Trots, eller kanske tack vare, brist på julstämning blev det lite lucia firande idag.

Med hjälp av saffran och tiden mellan cykel och löppasset bakades det Lussekatter.

Visste ni att brödbak och tupplurar är en utmärk kombination?

Man kommer hem från cykeln, äter frukost och slänger ihop en deg.

Sedan går man och lägger er ovanpå en stund…

Lagom till man har tupplurat klart har degen jäst färdigt!

Kanon.

Så det blev lucia fika efter löpningen. Tror jag har sålt in i alla fall denna traditionen till träningskompisarna.

Sillen blir svårare…

Då var man tillbaka i värmen igen.

Solsken och 20 grader 07.00.

Borta är armvärmare och vinterjackor.

Det nya träningsprogrammet är på plats. Detaljerna finslipas.

Men allt med långsam progression. Sakta men säkert.

Vanligtvis förknippar man nog Belgien med pommes frittes, spetsar och diamanter.

Inte om man är idrottare, triathlet och rehabare med en svag pronation på vänster fot.

Då tänker man inlägg.

Inlägg från RS-Lab i Antwerpen.

Jag spenderade ett antal timmar på expedia. Provade alla möjliga och omöjliga kombinationer av flygtider och hotel. Slet mitt hår och förundrades över hur svårt, och tidskrävande, det skulle vara att ta sig till Belgien. Efter att ha kasserat tanken på att cykla dit insåg jag att det var dags att prova något nytt. Tåg. Närmare bestämt natttåg.

Eftersom det bara är fötterna jag är intresserade av behöver jag inte ta med mig cykeln. Om jag åker på natten slipper jag spendera värdefull träningstid ugglandes på flygplatser.

Jag stiger ombord tåget i Davos. Byter till sovvagn i Zürich. Vaknar i Amsterdam. Äter frukost på tåget ner till Antwerpen. Tillbaka i Davos igen 30 timmar senare.

Om planen funkar blir det en mini resa genom europa utan att tappa ett pass.

Om planen misslyckas och jag kommer tillbaka till Davos med mörka ringar under ögonen och ett sömngångar tillstånd… ligger jag fortfarande före i tid – med mer pengar kvar i plånboken.

I vilket fall skall det bli lite spännande. Och skönt att slippa allt flygplatsande.

Min Belgiska träningskamrat Bart har ritat en karta över centrala Antwerpen – och ställena jag inte får missa. Förhoppningsvis får jag några timmar över när fötterna är omhändertagna. Lite spatserande, pommesfritts ätande och folk tittande.

Spets knypplandet sparar jag på framtiden tills vidare…

Tyvärr tvingas jag till ett tränings och tävlingsuppehåll under kommande månad.

“severe tendosynovitis of flexor hallucis longus”

Innebär på vanlig svenska en inflammerad sena i foten (den som fäster i stortån).

* OBS att det är en inlammation – och inte infektion som det felaktigt framgått i media

Den har besvärat mig ända sedan januari månad nere i australien. En liten “niggle” som sakta bleve värre och värre med symptom som hela tiden ändrade form något.

Trots många timmar hos sjukgymnasten och diverse medicinska utredningar kom jag upp hit till Davos utan att vara mycket klokare. Den allmänna åsikten var att det skulle försvinna av sig självt med tid och mindre belastning.

Något jag efter Madrid insåg inte var hållbart längre.

Eller i längden.

Vecka efter vecka var det svårare och svårare att springa – jag har vant mig med att alltid har ont. Frågan är bara hur mycket på en skala till 10.

Alla VM Series tävlingar är stenhårda – och det går inte göra något halvdant. Jag kan inte träna på 30% och hoppas på underverk när löpningen kommer.

Dagarna innan Madrid hade jag fått besked om att jag kunde åka till Irland för att träffa Gerard Hartmann.  En inom friidrottens värld känd sjukgymnast som jobbat med många av världens främsta löpare. Tanken var att han kanske kunde hitta en lösning?

