Reservoaren i vid Mings gravar är en känsloladdad plats för mig.

Den är analyserad i bitar. Den har tänkts på, sprungits på, gråtits på – och nu kommits tillbaka på.

Det var det första loppet i år jag hade känslan av kontroll. Redan från starten föll bitarna på plats. Jag kom iväg snabbt direkt i idyket – och fick fritt vatten. Mitt slit i poolen börjar betala sig och jag var uppe i ledning fram mot första bojen. Vilket bör påpekas är en imponerande raka av 540m innan vi svänger vänster för att bilda ett baklänges “P”. Jag började bli lite nervös – för även om min fart har utvecklats en del har jag inte riktigt styrkan att ligga och dra en full 1500m.  Bennett kom upp från vänstersidan – Jenkins från högersidan och jag fick två bra axlar att få lite draghjälp från. Vid bojen gick vi in på enkel led och jag kunde slappna av lite och hitta en lugnare växel som skulle kunna hålla vägen tillbaka till land. Det blev lite bökigt kring kommande två bojar men jag höll min position ok och kunde springa upp mot cykeln i en topp 10 placering.

I Changping kommer cyklingens backe ganska så snabbt ut på första varvet. Det visade sig bli ett lyckokast då de knappa 5″ vår ledargrupp på 15 tjejer skulle utökas till en bestående lucka. Tempot hölls högt då det fanns en grupp välmotiverade tjejer som körde på. Med Findlay, Snowsill, Moffat och Barbara i gruppen bakom öppnades fina möjligheter för podium och avancemang i sammandraget. Cyklingen blev tuff… 15 blev 13 och Lisa försökte hålla sina Watt så jämna, fina och låga som möjligt.

Även om jag har skadan bakom mig ligger jag fortfarande efter i träningsmängd – och måste vara försiktigt med det som finns i kroppen. Inte slösa bort för mycket om det inte ger en direkt fördel.

Så jag kom in i andra växlingen med full fokus att hålla ihop de sista 10km till en totalt bra tävling. Gå ut i mitt tempo, hitta min rytm, hålla ihop löpningen hela vägen in i mål.

Därför lät jag ryggarna på Hewitt och Jenkins försvinna framåt. Vi blev en grupp på fyra som bildades redan ute på första varvet. Harrison, Annaheim och McIlroy. Vi skulle också plocka upp en slocknande Bennett som hade fallit tillbaka från tät duon.

Detta innebar att vi hade en brons medalj som väntade i målet. Farten blev lite mer konservativ och tävlingen mer taktisk. Ett läge som faktiskt gynnade mig utmärkt. Med ett tuffare tempo hela vägen igenom är det möjligt att jag hade tvingats att falla bak. När tempot nu sjönk en aning fick jag chans att återhämta mig och hitta lite lätthet i steget igen.

Med en kilometer kvar springer man in på arenan. Man kan se målet – men vet att man först måste bort till vändpunkten och sedan har en lång målraka framför sig. Långspurt – eller vänta? Efter att ha övervägt mina chanser och sett över min hand betsämde jag mig för att vänta. Låta någon av de andra dra upp spurten, ta rygg, och smita förbi. Kanske skulle jag ha övervägt faktumet att Annaheim har ett förflutet som 800m löperska…? Jag hade helt enkelt inte krafter kvar att ta mig förbi. Kroppen sa stopp och armar och ben uppförde sig mest som en robot utan kontroll. Jag kände att Bennett var på väg bakifrån och tog i så det dök upp stjärnor framför ögonen.

Man har men en hejarklack som sjunger “Heja Lisa du är bäst – du har muskler som en häst!” Då finns det inget annat alternativ än det som slutar med blodsmak och stjärnor.

Det var en otrolig känsla att vara tillbaka uppe i toppen och kämpa om medaljerna igen. Det bar inte riktigt hela vägen – men det visar på en form som definitivt är på väg i rätt riktning. Och att tävlingen i Des Moines inte var en flux.

I veckan väntar ett nytt träningsblock innan det bär av till Japan på torsdag. Första tävlingen i 2012 VM Serie går nämligen redan i Yokohama på måndag.

Fältet blir tufft som vanligt och banan helt annorlunda.

Plattare, varmare och snabbare…

Vi får se om jag kan lyckas övertala kroppen att samarbeta ännu en gång….

Det var lika mycket för att ge kroppen en chans till att vakna – som att ge huvudet ett avbrott från vardagen.

Att få byta ut Canberras alg-gröna sjövatten mot Jervis Bay vita stränder, om bara för en dag.

