UNBREAKABLE
December 9th, 2020 av Lisa
Henrik Karlsson Photography
Med nuvarande Corona restriktioner och begrÀnsningar pÄ folksamlingar med mer Àn 50pers Àr det inte lÀtt att vara elitidrottare inom en uthÄllighetsidrott.
(den trÄkiga biten:)
Ekonomin bakom vĂ„ra tĂ€vlingar bygger pĂ„ ett stort antal deltagare som betalar en anmĂ€lningsavgift. Vi har ingen publik som betalar intrĂ€de eller tv-tid man kan sĂ€lja in annonsplatser pĂ„ arenan för. Den lilla procenten som utgör eliten Ă€r enbart kostsam för arrangören, vi vill ha gratis start och möjlighet att vinna prispengar. Vad vi har sett en del av under Ă„ret Ă€r “hemmatĂ€vlingar” dĂ€r man dels aktiverar sig sjĂ€lv – och dels stöttar eventet som inte lĂ€ngre kan hĂ„llas. Det RF-stöd som finns gĂ„r till klubbar som kan redovisa förlust pĂ„ nĂ„got sĂ€tt – de flesta klubbar inom uthĂ„llighetsidrott har inga stora förluster utan bara utebliven aktivitet. Vi har inga dyra hall-hyror, avlönade spelare, förlorade biljettintĂ€kter eller hel och deltidsanstĂ€llningar man mĂ„ste betala. SĂ„ vitt jag vet har inget av det stödet pĂ„ nĂ„got sĂ€tt varit behjĂ€lpligt till nĂ„gon idrottsutövare inom min idrottsvĂ€rld (lĂ€s cykel, triathlon etc…). RĂ„kar man inte ha ett eget företag och möjlighet att permittera sig sjĂ€lv stĂ„r man helt utan stöd eller support.
(den roliga biten:)
DÀrför var det fantastiskt roligt att Tomas Viker tog initiativet att försöka genomföra en tÀvling för den svenska triathloneliten. Helgen som gick skulle egentligen varit SM pÄ Medeldistans i Vansbro, ett stort arrangemang som blivit framflyttat pga nuvarande restriktioner.
Men om man tar bort den stora massan och bara bjuder in 25 atleter klarar man sig fint under 50 personer, jaktstart och klassindelningar gjorde ocksÄ sitt till att kunna separera atleter ute pÄ banan.
Photo: Henrik Karlsson Photography
Ăven om tĂ€vlingen gick under begreppet “trĂ€ningstĂ€vling” och inte hade nĂ„gra premie priser finns det Ă€ndĂ„ ett stort vĂ€rde för oss atleter att fĂ„ visa upp oss, vĂ„ra sponsorer och skapa en buzz kring att det hĂ€nder nĂ„got inom sporten.
Jag fick möjlighet att tillsammans med tÀvlingsledare Clas Björling hjÀlpa till att utforma tÀvlingsformatet och vi kom fram till en lite spÀnnande variant av en tvÄ-dagars tÀvling med prolog och jaktstart. En blandning av skidÄkning, Super League och VM-serie.
Dag 1 bestod av en Supersprint (300m simning, 7km cykel, 2km löpning) med individuell start (1mins mellanrum). Dag 2 av en Enduro (2x 350m/10km/2,5km) med jaktstart baserat pÄ prologens resultat.
Det Àr ett extremt kul sÀtt att tÀvla pÄ och trots att det Àr ett ganska smÀrtsamt format Àr det actionfyllt och underhÄllande.
Photo: Henrik Karlsson Photography
Hatten av för Tomas och Clas som utan nÄgon finansiell vinning gav oss möjlighet att fÄ tÀvla och visa upp oss.
Henrik Karlsson Photography
Bild: Kevin HemphÀlÀ
Cykel alltsÄ.
Vi pratar cykel och inte triathlon.
Bara för att göra en sak klar; cykel Ă€r en del av triathlon – men cykelsport Ă€r nĂ„got helt annat Ă€n att tĂ€vla i triathlon.
Dynamiken, kravprofilen och hur det taktiskt Àr uppbyggt.
VÀl medveten om att jag trots mÄnga Är pÄ elitnivÄ inom idrott hÀr var orutinerad och en newbie var det med skrÀckblandad förtjusning jag stÀllde mig pÄ startlinjen.
UCI tÀvlingen i VÄrgÄrda som Àr en del av Womens World Tour hade alla topplag pÄ plats, totalt ca 150 Äkare. Banan bjöd pÄ 144km uppbyggt av ett lÀngre varv följt av 6st korta. Vi hade totalt 8st grusvÀgspartier att ta oss igenom sÄ ca 20% av cyklingen skedde i skogen pÄ tvÄ led genom snirkliga grusiga smÄvÀgar.
