1 utan 5 tävlingar är avklarade.

4 stycken kvar.

Andra stoppet på mitt lite överentusiastiska program är Peking, Kina.

OS banan. Som en bekant från gamla tider.

Det är en märklig känsla att vara tillbaka här.

Mattan är samma blåa som för tre år sedan. Fast numera blekt och sliten.

Förhoppningsvis har inte vi farit lika illa med åren…

Resan över från Des Moines var lång och ganska tung. Ett 6 timmar stopp i Chicago och sedan en lång väntan på transport till hotellet. Men, det visade sig att jag hade mer flyt än andra. Sarah, som åkte en dag senare, blev fast i Chicago en natt och dyk upp en halv timme innan briefinget på torsdagen. Barbara’s flyg var sent ut ur Zürich och hon missade sitt andra flyg från London. Fast det värsta för henne var sprickan i ramen när hon kom fram. Och med en 44″ ram är det inte lätt att hitta en ersättningscykel…

Så jag skall inte klaga.

Vi har ett ganska stort svenskt lag på plats vilket är väldigt trevligt. 2 herrar och 1 dam som försvarar våra färger i Age Group tävlingen – Per, Joel och Linnea i U23 klassen och så jag.

Hoppas att mina ben har lyckats att hämta sig efter allt cyklande i Des Moines….

Photo Credits Shane Abbitt

En vinst.

En tävling.

Det var allt som behövdes för att säsongen 2011 skulle gå från miserabel till HELT FANTASTISKT.

Jag tog ledningen med ett halvt varv kvar – och sprang i mål $151 500 rikare.

En utförligare rapport från tävlingen kommer snart.

Jetlag, lång flyg och stressen av att packa ihop mitt tillfälliga boende i Davos.

Jag landade trött och sliten.

Lite också tack vare min SPRINT genom Chicagos flygplats. Ryggsäck och allt. 4min tillgodo. Phu. Fick igång både muskler, svetting och adrenalin…

Ett tyst stort hotellrum. En bra bit större än min lägenhet i Davos. Långa nätter där jetlaggen sakta sjunker bort.

Det bästa med att flyga ut på tävlingar är att största delen av jobbet är klart. Det handlar om att putsa produkten. Slipa detaljerna så att kroppen känns så bra det bara går. Visserligen finns det ett litet inslag av bibehållen fitness, jag har ett stort tävlingsblock framför mig och det gäller att underhålla vad som finns.

Kortare träningspass, långa (nyttiga…) frukostar och mycket kaffe drickande.

Jag tror att Des Moines är en av de mest “athletes friendly” tävlingar i världen. Utöver en omtänksam tävlingsorganisation som ser till att det finns vatten på rummet och skickar ut goodie bags från huvudsponsorerna – finns det också ett väldigt aktivt lokalt engagemang. Att få sällskap på träningsrundor, ordna massage gå ut och äta – allt fixas i en handvänding. Och det är trevligt.

Bilden tog jag en av kvällarna på väg hem från en sån middag. Solnedgång över downtown Des Moines. Påminde mig om vilket alldeles faktiskt jobb jag har. Inte så dumt alls faktiskt….

Läs mer om tävlingen här

Jag fick en start.

En biljett till tävlingen som alla vill köra.

Hy-Vee Triathlon i Des Moines.

Den ganska anonyma staden i Iowa är mest känd för sina försäkringsbolag. Och sitt triathlon lopp.

Jag skall inte hymla.

Det inte vare sig staden eller tävlingen som lockar. Utan prispengarna.

Med endast 30 starter är det en exklusiv tävling. Jag kom in på ett halmstrå, två veckor före start fick jag min inbjudan.

Det är också en “non-drafting” tävling vilket innebär tempo cykel och annan karaktär på loppet (jmf. med en ITU tävling).

Samma typ av karaktär som LA Triathlon och US Open i Dallas. Ett format jag tycker om – och som passar min profil.

Kommer jag sist (30:e) tjänar jag dubbelt så mycket som en 8:e plats på Sprint VM.

Ni förstår alltså vad som lockar.

Efter en säsong som varit väldigt neutral hoppas jag alltså på en snabb upp hämtning.

Jag lämnar Davos tidigt på tisdag morgon. På vägen till flygplasten fiskar jag upp mitt pass på Kinesiska konsulatet. Förhoppningsvis med en visum stämpel i. Sedan bär det av på äventyr.

Zürich-Des Moines-Peking-Yokohama-Los Angeles-Dallas-semester…

Tusan om jag inte skall lyckas få ihop till ett guld kort på flyget det här året…

By the end I wasn’t far off Hewitt who was sitting in 6th position – but the gap was just a little bit too big and I had to settle for 7th. I posted the 4th fastest run split – but think I might have been able to run a little faster without those 3 solo TT laps… In washington my swim was great and the run a disaster. Today was the complete opposit Maybe I’ll manage to link it all together next weekend at the European Championships?

But also looking forward to the endorfins and the thrill of being in the race, of shooting past the grandstands and rising to the occation. I love racing, -but I’m also a bit scared of it.  I hate not to stand up to my own expectations, which happened last time just then in Washington.

There are a lot of highclass girls here, plenty of fast swimmers and some of the best runners in the sport. It will be a tough challenge out there tomorrow! Can’t wait – bring it on! Please keep your fingers crossed for me out there tomorrow…