Efter tre veckors löpning i Kenya var det tufft att komma hem till den skånska vintern.

Snökaos, halka och inställda tåg.

Det tog tre extra nätter i Nairobi innan Kenya Airways kunde få mig tillbaka till Europa genom Amsterdam.

En vit jul och en kall början på året.

Som alltid kändes det spännande att packa väskan för årets upplaga av Australien. Nya möjligheter och många träningspass låg framför mig.

Januari handlade mest om uppbyggnad och längtan efter att komma tillbaka i form.

Tyvärr kändes det mest tungt och slitigt.

Men det var väntat. Det var ju bara Januari.

Poolen innan reningsfiltret

Har nu lagt en vecka av 107km löpning bakom mig. Kanske inte en summa som imponerar på ambitiösa löpare, men som var ett ganska stort steg tillbaka mot full träning för mig. Med endast ett par veckor kring 60km bakom mig innan jag kom hit, klimatombyte samt höghöjd så har kroppen fått jobba ordentligt för varje sprungen kilometer. Även de ”lätta” återhämtningspassen har hamnat kring ett snitt på 150-160 i puls och träningsintensiteten över veckan har därför varit väldigt hög.

Vattenkvaliteten i poolen har också förbättrats avsevärt under veckan (tänkt vad ett filter kan göra) och vi har kunnat simma ett par pass. Tyvärr låg nog temperaturen strax under våtdräkt vilket innebar ett högt tempo med kortast möjliga vila… Första passet fick jag hoppa upp efter 2,5km, då var benen blåa och armarna numma. Tog två timmar, tre täcken och ett par koppar te för att få upp värmen igen. Vem sa att Afrika skulle vara varmt..?

Poolen efter reningsfiltret

Trots den större löpmängden har benen återhämtat sig okej. Med endast ett löppass (1h20) igår morse och simning på eftermiddagen han lite tid göra underverk och det fanns ny energi att finna i morse. Kunde till och med hänga på Vincent i morse när han, i äkta Kenyansk stil, började dra upp farten mot slutet av passet. Pulsen gick visserligen upp mot höga 180 men benen hade bra tryck i sig.  Häftigt vad kroppen är anpassningsbar…

Efter kvällens löpgymnastik och gym pass väntar middag  och försenad födelsedagsfirande på Kerio View hotel  (spana in utsikten!) Ryktas vara Itens bästa mat och dessutom utsikt. När jag var borta och rekade över en kopp te i förrgår hittade jag också ett kort på Mustafa Mohammed och Mo Farrah. Alltså ännu ett av Itens löpcentra för löpare av världsklass.

Det bästa sättet för att beskriva Iten på är nog som ett löparnas Mecka.

Iten är en liten ort med ett postkontor och några restauranger. Den ligger ute i den Kenyanska Rift Valley på en höjd av 2400m över havet. Det är också bostadsort till många av världens absolut bästa lång och medeldistans löpare. Genom byn går en asfalts väg som på andra sidan plötsligt försvinner brant ner i dalen, tydligen en fantastisk cykelväg att ta sig uppför… Resten av vägarna är av grus och har den kenyanskt karakteristiska röda lerfärgen. Det är inga fint jämnplogade vägar utan stenigt och håligt och hade fått vilken svensk vägförening som helst att darra av skräck.

Men, detta har vi nu lärt oss skall vara en av hemligheterna till löpning i världsklass. Asfalt och jämna stigar är inget som gynnar kontakt tiden mellan foten och underlaget och främjar därför inte heller reaktionsförmågan mellan hjärnans balanscentra och kroppens reaktionstid. Det går konstant upp och nerför, i sidleds, över vattenpölar, runt kossor och genom vattenpölar. Traktens 400m bana är också den av tilltrampad lera och ser den lokala fårskocken ta några varv kring lunchtid varje dag. Vid ena kortsidan har man utsikt över branten och den underliggande dalen och på en solig eftermiddag kan man också få se på de svart vita aporna som håller till på de uppvärmda klipp blocken. På var långsida står en nergången läktare av trä struktion men det var nog några år sedan dessa såg sina prakt år.

