Sprint VM i Lausanne – den egentliga storyn
August 23rd, 2010 by Lisa
[VARNING! Lång läsning...]
Loppet i sig var en fullträff. Jag lyckades få till alla små detaljer, psyket var starkt och viljan på plats.
Men det var egentligen inte under timmens tävlande i vackra Ouchy jag vann min medalj.
Det var under den ganska tuffa perioden i Davos jag jobbade ihop guldet.
De sega passen där det känns som att man står och stampar på samma plats.
De långa backintervallerna när Darren klagar på tekniken och syran står en upp i halsen.
De tidiga mornarna där man går till poolen fast kroppen säger att lite mera sömn hade varit mycket trevligare.
Det är detta som gör att jag hade både viljan och kraften att försöka mig på att hänga av ms Moffat.
Om jag nu har tränat så hårt och så mycket. Så skall det väl vara sjutton också om jag inte ger mig själv chansen
att vinna. För vinna ville jag. Väldigt väldigt mycket.
Det är just därför jag håller på med den här sporten.
Det är just därför jag orkar träna så hårt som jag gör.
Som vanligt gick jag upp ganska tidigt för att hinna med en morgon jogg innan frukost. Ge kroppen en chans att
vakna och bli varm. Men också få en 20min för mig själv, att fokusera och samla tankarna.
Det är mycket som krävs under loppet och både hjärna och kropp måste vara beredd jobbet som skall göras.
Joel och Johan gav sig för att checka in när jag kom tillbaka. Dusch och sedan frukost med Lovisa.
Det var en vacker dag på en vacker plats. Finare tävlingsbana än den i Lausanne får man leta efter.
Nästan en känsla som av att vara på franska rivieran. Backarna, sluttningen ner mot sjön, människorna, franskan… Dessutom ett arrangemanget av världsklass. Stora publikövergångar av stabil trä konstruktion byggs upp. Ett expo med musik inramat av fontäner. En simning med kristall klart vatten, barn som plaskar i kanten och några grasiösa svanar som långsamt flyter fram.
Det blir ganska så nervöst så där innan start. Trots att Darren pratar om ” a good day at the office” “and no need to do anything special – it’s just another good day out there” kryper adrenaliet på.
Det är ju ändå ett VM.
Jag vet att jag börjar närma mig någon slags form.
Och det är just då som jag verkligen kan bli nervös.
Det är ju så mycket som kan gå fel… och jag vill kunna få ut allt det som finns inuti mig.
Det som ligger och väntar.
Väntar på att få en chans att få komma ut.
Simningen är något av det nervösaste. Trots bra pass i poolen är det så små detaljer som kan göra att det går väldigt fel.
Jag hade ju knappast någon större simnfitness i Kitzbühel jämfört med London. Trots det var jag uppe i täten i
Kitzbühel, fanns jag i slutet efter simningen i Hyde Parks serpentine…
En bra simning nu och självförtroendet skulle bli väldigt mycket bättre inför Budapest.
Starten gick, jag stod näst längst ut mot sjön. Bara Moffat på utsidan av mig. Innebar ingen trängsel, inget slagsmål, bara ren snabb simning. Och min fart är det inget fel på… Gick loss med Moffat och låg i 3:e position kring första bojen. Otroligt viktigt då vi bara har ett varv på oss. Ingen tid att reparera några misstag här.
Gick upp med Moffat(AUS), Varnek(HUN) och Samuels(NZL). En bra växling och jag fick lucka tillsammans med Emma direkt ut på cykeln.
Kände att vi hade chans på något väldigt speciellt här.
Det skulle bli svårt med de cykel starka Schweiziskorna bakom… men kanske kanske skulle vi kunna komma loss.
I första backen hade vi 20 sekunder. Inte mycket kan tyckas. Men på en sprintdistans kan 20 sekunder vara väldigt
svårt att ta igen på löpningen. Moffat hade svårt att hänga med. Även om hon gick fram och drog ibland var det inte
med så mycket kraft. Och jag fick istället vid ett par gånger vänta in henne.