Inkluderat blev en natt i husvagn, en väckarklocka satt på 04:30 och en förskräckligt mycket mjölksyra.

Men det var värt det.

Det var ingen stor tävling, mer en förtävling till söndagens långdistans tävling. Men jag fick gott sällskap i form av Annabell Luxford som befunnit sig i närheten på ett cykelläger. Innebar en rejäl tempo höjning av framför allt simdelen… Och bra pekpinne på huruvida min simning närmar sig tävlingsstandard.

Solen gick upp över Jervis Bay precis innan starten gick. Vattnet var klart, salt och genomskinligt – tempot var högt. Och fötterna jag satt på fantastiska. Skönt att ha läget under kontroll och ett simtag som känns okej. Vi gick upp tillsammans och hjälptes åt på cyklingen.

Och jämfört med killarna körde vi ganska så bra… Vi hade kommit ikapp en del redan i vattnet och ute på cykeln körde vi jämnt med det som var andra klungan.

Löpningen blev det som skulle bestämma vem som skulle få vinaren som var upp för första pris… En trevlig uppgradering till Kurnells solkrämer – men ljusår från ITU’s prischeckar. Fast det spelar ingen större roll när det är tävling, då är det bara snabbast som gäller.

Snabbt gick det till en början. Kanske lite väl fort. Ute vid vändpunkten började en av de högra magmusklerna krampa lite och jag var tvungen att dra ner på tempot en aning. Fast det löste sig ändå – och jag fick sno åt mig målsnöret och titeln som Huskisson Sprint Champion.

Kanske inte kommer att stå som någon tung merit på mitt CV – men gav mig definitivt anledning till att fira med en riktigt god frukost.

Vinaren får vänta tills senare tillfälle…

[VARNING! Lång läsning...]

Loppet i sig var en fullträff. Jag lyckades få till alla små detaljer, psyket var starkt och viljan på plats.
Men det var egentligen inte under timmens tävlande i vackra Ouchy jag vann min medalj.
Det var under den ganska tuffa perioden i Davos jag jobbade ihop guldet.
De sega passen där det känns som att man står och stampar på samma plats.
De långa backintervallerna när Darren klagar på tekniken och syran står en upp i halsen.
De tidiga mornarna där man går till poolen fast kroppen säger att lite mera sömn hade varit mycket trevligare.
Det är detta som gör att jag hade både viljan och kraften att försöka mig på att hänga av ms Moffat.

Om jag nu har tränat så hårt och så mycket. Så skall det väl vara sjutton också om jag inte ger mig själv chansen
att vinna. För vinna ville jag. Väldigt väldigt mycket.
Det är just därför jag håller på med den här sporten.
Det är just därför jag orkar träna så hårt som jag gör.

Som vanligt gick jag upp ganska tidigt för att hinna med en morgon jogg innan frukost. Ge kroppen en chans att
vakna och bli varm. Men också få en 20min för mig själv, att fokusera och samla tankarna.
Det är mycket som krävs under loppet och både hjärna och kropp måste vara beredd jobbet som skall göras.
Joel och Johan gav sig för att checka in när jag kom tillbaka. Dusch och sedan frukost med Lovisa.

Det var en vacker dag på en vacker plats. Finare tävlingsbana än den i Lausanne får man leta efter.
Nästan en känsla som av att vara på franska rivieran. Backarna, sluttningen ner mot sjön,  människorna, franskan… Dessutom ett arrangemanget av världsklass. Stora publikövergångar av stabil trä konstruktion byggs upp. Ett expo med musik inramat av fontäner. En simning med kristall klart vatten, barn som plaskar i kanten och några grasiösa svanar som långsamt flyter fram.

Det blir ganska så nervöst så där innan start. Trots att Darren pratar om ” a good day at the office” “and no need to do anything special – it’s just another good day out there” kryper adrenaliet på.
Det är ju ändå ett VM.
Jag vet att jag börjar närma mig någon slags form.
Och det är just då som jag verkligen kan bli nervös.
Det är ju så mycket som kan gå fel… och jag vill kunna få ut allt det som finns inuti mig.
Det som ligger och väntar.
Väntar på att få en chans att få komma ut.

Simningen är något av det nervösaste. Trots bra pass i poolen är det så små detaljer som kan göra att det går väldigt fel.
Jag hade ju knappast någon större simnfitness i Kitzbühel jämfört med London. Trots det var jag uppe i täten i
Kitzbühel, fanns jag i slutet efter simningen i Hyde Parks serpentine…
En bra simning nu och självförtroendet skulle bli väldigt mycket bättre inför Budapest.

