Sprint VM i Lausanne – den egentliga storyn
August 23rd, 2010 av Lisa
[VARNING! LĂ„ng lĂ€sning…]
Loppet i sig var en fulltrÀff. Jag lyckades fÄ till alla smÄ detaljer, psyket var starkt och viljan pÄ plats.
Men det var egentligen inte under timmens tÀvlande i vackra Ouchy jag vann min medalj.
Det var under den ganska tuffa perioden i Davos jag jobbade ihop guldet.
De sega passen dÀr det kÀnns som att man stÄr och stampar pÄ samma plats.
De lÄnga backintervallerna nÀr Darren klagar pÄ tekniken och syran stÄr en upp i halsen.
De tidiga mornarna dÀr man gÄr till poolen fast kroppen sÀger att lite mera sömn hade varit mycket trevligare.
Det Àr detta som gör att jag hade bÄde viljan och kraften att försöka mig pÄ att hÀnga av ms Moffat.
Om jag nu har trÀnat sÄ hÄrt och sÄ mycket. SÄ skall det vÀl vara sjutton ocksÄ om jag inte ger mig sjÀlv chansen
att vinna. För vinna ville jag. VÀldigt vÀldigt mycket.
Det Àr just dÀrför jag hÄller pÄ med den hÀr sporten.
Det Àr just dÀrför jag orkar trÀna sÄ hÄrt som jag gör.
Som vanligt gick jag upp ganska tidigt för att hinna med en morgon jogg innan frukost. Ge kroppen en chans att
vakna och bli varm. Men ocksÄ fÄ en 20min för mig sjÀlv, att fokusera och samla tankarna.
Det Àr mycket som krÀvs under loppet och bÄde hjÀrna och kropp mÄste vara beredd jobbet som skall göras.
Joel och Johan gav sig för att checka in nÀr jag kom tillbaka. Dusch och sedan frukost med Lovisa.
Det var en vacker dag pÄ en vacker plats. Finare tÀvlingsbana Àn den i Lausanne fÄr man leta efter.
NĂ€stan en kĂ€nsla som av att vara pĂ„ franska rivieran. Backarna, sluttningen ner mot sjön,  mĂ€nniskorna, franskan… Dessutom ett arrangemanget av vĂ€rldsklass. Stora publikövergĂ„ngar av stabil trĂ€ konstruktion byggs upp. Ett expo med musik inramat av fontĂ€ner. En simning med kristall klart vatten, barn som plaskar i kanten och nĂ„gra grasiösa svanar som lĂ„ngsamt flyter fram.
Det blir ganska sĂ„ nervöst sĂ„ dĂ€r innan start. Trots att Darren pratar om ” a good day at the office” “and no need to do anything special – it’s just another good day out there” kryper adrenaliet pĂ„.
Det Àr ju ÀndÄ ett VM.
Jag vet att jag börjar nÀrma mig nÄgon slags form.
Och det Àr just dÄ som jag verkligen kan bli nervös.
Det Ă€r ju sĂ„ mycket som kan gĂ„ fel… och jag vill kunna fĂ„ ut allt det som finns inuti mig.
Det som ligger och vÀntar.
VÀntar pÄ att fÄ en chans att fÄ komma ut.
Simningen Àr nÄgot av det nervösaste. Trots bra pass i poolen Àr det sÄ smÄ detaljer som kan göra att det gÄr vÀldigt fel.
Jag hade ju knappast nĂ„gon större simnfitness i KitzbĂŒhel jĂ€mfört med London. Trots det var jag uppe i tĂ€ten i
KitzbĂŒhel, fanns jag i slutet efter simningen i Hyde Parks serpentine…
En bra simning nu och sjÀlvförtroendet skulle bli vÀldigt mycket bÀttre inför Budapest.
Starten gick, jag stod nĂ€st lĂ€ngst ut mot sjön. Bara Moffat pĂ„ utsidan av mig. Innebar ingen trĂ€ngsel, inget slagsmĂ„l, bara ren snabb simning. Och min fart Ă€r det inget fel pĂ„… Gick loss med Moffat och lĂ„g i 3:e position kring första bojen. Otroligt viktigt dĂ„ vi bara har ett varv pĂ„ oss. Ingen tid att reparera nĂ„gra misstag hĂ€r.
Gick upp med Moffat(AUS), Varnek(HUN) och Samuels(NZL). En bra vÀxling och jag fick lucka tillsammans med Emma direkt ut pÄ cykeln.
KÀnde att vi hade chans pÄ nÄgot vÀldigt speciellt hÀr.
Det skulle bli svĂ„rt med de cykel starka Schweiziskorna bakom… men kanske kanske skulle vi kunna komma loss.
I första backen hade vi 20 sekunder. Inte mycket kan tyckas. Men pÄ en sprintdistans kan 20 sekunder vara vÀldigt
svĂ„rt att ta igen pĂ„ löpningen. Moffat hade svĂ„rt att hĂ€nga med. Ăven om hon gick fram och drog ibland var det inte
med sÄ mycket kraft. Och jag fick istÀllet vid ett par gÄnger vÀnta in henne.
