Ni har nog sett tillräckligt många bilder från tävlingen i London.

Visst, OS repetition.Viktigt. Fick sett banan.

Kroppen protesterade, men jag tog mig runt. Gick i mål på en något förnedrande 30:e plats.

En något trevligare händelse tog plats några timmar efter målgång.

Afternoon tea på ett fint hotell. London i koncentrat liksom.

Och något som jag hoppas få komma tillbaka till igen senare i år.

Förhoppningsvis Champange varianten då…

De sista två dagarna har gått i den Olympiska andan.

Två dagar där det pratades, diskuterades, tävlades, åts och provades kläder.

Inspiration och råd från de som varit där. Från de som vet hur man gör för att vinna en OS medalj.

En öppen intervju med Klüft, Jörgen Persson och Markus Oscarsson. Fler OS i bagaget än vad jag har händer på fingrarna. I alla fall på ett ungefär.

Och ett hemligt besök (i alla fall innan han kom) av Jonathan Edwards.

Legender till höger och vänster. Trevliga människor. Spännande sporter. Framtida OS medaljer och begynnande hopp. En salig trevlig blandning.

Nu bär det av till Australien.

Ut checking från flygplatshotellet. 200meters promenad genom skycity och jag hade min plats på flighten. Som går till London. Fylld till bredden av den olympiska gåshuden skall jag alltså först göra ett kort stopp i London. Få känna lite på luften. Insupa spännigen. Och sen boarda min andra flight enroute Canberra via Bangkok och Sydney…

Carolina Klüft sa det bra igår;

“Nu kör vi”

London 2011 blev tävlingen med det största mediala intresset från sverige – någonsin.

Det blev också mitt livs värsta resultat i karriären – någonsin.

Vad roligt det hade varit om det varit Hamburg i fjol, eller Yokohama… Men men – nu var det ju OS banan det handlade om mer än atletiska resultat.

Det är sådär att ställa sig på startlinjen med vetskapen om 6 veckor av frånvarande löpning. Och jag kan nu intyga att det är värre än sådär att försöka springa 10 km snabbt på bristande träning.

Triathlon är en ärlig sport. 9 gånger av 10 får man ut vad man lagt ner i träning. Med undantagen de gångar man blir sparkad i huvudet under simningen eller får punka på cykeln.

Så jag följde facit och hade en bra simning utan att ta ut mig till bristningsgränsen – en säker cykel och en perfekt sista kilometer in till T2.

Sedan försökte jag förgäves att hitta rytmen. Rytm? Den hade nog flytt upploppen i London för i Hyde Park var den väldigt frånvarande. Från att ha varit en av tjejerna i täten fick jag en helt ny vy av löpningen. Jag fick se pärlbandet av tjejer som sträckte sig längs med the Serpentines promenad. 2minuter saknades. Och i dem två minutrarna fick det plats 30 tjejer.

Jag hade gått ut lite för snabbt. Eller, farten var inte för snabb – men relativt till min fitness var den för hög. Det gamla kända andningskrampen satte in ute på andra varvet och jag jag sprang runt och låtande som en elefant som söker uppmärksamhet. Ut på tredje varvet sjönk jag tillbaka rejält i fältet då jag försöka slappna av och få ner lite mer syre i kroppen. Ut på fjärde varvet hittade jag rätt och tog igen en 10-12 placeringar. Tror nog sista varvet var mitt snabbaste, eller i alla fall bäst löpta. Började trots allt känna mig ganska stark!

Sista 200 meter tog jag fyra tjejer och slutade precis bakom Findlay. Om detta hade varit någon annan tävling i år hade det nog gett mig en pallplats. Men belyser återigen hur beroende vi är av oavbruten träning och en skadefri kropp.

Givetvis var tävlingen en chock för systemet och jag spenderade kommande 36h som en krympling. Punkterade fem blodblåsor och fick släpa runt på min stela och värkande kropp resten av london vistelsen.

Från London blev det Limerick och ett återbesök till Dr Hartmann.

Domedag gällande vaden – och träningen kommande månad. Ett grönt ljus nu och chansen finns för en starkare avslutning av säsongen. Om det däremot fanns någon risk för att förvärra eller försvåra rehaben hade det varit att packa ihop tävlingsväskan för i år.

Men – sista månaden har gjort nytta och benet är i mycket bättre form! Jag fick trots mina orosmoln  istället order på att introducera tempo löp och intervall pass.

Det är dags att åka tillbaka till kontoret och sätta fart.

Peking är om 4,5 veckor och jag har 2minuter som skall tas av från löpningen. Time to get back to work!

Om du vill läsa mer om loppet i Hyde Park kan du kolla in följande i artiklar i DN, Expressen och Göteborgsposten.

Bild; Scanpix

Då har jag “provtränat” banan inför nästa år.

De blir snygg att titta på och kul att köra.

Är fortfarande inte klar om det är meningen att vi skall vinka till drottningen – eller om hon skall vinka på oss… när vi kör förbi Buckingham palace. Me det löser väl sig när vi väl kommit på gång.

Alla som har något att göra med sporten triathlon finns på plats i London den här helgen. Det ligger en härlig spänning i luften.

Så trots gångna skavanker och tråkigheter skall det bli kul att dyka i the Serpentine imorgon bitti. Hoppas kunna vara med i täten i alla fall fram till sista momentet.

Efter regn kommer solsken kanske är ett passande motto… särskilt med tanke på att jag befinner mig i London… ett regnets stad…

Vill du kolla in loppet live går det att göra så vi ITU’s hemsida.

Starten går 08:36 lokal tid (=09:36 hemma i sverige).

After my 3rd 2nd place in the World Championship Series I’m now ranked number 2 in the world and in a very good position for the World Championship Final.

Tomorrow monday I’ll get on the flight to Japan and the last leg of the series.

Maybe it’s time to have a crack on the top bit of the podium…?

Left this afternoon is a shorter swim session -then all the work is in the bank and it’s all up to a nice dinner and a good nights sleep to do the final magic.

We have the London World Cup series race this weekend followed by Yokahama World Cup series race next weekend. After that the ranking will close and it will be up to the Final to decide and crown the World Champion.

Things are looking quite good and I’m hoping to improve my 4^th place in one of the following races. I have done three races so far so can add the full points of one more race – then hope I can bump up my worst result in Japan.

The training after Hamburg has been great. Most probably the hardest block so far this summer and I’m finally start to feel fit again. There have been more fast sessions and I’ve been quite challenged with speed at times. The old days with “don’t push to hard…” and “just focus on rhythm running” is long gone…

I’m still feeling tired but as it’s only Monday that’s a good thing. I’ll leave Davos on Wednesday and with that finish the Altitude camp for 2009.

Davos has been great – but I’m quite happy moving on to more exciting locations!