darren och med daglig support med rehab och massage kan inte bli annat än bra.