Ut pĂ„ andra varvet stod Darren och viftade med tre figrar. “One more is coming!”. Det var Daniella.
BÀsta tÀnkbara scenariot. Daniella Àr stark som en hÀst pÄ cykeln. Och tre tjejer borde kunna hÄlla uppe
farten riktigt bra. Det gjorde vi ocksÄ.
In i andra vÀxlingen hade vi 60 sekunder(!). En hel evighet att ta igen pÄ endast 5km löpning.
Det verkade som att vi skulle fÄ springa om medaljerna.
Daniella tappade ganska sÄ snabbt. Jag och Moffat turades om att dra. Bara testade lite sÄdÀr, hur mycket den
andra hade i tanken. De sista loppen nĂ€r det gĂ„tt riktigt bra (Hamburg och KitzbĂŒhel) har jag sprungit ganska sĂ„ konservativt. Legat bakom
och vÀntat pÄ att nÄgon annan skulle dra upp tempot. Eller dra igÄng spurten. Funderade pÄ om detta var lösningen
Àven hÀr.
Jag har haft en del “man mot man” dueller mot Moffat nu.
Redan tidigt 2008 spurtade vi om den australiensiska sprint titeln i Hobart (emma 1 -lisa 2).
Sedan New Plymouth (emma 1 – lisa 2), Gold Coast (emma 1-lisa 2), Hamburg (lisa 1-emma 2)
ĂvervĂ€ldigande vinster Ă„t Emma alltsĂ„… Och med KitzbĂŒhel i fĂ€rsk minne (dĂ€r tappade hon efter 5km) kĂ€ndes det
som att jag kanske skulle kunna ha chans att bryta henne redan innan spurten.
In mot första varvningen började jag dra upp farten. NÀr man ligger först tar man ocksÄ mer vind. SÄ det Àr en chansning.
Om personen bakom fÄr jobba hÄrt, -och kanske sprÀnger sig. DÄ Àr det vÀrt mödan. Men om de bara smyger in pÄ axeln och Äker med. DÄ Àr det som att baka med öppen ugn. Helt vÀrdelöst.
SÄ lite blir det som att man satsar allt pÄ ett kort. Jag bestÀmde mig dÀr vid 2,5km. Sedan var det bara att hÄlla sig till beslutet och köra pÄ.
Jag skulle alltsÄ bli tvungen att springa riktigt fort sista hÀlften.
Det tog ett tag innan jag fick lucka. Jag hörde att hon jobbade hÄrt, men hon hade fortfarande kontakt.
Sen hörde jag av en trĂ€ningskamrat att jag hade en 20m lucka. Och jag förstod pĂ„ Australiensarna kring banan att Moffat hade problem…
SÄ det var bara ner med huvudet och köra. Glömma bort att det gjorde ont. Glömma bort de sakta stumnande benen.
Hur fort kan jag springa? Jag mĂ„ste hitta rytmen. Jag mĂ„ste hĂ„lla undan…
TÀnkte mig bort till vÄr 4km slinga runt sjön i Davos. TÀnkte mig Darren pÄ axeln och hans prat om aktiva armar,
framĂ„tlutning, fotisĂ€ttning. “Slappna av Lisa, spĂ€nn dig inte.”
100m frÄn upploppet vÄgade jag titta tillbaka.
Jag sÄg henne inte.
Jag skulle göra det..!
Tomas (förbundskaptenen) stod med svenska flaggan precis innan upploppet. “kolla han tog flaggan med sig!”
Det hade jag inte haft en tanke pĂ„ innan…
Vilken lyx att fÄ defilera i mÄl. Att fÄ tid att high fiva publiken. Springa in med flaggan bakom mig.
Ta mĂ„lsnöret pĂ„ ett vĂ€rdigt sĂ€tt och inte bara kasta sig över och hoppas pĂ„ det bĂ€sta…
Det var tre Ă„r sedan sist.
2007 i Hamburg tog jag min första medalj. Ett U23 VM guld.
Det hÀr var bÀttre!
Ett senior guld slÄr högt.
SlÄr högst.
Och vÀrldshistoriens första Sprint MÀstarinna i triathlon Àr inte helt fel det heller.
Eller Sveriges första VM guld medaljör i triathlon.
MÄnga titlar pÄ samma tÀvling.
Fler har varit pÄ mÄnen Àn vunnit VM guld pÄ Sprint VM.
Det dÀr smÄfÄniga leendet sitter fortfarande pÄ lÀpparna.
Hoppas det fÄr sitta kvar ett tag.
Men, jag har en viktigt uppgift framför mig.
Jag har tre veckor kvar till VM Finalen i Budapest.
DÀr har jag efter 4 deltÀvligar nu medaj chans.
Jag har chans pÄ min tredje mÀstarkap medalj den hÀr sÀsongen.
En sÀsong som fram till för en mÄnad sen kÀndes ganska misslyckad.
FrÄgan Àr om den inte nu kÀnns som den bÀsta nÄgonsin..