Efter två dagar i Limerick och ett par väldigt intensiva pass på hans klinik blev jag skickad till Dublin. För fler MR bilder.

Kändes lite hopplöst då jag tagit två omgångar bilder redan – utan att bli mycket klokare.

Men istället för att bara kolla vaden gjorde de en MR på foten också.

Bingo.

Från att ha fumlat lite i mörkret var det plötsligen helt klart varifrån min smärta kom.

Det sögs ut överflödig vätska och injicerades steroider.

Samt ordinerades vila och rehab.

Bra för läkning av skada. Inget bra för pågående säsong.

Men, efter att ha tvingats kompromissa med löpträningen så länge känns skönt att ha kommit till en åtgärd. Utsikten av att få springa utan att det gör ont väger tyngre än att tvingas avanmäla från tävlingar.

Så jag har två utmaningar framför mig innan jag är tillbaka i toppform igen.

1. Läka skadan

2. Ta igen förlorad fitness

Veckan som gick var total vila för foten. Nu får jag äntligen börja simma igen, vilket är tacksamt för både min mentala hälsa – och för min omgivning.

Men det kommer att ta ett tag innan jag är nere på fjolårets löptider.

Tålamod lisa,

tålamod….

Vakna. Kaffe. Bil över Flüela pass för simpass. 1,5timma i bilen tur och retur. Coach säger lång bilfärd till pool innebär mycket simning i pool. Andra frukost. Tennis. Tysk kommentator. Somnar. Mer kaffe. Mer tennis. Förstår fortfarande inte mycket. Cykel. Berg. Uppför nerför. Stretching på golvet i vardagsrummet. Somnar lite. Giro på TV. Fortfarande tysk kommentator. Kaffe. Lungt löppass. Väldigt lugnt = långsamt = trött. Middag. Mer stretching. Förflyttning till säng. Tvätta? imorgon… Somnar.

Första 10 dagarna i Davos är överlevda. Kroppen börjar anpassa sig till höghöjden och bergen. Till den något ändrade rytmen från Canberra. Huvudet njuter av den nya miljön som samtidigt är välbekant från tidigare år.

Madrid kommer allt närmare och om en vecka sitter jag på flyget mot Spanien. Jag hade hoppats att jag skulle ha kryp i kroppen, vara redo för en drabbning med Findlay, Moffat & co.

Men istället letar jag fortfarande efter svar.

Svar på vad som hakat upp sig i vaden. Hur jag skall göra för att bli av med det permanent. Och hur jag skall träna för att på bästa sätt utnyttja de [få] kilometrar jag har.

Samtidigt bollar jag med upplägget av säsongen. I fjol överlevde jag de första tävlingarna lite sådär på grund av ryggproblem. När vi väl fick rätsida på ryggen hade jag sim och cykel styrka samt tillräckligt måna poäng på världsrankningen för att kunna vara med i sammandraget. Vägen därifrån till full gas var inte så lång.

Men det är också en väldigt frustrerande väg att gå. Att rada upp sig på pontonen med hela världselit på plats – och veta att löp träningen ätits upp av sjukgymnasts tider är inte roligt.

Att veta om inte om hade funnits…

Men sakta verkar vi kunna pyssla ihop ledtrådarna och få olika alternativ på hur jag skall komma vidare.

Och optimism finns det fortfarande gott om. Så länge jag kan träna hårt är jag nöjd. Tidigare år har jag gjort stora framsteg under skadeperioder och på lång sikt lägger jag en väldigt värdefull bas.

Men tävlingsmänniskan inombords hade hoppats detta var året då 33 skulle komma upp. En minut eller så av löptiden, en grym fitness och fler medaljer.

Men jag är inte den som är den… än så länge är det bara 2011.

Än så länge finns det gott om tid.

Findlay, Moffat & co. kan få ha lite roligt så länge…

Vi har väntat ett tag nu.

Väntat på om vi skulle få klart tecken på tävlingen i Yokohama.

