Då var man tillbaka i värmen igen.

Solsken och 20 grader 07.00.

Borta är armvärmare och vinterjackor.

Det nya träningsprogrammet är på plats. Detaljerna finslipas.

Men allt med långsam progression. Sakta men säkert.

En cirka tio timmar innan tolvslaget hemma i skåne skålades det i champange i Canberra. Alkoholfri sådan då jag skulle köra hem moppen och sedan komma upp ur sängen lagom till ett cykelpass klockan 08.00.

Nytt år – ny start.

Och den, enligt coach Darrens filosofi, bör man inte sova bort.

Det är skönt att ha packat upp väskan på riktigt. Första gången sedan Davos. Alldeles för länge egentligen.

Det är skönt att veta att jag skall vara kvar på samma plats en längre period. Jag har tid att dricka mig igenom de nya kaffe ställena. Jag har tid att hitta spännande löprundor. Och springa dem igen. Och igen. Och kanske någon gång för mycket till och med.

Kroppens känns redo för lite rejäl träning. Huvudet älskar faktumet att jag får lov att köra på. För första gången sedan vintern 07/08 befinner jag mig i ett större löpblock. Jag har inga småskavanker eller varningstecken någonstans. Bara trötta ben. Och det är njutbart. Det finns bra och dålig smärta. Den man får av mjölksyra och för många kilometrar, -den är bra!

Den där andra. Den kan fara åt pipskogen, eller var den nu hör hemma.

Canberra är kanske inte det mest exotiska stället i Australien. Men det är ändå ganska trevligt. Här är några bilder jag tog häromdagen.

Då var det dags att lämna vinterns trygga vardag och ge sig ut i världen igen.

Vi har börjat att packa ihop huset och avsluta “Camp Canberra”. I morgon blir det en sista frukost med teamet och dess support crew på “Urban Food” och sedan börjar vi droppa av en efter en. Huvuddelen av oss kommer att åter förenas i Korea för den kommande ITU World Champsionship Series tävlingen i Seoul. Nästa stopp på årets tävlingskalender.

Jag lyfter med första flyget 06:20 på tisdagsmorgonen. En snabb mellanlandning i Sydney innan det bär vidare till Seoul via Bangkok.

Kommande tre höjdpunkter:

8:e Maj Dextro Energy ITU World Champsionship Series SEOUL

16:e Maj Bundesliga tävling i Gladbeck (Tyskland)

22:e Maj Bundesliga tävling i Witten (Tyskland)

Det pirrar lite i magen och till skillnad från Sydney ser jag nu framemot själva tävlingsmomentet. Träningen har börjat att gå ruggigt bra och jag har nu kört om mig själv i poolen (jämfört med fjolårs-Lisa då…) Även löpningen har börjat att rulla på bra trots att jag fortfarande inte är uppe i full löpmängd. Ännu… Vänta bara…

Så även om jag börjar komma i form förväntar jag mig inget storfyrverkeri förrän i början av juli. Lagom till EM. Fram tills dess blir det kanske mer något i nivå med Kina puffar.

Jag hade ett annorlunda eftermiddags pass i fredags.

Normalt delar vi upp simpassen så vi är i poolen på morgonen och nere i sjön under eftermiddagen. Ett ganska trevligt avbrott från den svarta linjen och väl regisserade huvudserier. Darren plockar fram kajaken och vi simmar med, oftast längre sträckor där rytmen står i fokus.

Men fredags var som sagt annorlunda.

Huvuddelen av gruppen vilade sig inför helgens tävling i Raby bay, någon var hemma med ont i halsen och andra i rehab efter en cykelkrash.

Så jag var själv.

Jag simmade mig igenom passet ensam med Darren och Eva (darren’s  ”praktikant” ) i Kajaker vid sidan om. Kändes allt lite konstigt. Men samtidigt ganska skönt.  Inget annat att oroa sig för än sätta i arm efter arm, ta sig förbi boj efter boj. Sträckan är nämligen en uppmätt roddbana…1800m lång. Lagom fantasifullt sådär. Kanske ska ta tillbaka det där med att svarta linjer i botten är tråkigt…

Samtidigt var det ett av de trevligare simpassen jag har haft på länge. Jag hittade rytmen ganska snabbt, armarna kändes starka trots (eller kanske tack vare) morgonens brutala 5,6km i city poolen. Jag kunde koncentrera mig på rotation, avslut och andning. Och samtidigt småfundera på vad det skulle bli till middag.

