UNBREAKABLE


December 9th, 2020 av



Challenge Vansbro Invitational


June 2nd, 2020 av



Henrik Karlsson Photography

Med nuvarande Corona restriktioner och begrÀnsningar pÄ folksamlingar med mer Àn 50pers Àr det inte lÀtt att vara elitidrottare inom en uthÄllighetsidrott.

(den trÄkiga biten:)

Ekonomin bakom vĂ„ra tĂ€vlingar bygger pĂ„ ett stort antal deltagare som betalar en anmĂ€lningsavgift. Vi har ingen publik som betalar intrĂ€de eller tv-tid man kan sĂ€lja in annonsplatser pĂ„ arenan för.  Den lilla procenten som utgör eliten Ă€r enbart kostsam för arrangören, vi vill ha gratis start och möjlighet att vinna prispengar. Vad vi har sett en del av under Ă„ret Ă€r “hemmatĂ€vlingar” dĂ€r man dels aktiverar sig sjĂ€lv – och dels stöttar eventet som inte lĂ€ngre kan hĂ„llas. Det RF-stöd som finns gĂ„r till klubbar som kan redovisa förlust pĂ„ nĂ„got sĂ€tt – de flesta klubbar inom uthĂ„llighetsidrott har inga stora förluster utan bara utebliven aktivitet. Vi har inga dyra hall-hyror, avlönade spelare, förlorade biljettintĂ€kter eller hel och deltidsanstĂ€llningar man mĂ„ste betala. SĂ„ vitt jag vet har inget av det stödet pĂ„ nĂ„got sĂ€tt varit behjĂ€lpligt till nĂ„gon idrottsutövare inom min idrottsvĂ€rld (lĂ€s cykel, triathlon etc…). RĂ„kar man inte ha ett eget företag och möjlighet att permittera sig sjĂ€lv stĂ„r man helt utan stöd eller support. 

(den roliga biten:)

DĂ€rför var det fantastiskt roligt att Tomas Viker tog initiativet att försöka genomföra en tĂ€vling för den svenska triathloneliten. Helgen som gick skulle egentligen varit SM pĂ„ Medeldistans i Vansbro, ett stort arrangemang som blivit framflyttat pga nuvarande restriktioner. 

Men om man tar bort den stora massan och bara bjuder in 25 atleter klarar man sig fint under 50 personer, jaktstart och klassindelningar gjorde ocksĂ„ sitt till att kunna separera atleter ute pĂ„ banan. 

 

Photo: Henrik Karlsson Photography

Även om tĂ€vlingen gick under begreppet “trĂ€ningstĂ€vling” och inte hade nĂ„gra premie priser finns det Ă€ndĂ„ ett stort vĂ€rde för oss atleter att fĂ„ visa upp oss, vĂ„ra sponsorer och skapa en buzz kring att det hĂ€nder nĂ„got inom sporten. 

Jag fick möjlighet att tillsammans med tĂ€vlingsledare Clas Björling hjĂ€lpa till att utforma tĂ€vlingsformatet och vi kom fram till en lite spĂ€nnande variant av en tvĂ„-dagars tĂ€vling med prolog och jaktstart. En blandning av skidĂ„kning, Super League och  VM-serie. 

Dag 1 bestod av en Supersprint (300m simning, 7km cykel, 2km löpning) med individuell start (1mins mellanrum). Dag 2 av en Enduro (2x 350m/10km/2,5km) med jaktstart baserat pĂ„ prologens resultat. 

Det Ă€r ett extremt kul sĂ€tt att tĂ€vla pĂ„ och trots att det Ă€r ett ganska smĂ€rtsamt format Ă€r det actionfyllt och underhĂ„llande. 

Photo: Henrik Karlsson Photography

Hatten av för Tomas och Clas som utan nĂ„gon finansiell vinning gav oss möjlighet att fĂ„ tĂ€vla och visa upp oss. 

Henrik Karlsson Photography

UCI Womens World Tour VÄrgÄrda


August 19th, 2019 av



 

Bild: Kevin HemphÀlÀ

Vilken cykelsommar det blev

Dubbla SM guld i Linje och Tempo följt av en World Tour Debut.

Cykel alltsÄ.

Vi pratar cykel och inte triathlon.

Bara för att göra en sak klar; cykel Ă€r en del av triathlon – men cykelsport Ă€r nĂ„got helt annat Ă€n att tĂ€vla i triathlon.

Dynamiken, kravprofilen och hur det taktiskt Ă€r uppbyggt. 

VĂ€l medveten om att jag trots mĂ„nga Ă„r pĂ„ elitnivĂ„ inom idrott hĂ€r var orutinerad och en newbie var det med skrĂ€ckblandad förtjusning jag stĂ€llde mig pĂ„ startlinjen. 

UCI tĂ€vlingen i VĂ„rgĂ„rda som Ă€r en del av Womens World Tour hade alla topplag pĂ„ plats, totalt ca 150 Ă„kare. Banan bjöd pĂ„ 144km uppbyggt av ett lĂ€ngre varv följt av 6st korta. Vi hade totalt 8st grusvĂ€gspartier att ta oss igenom sĂ„ ca 20% av cyklingen skedde i skogen pĂ„ tvĂ„ led genom snirkliga grusiga smĂ„vĂ€gar. 