Starten gick, jag stod näst längst ut mot sjön. Bara Moffat på utsidan av mig. Innebar ingen trängsel, inget slagsmål, bara ren snabb simning. Och min fart är det inget fel på… Gick loss med Moffat och låg i 3:e position kring första bojen. Otroligt viktigt då vi bara har ett varv på oss. Ingen tid att reparera några misstag här.
Gick upp med Moffat(AUS), Varnek(HUN) och Samuels(NZL). En bra växling och jag fick lucka tillsammans med Emma direkt ut på cykeln.
Kände att vi hade chans på något väldigt speciellt här.
Det skulle bli svårt med de cykel starka Schweiziskorna bakom… men kanske kanske skulle vi kunna komma loss.

I första backen hade vi 20 sekunder. Inte mycket kan tyckas. Men på en sprintdistans kan 20 sekunder vara väldigt
svårt att ta igen på löpningen. Moffat hade svårt att hänga med. Även om hon gick fram och drog ibland var det inte
med så mycket kraft. Och jag fick istället vid ett par gånger vänta in henne.
Ut på andra varvet stod Darren och viftade med tre figrar. “One more is coming!”. Det var Daniella.
Bästa tänkbara scenariot. Daniella är stark som en häst på cykeln. Och tre tjejer borde kunna hålla uppe
farten riktigt bra. Det gjorde vi också.
In i andra växlingen hade vi 60 sekunder(!). En hel evighet att ta igen på endast 5km löpning.
Det verkade som att vi skulle få springa om medaljerna.

Daniella tappade ganska så snabbt. Jag och Moffat turades om att dra. Bara testade lite sådär, hur mycket den
andra hade i tanken. De sista loppen när det gått riktigt bra (Hamburg och Kitzbühel) har jag sprungit ganska så konservativt. Legat bakom
och väntat på att någon annan skulle dra upp tempot. Eller dra igång spurten. Funderade på om detta var lösningen
även här.
Jag har haft en del “man mot man” dueller mot Moffat nu.
Redan tidigt 2008 spurtade vi om den australiensiska sprint titeln i Hobart (emma 1 -lisa 2).
Sedan New Plymouth (emma 1 – lisa 2), Gold Coast (emma 1-lisa 2), Hamburg (lisa 1-emma 2)
Överväldigande vinster åt Emma alltså… Och med Kitzbühel i färsk minne (där tappade hon efter 5km) kändes det
som att jag kanske skulle kunna ha chans att bryta henne redan innan spurten.

In mot första varvningen började jag dra upp farten. När man ligger först tar man också mer vind. Så det är en chansning.
Om personen bakom får jobba hårt, -och kanske spränger sig. Då är det värt mödan. Men om de bara smyger in på axeln och åker med. Då är det som att baka med öppen ugn. Helt värdelöst.
Så lite blir det som att man satsar allt på ett kort. Jag bestämde mig där vid 2,5km. Sedan var det bara att hålla sig till beslutet och köra på.
Jag skulle alltså bli tvungen att springa riktigt fort sista hälften.
Det tog ett tag innan jag fick lucka. Jag hörde att hon jobbade hårt, men hon hade fortfarande kontakt.
Sen hörde jag av en träningskamrat att jag hade en 20m lucka. Och jag förstod på Australiensarna kring banan att Moffat hade problem…
Så det var bara ner med huvudet och köra. Glömma bort att det gjorde ont. Glömma bort de sakta stumnande benen.

Hur fort kan jag springa? Jag måste hitta rytmen. Jag måste hålla undan…
Tänkte mig bort till vår 4km slinga runt sjön i Davos. Tänkte mig Darren på axeln och hans prat om aktiva armar,
framåtlutning, fotisättning. “Slappna av Lisa, spänn dig inte.”
100m från upploppet vågade jag titta tillbaka.
Jag såg henne inte.
Jag skulle göra det..!

Tomas (förbundskaptenen) stod med svenska flaggan precis innan upploppet. “kolla han tog flaggan med sig!”
Det hade jag inte haft en tanke på innan…
Vilken lyx att få defilera i mål. Att få tid att high fiva publiken. Springa in med flaggan bakom mig.
Ta målsnöret på ett värdigt sätt och inte bara kasta sig över och hoppas på det bästa…

Det var tre år sedan sist.
2007 i Hamburg tog jag min första medalj. Ett U23 VM guld.
Det här var bättre!

Ett senior guld slår högt.
Slår högst.
Och världshistoriens första Sprint Mästarinna i triathlon är inte helt fel det heller.
Eller Sveriges första VM guld medaljör i triathlon.

Många titlar på samma tävling.

Fler har varit på månen än vunnit VM guld på Sprint VM.