Eller om VM Series tävling #2 skulle flyttas fram på obestämd tid.

Nu blev det ingen Japan resa den här gången.

Och det var kanske ganska skönt.

Förnuftigt till på köpet kanske.

Och möjligtvis en välsignelse med tanke på säsongen.

Sydney genomfördes ju med lite mindre löp fitness än önskat. Även om man kan göra mindre underverk på tre veckor – så behöver jag nog lite mer för att övertyga min kropp om några 34min/10km…

Nu fick jag en himla massa tid.

Veckor då jag lugnt kan bygga upp min högervad fram mot Madrid tävlingen. Flyget bokades om och nästa destination på min biljett är Köpenhamn. En vecka i vårsverige.

Familj, vitsippor, tunnbröd, mörk rostat bryggkaffe…

Sedan en Davos vistelse.

Höghöjd, berg och mer arbete.

Topp tre ingredienserna för en tävlingsredo kropp.

Familjen jag bor hos här nere har halvt adopterat mig och utan problem låtit mig stanna så länge jag behöver. För mig som reser runt en del är det skönt att få stanna kvar på samma ställe en längre tid. Få ett ostört träningsblock. Dag efter dag av bra pass.

I Canberra åker invånarna iväg på storhelgerna. Vi har stan för oss själva. Vägarna är tomma och utmärkta för långa cykelturer.

På Red Hill är det bara jag och kängururna.

Dit är jag på väg nu.

Långfredags morgon, löppass, red hill, kängurur.

Ännu en PERFEKT kombination.

Mooloolaba överlevdes och genomkördes.

I alla fall till 68%. Ingen risk togs. Det är alldeles för tidigt i säsongen för att blunda och köra. Ibland måste men lyssna på kroppen – och doktorn. Eller åtminstone behandla MR bilderna med respekt.

Efter Mooloolaba har stygnen läkt till ett knappt synbart vitt streck på hakan. Blåmärkena är borta och skrapsåren reducerats till lite skrap på ytan.

Tyvärr tar det lite längre för att lugna – och eliminera inflammationen i muskelfästet i vaden. Men den är på väg åt rätt håll den med.

Och förkylningen jagh drog på mig på resan är upp är åter under kontroll.

De säger att otur kommer i TRE?

Hoppas detta var min tripel för 2011.

Så största problemet inför kommande tävling i Sydney är den skarpt reducerade löpmängden.

Får se det som ett intressant projekt där jag utforskar hur mycket löpfitness man tappar på tre veckor… Eller om vattenlöpning faktiskt fungerar ok som substitut.

Jag gillar inte att ställa mig på startlinjen och känna mig oförberedd. De bästa gångerna är när man är nyfiken på vad som finns i kroppen – och vad som finns i tanken?

Återigen blir det en tävling utförd under en viss bävan. Kommer det att gå..?

Jag har i alla fall ett par oerhört spektakulära timmar framför mig. Häftigare bana än den i Sydney får man leta efter!

Turisten var framme i Mooloolaba. Spana in bilderna.

En cirka tio timmar innan tolvslaget hemma i skåne skålades det i champange i Canberra. Alkoholfri sådan då jag skulle köra hem moppen och sedan komma upp ur sängen lagom till ett cykelpass klockan 08.00.

Nytt år – ny start.

Och den, enligt coach Darrens filosofi, bör man inte sova bort.

Det är skönt att ha packat upp väskan på riktigt. Första gången sedan Davos. Alldeles för länge egentligen.

Det är skönt att veta att jag skall vara kvar på samma plats en längre period. Jag har tid att dricka mig igenom de nya kaffe ställena. Jag har tid att hitta spännande löprundor. Och springa dem igen. Och igen. Och kanske någon gång för mycket till och med.