Ut på andra varvet stod Darren och viftade med tre figrar. “One more is coming!”. Det var Daniella.
Bästa tänkbara scenariot. Daniella är stark som en häst på cykeln. Och tre tjejer borde kunna hålla uppe
farten riktigt bra. Det gjorde vi också.
In i andra växlingen hade vi 60 sekunder(!). En hel evighet att ta igen på endast 5km löpning.
Det verkade som att vi skulle få springa om medaljerna.
Daniella tappade ganska så snabbt. Jag och Moffat turades om att dra. Bara testade lite sådär, hur mycket den
andra hade i tanken. De sista loppen när det gått riktigt bra (Hamburg och Kitzbühel) har jag sprungit ganska så konservativt. Legat bakom
och väntat på att någon annan skulle dra upp tempot. Eller dra igång spurten. Funderade på om detta var lösningen
även här.
Jag har haft en del “man mot man” dueller mot Moffat nu.
Redan tidigt 2008 spurtade vi om den australiensiska sprint titeln i Hobart (emma 1 -lisa 2).
Sedan New Plymouth (emma 1 – lisa 2), Gold Coast (emma 1-lisa 2), Hamburg (lisa 1-emma 2)
Överväldigande vinster åt Emma alltså… Och med Kitzbühel i färsk minne (där tappade hon efter 5km) kändes det
som att jag kanske skulle kunna ha chans att bryta henne redan innan spurten.
In mot första varvningen började jag dra upp farten. När man ligger först tar man också mer vind. Så det är en chansning.
Om personen bakom får jobba hårt, -och kanske spränger sig. Då är det värt mödan. Men om de bara smyger in på axeln och åker med. Då är det som att baka med öppen ugn. Helt värdelöst.
Så lite blir det som att man satsar allt på ett kort. Jag bestämde mig där vid 2,5km. Sedan var det bara att hålla sig till beslutet och köra på.
Jag skulle alltså bli tvungen att springa riktigt fort sista hälften.
Det tog ett tag innan jag fick lucka. Jag hörde att hon jobbade hårt, men hon hade fortfarande kontakt.
Sen hörde jag av en träningskamrat att jag hade en 20m lucka. Och jag förstod på Australiensarna kring banan att Moffat hade problem…
Så det var bara ner med huvudet och köra. Glömma bort att det gjorde ont. Glömma bort de sakta stumnande benen.
Hur fort kan jag springa? Jag måste hitta rytmen. Jag måste hålla undan…
Tänkte mig bort till vår 4km slinga runt sjön i Davos. Tänkte mig Darren på axeln och hans prat om aktiva armar,
framåtlutning, fotisättning. “Slappna av Lisa, spänn dig inte.”
100m från upploppet vågade jag titta tillbaka.
Jag såg henne inte.
Jag skulle göra det..!
Tomas (förbundskaptenen) stod med svenska flaggan precis innan upploppet. “kolla han tog flaggan med sig!”
Det hade jag inte haft en tanke på innan…
Vilken lyx att få defilera i mål. Att få tid att high fiva publiken. Springa in med flaggan bakom mig.
Ta målsnöret på ett värdigt sätt och inte bara kasta sig över och hoppas på det bästa…
Det var tre år sedan sist.
2007 i Hamburg tog jag min första medalj. Ett U23 VM guld.
Det här var bättre!
Ett senior guld slår högt.
Slår högst.
Och världshistoriens första Sprint Mästarinna i triathlon är inte helt fel det heller.
Eller Sveriges första VM guld medaljör i triathlon.
Många titlar på samma tävling.
Fler har varit på månen än vunnit VM guld på Sprint VM.
Det där småfåniga leendet sitter fortfarande på läpparna.
Hoppas det får sitta kvar ett tag.
Men, jag har en viktigt uppgift framför mig.
Jag har tre veckor kvar till VM Finalen i Budapest.
Där har jag efter 4 deltävligar nu medaj chans.
Jag har chans på min tredje mästarkap medalj den här säsongen.
En säsong som fram till för en månad sen kändes ganska misslyckad.
Frågan är om den inte nu känns som den bästa någonsin..