Det där småfåniga leendet sitter fortfarande på läpparna.
Hoppas det får sitta kvar ett tag.

Men, jag har en viktigt uppgift framför mig.
Jag har tre veckor kvar till VM Finalen i Budapest.
Där har jag efter 4 deltävligar nu medaj chans.

Jag har chans på min tredje mästarkap medalj den här säsongen.
En säsong som fram till för en månad sen kändes ganska misslyckad.
Frågan är om den inte nu känns som den bästa någonsin..

Ännu en dag som slutade med ett massivt leende och skumpa!

Det blev en sån där dag som jag hade hoppats på. Där allting gick av bara farten, precis så som det var tänkt.

Vet inte riktigt hur jag lyckades sprinta fram till Bennett’s fötter för att få rulle första 350 metrarna. Men det var ett lyckokast. Kunde knappt tro mina ögon när jag var uppe i 4:e position efter första varvet! Kändes som jag skulle kunnat tacka för mig och vara ganska nöjd med dagen efter det simvarvet…

Cykeln flöt på bra, ganska teknisk och tung cyklad. Skulle visa sig suga musten ur många löpben. Jag såg till att få mig en bra position och kom in först i andra växlingsområdet. En snabb växling och ut i hälarna på Hewitt.

Sedan följde en jämn snabb löpning där vi lyckades skaka av oss en efter en. Ut på varv två var vi en klunga på fem, Moffat, Jenkins, Hewitt, Findlay och mig själv. Efter att Hewitt tryckt på farten tappade vi Moffat och Jenkins, – och vi var tre kvar.

En trio… ett podium…men vilken ordning?!

Koncentration till max. Kanske kanske… Det var Paula Findlay som tillslut bestämde sig för att dra på farten, jag bet ihop men började få problem. Insåg att vi hade tappat Hewitt och jobbade fullt på att hålla kontakten med Paula. Tyvärr gick det inte hela vägen. det fattades tre sekunder. Men oj vad långa dessa tre sekunder kändes.

I vilket fall innebär att komma på podiumet mycket glädje och endorfiner! Att jag dessutom hade familj på plats gjorde det hela ännu roligare. Jag har också börjat att etablera en fan club och hade ett gäng Nordénska groupies på plats! Underbart att se dessa svenska flaggor ute på banan!

Andra platsen innebär också att jag avancerar upp till tre på världsrankingen. Och ligger nu på medaljläge inför Budapest!

ÄNTLIGEN!!

I framtiden tror jag att jag ska strunta i att tävla innan Maj.

Innan Gladbeck.

Det går liksom alltid bra där.

Och det är kul. Det är kort. Det är snabbt. Och alltid mycket folk.

Och sen är det inte bara upp till mig själv.

Visst det är en individuell supersprint.

Och visst känns det viktigt att sätta ner foten och få till en seger.

Men när man springer ut på löpningen är det främst lagets totaltid som man kämpar för.

Trots stressig vecka med massor av resa och mycket att göra kändes kroppen ok sista dagarna innan tävling. Ett par bra pass uppe i poolen i Witten och en ordentlig uppvärming i vattnet innan killarnas start i Gladbeck. Eftersom jag visste att jag var i hyffsad simform var planen att försöka få en lucka, eller i alla fall en lite mindre grupp ut på cykeln. Tyvärr hade jag fått bana 8 vilket var längst bort. Innebar att jag var tvungen att springa en ca 25m längre än tjejerna på bana 1… Och med endast 250m att simma pratar vi inte så många sekundrar.

I vilket fall kom jag loss riktigt bra och hade lucka ut mot växlingsområdet. Jag gav järnet. Antagligen de snabbaste 500m löpning för dagen… Men jag fick en lucka och träningspartner Frintova kom aldrig ikapp (2sek efter upp ur vattnet). Med 5,5km på cykeln var det bara att köra på. Även en 20-30sek lucka in på löpningen kan vara värt mycket. Men cykelbenen övertygade. Jag hittade en jämn stark rytm och min S-WORKS Amira kändes grym och arbetsvillig.

Med ca 1min  försprång ut på löpningen är det ganska lugnt. PÅ 2,5km måste du springa GANSKA mycket snabbare för att komma förbi. Kanon för laget då jag kunde bjuda på många sekundrar i våra ihopalagda tider för eftermiddagen.

2:a blev Rebecca Robish följt av hennes team kollega Anne Haug.

För eftermiddagens lagtävling hade vi knappa 10sekunders försprång. Och det jagande lagets löpning såg väldigt mycket starkare ut på pappret än vårt.