Livet på Lornahs camp följer sina satta rutiner. Frukost åtta, lunch halv ett, te klockan fyra och middag vid halv åtta. När mat klockan ringer kryper vi ut från våra enkelrum och samlas i huset där matsalen ligger några 100 meters promenad bort. Maten är varierad och till och med frukosten har varit annorlunda varje morgon hittills. Pannkakor, toast, french toast och idag nybakt bröd. Innan det sitts ner för att fylla på förråden har det sprungits på morgonen. 06:05 är det samling, om det är någon som misstänks ha försovit sig bankas det på dörren då ingen, enligt kenyansk tradition, skall lämnas bakom.

Benen blir tröttare och tröttare för var dag mycket tack till Darrens ganska stora program. Vi började lugnt och försiktigt i Eldoret men verkar nu har graduerat till ett intensivare program med mer volym. Att dagarna är ganska långa och aktiviteterna få gör därför inte så mycket. Timmarna försvinner ruggigt fort liggandes på sängen med en bok. Har gått från Elisabeth Gorges ”innan döden kom” till Sam Bournes ”The righteous men” till nu Kim Edwards ”the memory keepers daughter”. Har också hunnit med merparten av Lonley Planet’s guide till Kenya. Lägret erbjuder också ett rikt utbud av böcker, men tyvärr måste man nog vara flytande i Holländska för att ut något av dessa.

Jag har nu endast fyra hela dagar kvar i Kenya och tänker göra det mesta av dem. Målet är att vara så trött som möjligt när jag kliver på planet riktning hemmåt.

I morse blev vi bussade en 30min ut från stan, på en liten grusväg på väg mor Iten sprang vi sedan diverse backintervaller tills det kändes som att lungorna skulle sprängas. Jag lovar,vilken träning som helst på 2200m känns jobbig. Att beslriva hur det känns att dessutom försöka hänga på två stycken Kenyanskor [uppför] ligger utanför mitt ordföråd.

Efter lunch packade vi ihop våra saker och tog farväl av gänget på Kipkeinos camp. Det kändes riktigt sorgligt då de redan efter bara en vecka kändes lite som familj.
Lorna Kiplagats träningscentra gjorde oss verkligen inte besvikna. En 25m pool rakt framför sovrumsfönstret samt ett helmodernt gym som nästan kändes malplacerat ute på den kneyanska landsbygden. Istället för högklassiga löpare klädda i gamla t-shirts och håliga tights från 80-talet var vi istället omgivna av högklassiga löpare i senaste träningskollektionen. Poolen saknade tyvärr en pump och hade en färg mer likt en gelé groda än en simbassäng. Vi blev lovade att den skulle komma igång under morgonondagen, men med den kenyanska tidsberäkningen skulle jag kanske tippa på att vi kan simma igen under slutet av veckan.

2kg av kroppsvikten har redan försvunnit och det känns som att jag sakta men säkert återfinner något av den försvunna formen. Skönt!

Swimming in a 20m pool

Igår var vi också bjudna till Kipkeino’s sons BBQ party och vi fick ett trevligt avbrott från lägrets rutin middag på pasta med linssås. Istället vart det musik, lyktor och grillad kyckling i trädgården. Stämningen släppte äntligen och vi kom ett steg närmare våra kenyanska lägerkamrater. Det visade sig vara mer blyghet än bristande språkkunskaper som varit hindret i kommunikationen. Det kommer faktiskt att bli lite sorgligt att lämna Kipkeino lägret för Lorna Kiplagat’s nästa vecka.

Dags för årets uppstartsläger! Har checkat in på flyget till Nairobi och sitter på flygplatsen och myser med en kopp kaffe. Äventyret ligger framför mig….