Kroppens känns redo för lite rejäl träning. Huvudet älskar faktumet att jag får lov att köra på. För första gången sedan vintern 07/08 befinner jag mig i ett större löpblock. Jag har inga småskavanker eller varningstecken någonstans. Bara trötta ben. Och det är njutbart. Det finns bra och dålig smärta. Den man får av mjölksyra och för många kilometrar, -den är bra!

Den där andra. Den kan fara åt pipskogen, eller var den nu hör hemma.

Canberra är kanske inte det mest exotiska stället i Australien. Men det är ändå ganska trevligt. Här är några bilder jag tog häromdagen.

Kenya är ju känt för sina löpare. Eldoret och Iten uppe i Rift valley är födelseorterna för många av världens medel och långdistans löpare.

Däremot tror jag inte cycle cross cyklar är ett lika välbekannt fenomen som sub 30 löpare uppe i Eldoret…

Häromdagen var jag ute på ett tre timmas pass, uppför mest hela vägen. Garmin stannade på 2620möh innan det var dags att vända och ta sig tillbaka ner mot träningscentrat där vi bor.

En cola i en liten kiosk halvvägs ner och livet kändes riktigt bra.

Kostade hela 60 shillings (för två cola plus varsin bull liknande sak).  Det hade man knappt fått ett tuggummi för där hemma.

Cyklingen är varierad mellan grusväg och hyffsad asfalt. De större vägarna är inte så hårt trafikerade, men desto mer respekt in-givande. Om man sitter på cykel. Inte riktigt samma känsla av säkerhet kanske som hemma. Förutom mattatus (minibussar som agerar kollektiv trafik) finns det allt från åsnevagnar till tungnt lastade cyklar ute på vägarna.

På hemvägen tänkte vi vara lite smarta och ta en genväg. Problemet insåg vi ganska snart var den lilla floden som separerade det stora fältet från vägen på andra sidan. Efter lite cyklande medströms hittade vi ett vad-ställe i fullt bruk. Klädtvättning, vattenhämtning  och barn som lekte i floden. Och två cross cyklar. Kände mig som en alien. Men alla hade ganska roligt när vi slängde av oss skor och strumpor och började vada över med cyklarna på axeln. Och vi fick full support när det gällde val av linje och vilka stenar man skulle trampa på.

Efter tre timmar i sadeln mellan 2100 och 2600möh var det skönt att få komma in till ett dukat bord. Te och toast till eftermiddags fikat.

En dusch för att bli av med allt rött damm.

Sista passet på Playitas, tidig morgon, mörkt, väskorna packade och klara. Tänkte bara ge mig ut på ett lugnt och stilla morgonpass för att lufta benen lite innan flyget hem. Lät tankarna vandra och sprang och njöt av att vara tillbaka i träning igen. Och av att kroppen faktiskt börjat kännas både stark och lätt. Det gjorde inte ont någonstans. Istället fanns det mer tryck i benen och större schvung i fötterna. Njutbart.

Men så trasas illusionen. Just efter det att jag passerar det tyska paret på morgon promenad hugger det till lite i vaden. Det blir väldigt stelt väldigt snabbt liksom. Jag stannar och stretchar i väggrenen. Fortsätter. Och känner hur stelheten förvandlas till något som rör sig inne i vaden. Något hände därinne, något gick sönder.

Några telefonsamtal och veckan ändrade karaktär. Ingen resa till Kenya påföljande dag. Istället var jag tillbaka på Sturup för en korta flygningen upp till Stockholm och SOK’s medicinska team.  En muskelbristning.

Sånt som fotbolls spelare äter till frukost. En vanlig människa vilar bort.

Och jag som trodde att jag haft min beskärda del av skador den här säsongen. Det långdragna och sent diagnostiserade diskbråcket kändes tillräckligt. Men kanske inte skador och sjukdomar är grundade på rättvisa..? Eller är det så att jag får allt nu för att slippa kommande två år..? Kanske kan hoppas på det.

I vilket fall fick jag mig en påminnelse.

FÖRSIKTIGT LISA!

Stressa inte. Skynda långsamt. Få kroppen med dig.