Den absolut största skillnaden frĂ„n cyklingen jag “Ă€r van vid” Ă€r positionskriget i lungan. Inte ens pĂ„ en VM-Series tĂ€vling i triathlon Ă€r det nĂ„got man behöver fundera pĂ„ nĂ€mnvĂ€rt. I triathlon har jag ocksĂ„ en plats, ett namn, och det nĂ€stan förvĂ€ntas att jag ska sitta lĂ„ngt fram. Jag behöver inte kriga för den.
Vi Àr inte heller 150 personer stor klunga pÄ en smal landsvÀg utan oftast max 15-20 tjejer varav mÄnga Àr nöjda med att sitta lÄngt bak och bara glida med.
Bild: Kevin HemphÀlÀ
Att hÄlla sig högt uppe utan att ta vind var dagens utmaning. Antingen satt jag för högt upp (och fick skÀll av de andra svenska tjejerna pÄ laget att inte ta för mycket vind!) eller sÄ fann jag mig glidandes bakÄt i klungan. Ibland hade jag en bra position för att plötsligt upptÀcka att ca 20 tjejer plötsligt tagit sig förbi i sista svÀngen in pÄ grusvÀgen.
De kör tufft och tight och hittar luckor i klungan dĂ€r jag inte riktigt sĂ„g att det fanns plats. Efter ca halva loppet kĂ€nde jag mig faktiskt med bekvĂ€m med hur tight det var och hittade lite teknik i hur man skulle fĂ„ fram styret för att ta en plats – men lagom till det började jag bli sliten i benen av alla accelerationer och igĂ„ngdrag.
In pÄ de lite mindre varven var jag fortfarande kvar i huvudklungan men tightare varv med mer tekniska partier gör det ocksÄ mer krÀvande nÀr man sitter i svansen.
Ut ur stan pĂ„ nĂ€sta sista varvet tok-krampade jag i ena benet. Jag trodde att jag nog skulle fĂ„ kliva av och leta upp en bil för att alls kunna ta mig tillbaka till mĂ„l. Efter lite lirkande med benet fick jag krampen att slĂ€ppa, och tur för mig lugnade sig tempot i klungan just dĂ„ – sĂ„ pĂ„ nĂ„t sĂ€tt lyckades jag sitta kvar. Uppför HĂ€grungabacken ut pĂ„ sista varvet kördes det hĂ„rt och jag hade problem. Benen var pĂ„ krampgrĂ€nsen och det gick inte att trycka mer Ă€n precis under just den. Bakre delen av fĂ€ltet var en enda lĂ„ng rad med smĂ„ luckor som jag lyckades gneta mig förbi och pĂ„ toppen var jag Ă€ndĂ„ precis bakom huvudklungan.
Ingen av de andra var sÄ intresserade av att ta ikapp, de hade sÀkert lagkamrater uppe i klungan och deras jobb för dagen var ju klart. För mig fanns det personlig prestige i att försöka slita mig tillbaka till klungan och kanske gÄ mÄl med just huvudklungan.
Vi kom i kapp men nu började jag bli riktigt krispig. I de sista 5km finns det en gnetig grusvÀgssektion dÀr det alltid körts rÀtt hÄrt tidigare varv. Jag gick helt pÄ rött för att hÄlla hjul och nÀr det sen kom en fartökning uppför asfaltsbacken ut frÄn grusvÀgen var jag kokt.
Det Àr lite av en ny upplevelse.
Jag tror aldrig jag har tvingats slÀppa hjul pÄ pÄ en VM-Series tÀvling eller nÄgon svensk landsvÀgstÀvling. Nu gick tÄget och jag sÄg mig parkerad med benen rÀtt ut.
Det var 2km kvar och med en stundande sprint skulle farten bara bli högre och högre och att “köra ikapp” klungan fanns inte pĂ„ kartan.
Jag gick i mÄl ca 40sekunder efter Bastianelli som slog Marianne Vos i spurten.
Trött, förstörd i benen men ganska nöjd ÀndÄ.
Min “profil” och det jag trĂ€nar för pĂ„ cykel Ă€r att köra hĂ„rt och jĂ€mt. Jag har en vĂ€ldigt bra tröskel och efficiency att ligga och trycka bra lĂ€nga. Att konstant köra “pĂ„ och av” och hela tiden gĂ„ upp i det övre registret dĂ€r jag vĂ€ldigt sĂ€llan befinner mig i trĂ€ning var tufft. VĂ€ldigt tufft.
Men som en första upplevelse och erfarenhet av cyklingen pÄ den hÀr nivÄn ger jag mig sjÀlv godkÀnt.