Reflektioner från tre tävlingar och en fot


May 13th, 2013 av



Lisa Norden under en fotografering i St George

Det inledande tävlingsblocket blev ju inte direkt så som jag hade hoppats.

Visst hade det varit roligt att komma hem med tre bucklor, en trött kropp och ett berg av självförtroende.

Men.

Säsongstarterna blir sällan så som jag skulle önskat…

Jag minns Sydney 2012, en 17:e plats och en avsaknad av löpform. Mooloolaba 2011 var en DNF då jag hade löpförbud med en inflammerad sena. 2010 stod jag vid sidan om tillsammans med Darren på samma bana, anledningen till att jag tvingats till åskådare har jag idag glömt. Eventuellt förträngt.

Jag fick ett bra besked av kroppen på Fuerteventura, solida träningspass och en tävlingsdebut på halv IM distans. Ett lopp som kändes förvånansvärt starkt fram till löpbiten och kanske underströk vikten av att dricka och få i sig tillräckligt många kolhydrater under cyklingen. Loppet var långt ifrån en polerad performance – men kändes som ett väldigt bra utgångsläge.

Veckan efter visste jag skulle bli otroligt viktigt för återhämtningen. St Anthony’s triathlon redan helgen efter, med ett otroligt starkt startfält med många av mina ITU kollegor på plats. Jag kom igång ganska bra efter två dagar av vila efter Challenge Fuerteventura. Visst lite muskelömhet, men ändå ett ganska skönt tryck i benen. Tyvärr blev den där stelheten i fötterna inte bättre, utan övergick i en ganska distinkt öm punkt i högerfoten. Vi ställde all form av löpaktivitet och hoppades på att vilan och resan över skulle ge foten tillräckligt med tid att repa sig.

Tyvärr blev det inte så.

En DNF i St Anthony’s och en DNS i St George.

Men, trots det en känsla av att resan inte var gjord förgäves.  Det blev en studieresa istället. 

I St George fick jag chansen att bekanta mig närmare med IM 70,3, rytmen dagarna inför tävlingen, kraven på atleterna och proceduren kring tävlingen. Jag hade fått i uppgift att vara “spotter” under tävlingsmorgonen. Den personen som sitter bak på en motorcykel och rapporterar in toppdelen av fältet till Ironman.com ‘s live blogg. Så istället för att själv ligga ute på banan satt jag på första parkett och följde loppet i detalj. Hur tjejerna såg ut, vilken typ av ansträngning de höll, vem som var stark och hur de tog vara på det.

Kanske andra bästa alternativet efter att själv få lov att tävla?

Och på de här typer av tävlingarna ser man ju sällan sina konkurrenter så värst ofta.

Utöver själva loppet fick jag också med mig två viktiga träningspass; 

Ett varv på simbanan i St. George – på tid (coach Ludde med klockan på kanten).

Ett varv på banan i Las Vegas med kilometer 5 till 80 hårt i bågen (coach Ludde i bilen med vatten och kamera).

Och kanske viktigast av allt?

Jag hade möjlighet att sitta ner med Craig (Crowie) Alexander och prata träning och upplägg.

Jag kom tillbaka till Stockholm med en lite lagom blandning av arg och hungrig. 

Redo att ge mig på nästa träningblock och höja nivån inför nästa chans att dra mig på tävlingsdräkten.

Hoppas största effekten en öm fot ska ge är bättre löpform.