Den absolut största skillnaden frĂ„n cyklingen jag “Ă€r van vid” Ă€r positionskriget i lungan. Inte ens pĂ„ en VM-Series tĂ€vling i triathlon Ă€r det nĂ„got man behöver fundera pĂ„ nĂ€mnvĂ€rt. I triathlon har jag ocksĂ„ en plats, ett namn, och det nĂ€stan förvĂ€ntas att jag ska sitta lĂ„ngt fram. Jag behöver inte kriga för den.

Vi Ă€r inte heller 150 personer stor klunga pĂ„ en smal landsvĂ€g utan oftast max 15-20 tjejer varav mĂ„nga Ă€r nöjda med att sitta lĂ„ngt bak och bara glida med. 

Bild: Kevin HemphÀlÀ

Att hĂ„lla sig högt uppe utan att ta vind var dagens utmaning. Antingen satt jag för högt upp (och fick skĂ€ll av de andra svenska tjejerna pĂ„ laget att inte ta för mycket vind!) eller sĂ„ fann jag mig glidandes bakĂ„t i klungan. Ibland hade jag en bra position för att plötsligt upptĂ€cka att ca 20 tjejer plötsligt tagit sig förbi i sista svĂ€ngen in pĂ„ grusvĂ€gen. 

De kör tufft och tight och hittar luckor i klungan dĂ€r jag inte riktigt sĂ„g att det fanns plats. Efter ca halva loppet kĂ€nde jag mig faktiskt med bekvĂ€m med hur tight det var och hittade lite teknik i hur man skulle fĂ„ fram styret för att ta en plats – men lagom till det började jag bli sliten i benen av alla accelerationer och igĂ„ngdrag. 

In pĂ„ de lite mindre varven var jag fortfarande kvar i huvudklungan men tightare varv med mer tekniska partier gör det ocksĂ„ mer krĂ€vande nĂ€r man sitter i svansen. 

Ut ur stan pĂ„ nĂ€sta sista varvet tok-krampade jag i ena benet. Jag trodde att jag nog skulle fĂ„ kliva av och leta upp en bil för att alls kunna ta mig tillbaka till mĂ„l. Efter lite lirkande med benet fick jag krampen att slĂ€ppa, och tur för mig lugnade sig tempot i klungan just dĂ„ – sĂ„ pĂ„ nĂ„t sĂ€tt lyckades jag sitta kvar. Uppför  HĂ€grungabacken ut pĂ„ sista varvet kördes det hĂ„rt och jag hade problem. Benen var pĂ„ krampgrĂ€nsen och det gick inte att trycka mer Ă€n precis under just den. Bakre delen av fĂ€ltet var en enda lĂ„ng rad med smĂ„ luckor som jag lyckades gneta mig förbi och pĂ„ toppen var jag Ă€ndĂ„ precis bakom huvudklungan. 

Ingen av de andra var sÄ intresserade av att ta ikapp, de hade sÀkert lagkamrater uppe i klungan och deras jobb för dagen var ju klart. För mig fanns det personlig prestige i att försöka slita mig tillbaka till klungan och kanske gÄ mÄl med just huvudklungan.

Vi kom i kapp men nu började jag bli riktigt krispig. I de sista 5km finns det en gnetig grusvĂ€gssektion dĂ€r det alltid körts rĂ€tt hĂ„rt tidigare varv. Jag gick helt pĂ„ rött för att hĂ„lla hjul och nĂ€r det sen kom en fartökning uppför asfaltsbacken ut frĂ„n grusvĂ€gen var jag kokt. 

Det Àr lite av en ny upplevelse.

Jag tror aldrig jag har tvingats slÀppa hjul pÄ pÄ en VM-Series tÀvling eller nÄgon svensk landsvÀgstÀvling. Nu gick tÄget och jag sÄg mig parkerad med benen rÀtt ut.

Det var 2km kvar och med en stundande sprint skulle farten bara bli högre och högre och att “köra ikapp” klungan fanns inte pĂ„ kartan. 

 

Jag gick i mĂ„l ca 40sekunder efter Bastianelli som slog Marianne Vos i spurten. 

Trött, förstörd i benen men ganska nöjd Ă€ndĂ„. 

Min “profil” och det jag trĂ€nar för pĂ„ cykel Ă€r att köra hĂ„rt och jĂ€mt. Jag har en vĂ€ldigt bra tröskel och efficiency att ligga och trycka bra lĂ€nga. Att konstant köra “pĂ„ och av” och hela tiden gĂ„ upp i det övre registret dĂ€r jag vĂ€ldigt sĂ€llan befinner mig i trĂ€ning var tufft. VĂ€ldigt tufft. 

Men som en första upplevelse och erfarenhet av cyklingen pĂ„ den hĂ€r nivĂ„n ger jag mig sjĂ€lv godkĂ€nt. 

 

 




ï»ż ï»ż