Ensamhet är ganska skönt ibland.

Särskilt om alternativet är 12 professionella triathleter…

Antar att allt handlar om balans.

Eftersom hon är en ganska ovanlig och spännande person tyckte jag att det skulle vara roligt att för en stund byta på rollen och ställa några frågor till fröken Axelsson för hemsidan.

Du delar din tid med att stå bakom disken i Canberras hetaste cykelaffär [Velo Republic] – och bakom kameran som frilansjournalist. Du är dessutom Svensk! Hur hänger det där ihop egentligen?

Cykelaffären kvalar nästan in mer som hobby an jobb. Men visst, ibland får jag faktiskt betalt for att vara dar! Det dock bara om någon enstaka lördag eller eftermiddag när Wil (butiksinnehavare och cykelguru) antingen vill ut och cykla eller befinner sig på annan ort.

Att jag hamnade i Canberra överhuvudtaget beror på att jag flyttade hit med min franske pojkvän, då han blev erbjuden jobb här. Att jobba som frilansjournalist OCH fotograf ar toppen. När jag dessutom får tillfälle att plåta och skriva om nåt så intressant som
triathlon och triatleter ar det näst intill oslagbart.

Jag vet att du har kört en IM, och har ambition att ta upp utmaningen fler gånger. Vad är det som faschinerar dig med sporten?

Det blir nog fler. Nar man väl har gjort en så kommer ju självklart frågan “kan jag göra det snabbare?”.

Det som jag fann mest krävande var dock träningsvolymen. Om man inte vill lida allt for mycket på tävlingsdagen krävs det ganska många timmar under i alla fall några månader. Tid att lära kroppen att fortsatta nar det normalt skulle ha varit dax for både frukost och lunchpaus.

Men det ar nog snart dax for en halv!

Att triathlon bestar av tre olika discipliner gor det mer intressant. Kryddar utmaningen lite extra. För ett ar sedan visste jag att jag kunde springa ett marathon, jag var dock fortfarande obekväm (och tämligen okoordinerad!) pa cykeln och jag var duktigt nervös infor min första simtur i öppet vatten. 750 meter …

Jag har länge varit imponarad av triatleter.  Just för att de är  ”riktiga” atleter. Att “bara” vara bra pa löpning, att cykla elle simma räcker inte, du måste fixa alla tre. Så nog ar jag stolt over min prestation, även om jag nog alltid kommer att få betala for att tävla!

Triathlon är fortfarande en ganska liten sport hemma i Sverige. Vad tror du krävs för att den skall bli populärare och få större utrymme?

Att du plockar hem ett guld i OS! Ingen press. Sa länge lovar jag att göra mitt bästa med att sprida budskapet via ord och bild.

Som fotograf och journalist – vilket är ditt drömjobb/drömmotiv?

Just nu är jag ganska insnöad pa att plåta cyklar. Formerna, färgerna, rörelsen … Vackert och fascinerande!

Människor ar ett annat favoritmotiv … lite av samma anledning.

Vare sig jag jobbar med ord eller bild strävar jag efter att förmedla en historia, att inspirera till vidare tankar eller känslor.

Vad drömjobbet/motivet ar? … hm … svårt att saga. Något som antingen ar viktigt, annorlunda, uppseendevackande, vackert, storslaget … eller intressant av nan annan anledning!

Vad gör du om fem år?

Jag ser fortfarande flest soluppgångar iklädd lycra. Jag har en rymligare fotoväska, skriver på franska (också) och har ett hem utan heltäckningsmatta.

Och som avslutning… några snabba antingen eller…

bakom kameran ><framför kameran
aussie skinny latte ><hederligt svenskt bryggkaffe (fast hellre en fransk espresso)
triathlon >< cykel
sommar OS >< vinter OS
Canberra><  Stockholm (fast just nu bor jag hellre har)