Men sen hade de ingen Lisa Nordén att dra på cyklingen

Efter simningen hade vi utökat ledningen till 18sek. Sedan blev det 30 efter första växlingen. Och under cyklingen tog vi upp det till 45sek (men tappade lite sista varvet då vi var tvugna att väja undan för en bil på banan).

Och på löpningen höll vi undan och sprang (nästan) jämt med Erlangen.

Fantastiskt jobbat av laget!

Lagledare Herr Gutt stod och mös vid sidan. Mer om loppet kan du läsa lokaltidningarna Ruhr Nachrichten och Der Western eller på Asics Team Witten’s hemsida.

Jag körde hela eftermiddagens lag tempo med min Garmin Forerunner 310 XT. Data från tävlingen kommer att komma…

Tyvärr drogs stämningen ner av killarnas oturliga lopp. Tomas Springer blev diskad efter att ha tappat en cykelsko i växlingen – och kört med bara en sko. Innebar att han fick långsammaste mans tid +30sekunder… Surt för den reagerande tyska mästaren.

Bilder från dagen finns här.

Som ni nog förstod från mina inlägg innan Dextro Energy ITU Sydney World Championship Series (WCS) var det ganska nervöst.

Det var ett stort frågetecken på formen efter att vara helt otestad i tävlingssammanhang. Jag visste att jag kunde hålla jämna steg med tjejerna på träning. Men att linka samman tre moment med en avslutande löpning av toppklass är av lite annat slag.

Precis som jag hade hoppats föll jag tillbaka in i den vanliga rutinen ganska så snabbt. Racebriefing, träning, vilsamma timmar på rummet och god mat. Ganska härligt att vara tillbaka på tävlingsbanan igen! Med start planerad till 9:50 var det till att stiga upp ganska tidigt. En liten simtur i hotell poolen (våning 30) följt av frukost på Inter continentals minst sagt flådiga frukostmatsal. Nästan lite slösigt med tanke på att det var mest kaffe och macka jag var ute efter… Men en söndagsmorgon i Sydneys business kvarter verkade inte vara lovande när det gällde en snabb frukost.

Jag rullade ner till Operahuset 1,5h innan start. Det gav mig tillräckligt med  för att ha tid att värma upp, checka in och mentalt förbereda mig.

Att ha startnummer två är inte helt optimalt när det gäller startposition… Visst hade jag väldigt många platser att välja på (och kunde därför se till att få kortaste linjen) men jag kan inte basera valet på andra snabbsimmade tjejer. Tyvärr blev det så att  huvuddelen av simmarna gick antingen helt till höger eller helt vänster och inte mitt/höger där jag stod. Men jag hade i alla fall kortaste vägen!

Starten gick och jag kom iväg ganska bra. Lite trångt kring första bojen och jag smet ut på insidan så att jag kunde simma om och lägga mig i skyddad position inne i klungan. Uppe på varningen för varv två såg jag att jag hade Kate Roberts och Andrea Hewitt rakt framför mig med Daniela Ryf på sidan. Phu, läget under kontroll. Skönt att börja säsongen med smidig simning utan större drama eller panikattacker…

Jag kom igenom första växlingen okej (T1) och ut på cykeln. Hade nästan direkt kontakt med huvudgruppen, ett tiotal topp simmare som hade fått en liten lucka upp ur vattnet. Och gruppen fortsatte att fyllas på bakifrån då ingen var direkt beredd att hålla farten uppe. Cyklingen gick oerhört långsamt. Jag hade tid att njuta av all publik och den ofantliga hejarklacken jag hade på plats (resultat av mina år i sydney). Jag försökte också att hålla mig undan trubbel då det var ganska stökigt i klungan. Många som inte höll sina linjer, gjorde plötsliga förflyttningar eller bara trängde sig för vid vändpunkterna. Mycket pga. just den låga farten… Notering för framtida tävlingar… Det fanns också en hel del svenskt i publiken, åtminstone en tre fyra stycken olika till-rop längs med banan. Härligt!

Med en jätteklunga in i växlingen visste jag att det fanns mycket tid att spara om jag kunde komma in i främre hälften. Resan dit gick bättre än förväntat och jag kom av cykeln i täten vilket innebar en ren löpning fram till plats #2 (bortre ändan an blåa mattan). Benen kändes förvånansvärt pigga, och även om jag redan tagit beslutet att använda min snabba växling till att ta det lugnt första kilometern på löpningen. Hmm. Det gick kanske inte så bra. Blev lite överentusiastisk och pinnade på ganska så bra. Jag hörde på andningen och fotstegen bakom mig att jag hade en GANSKA stå stor klunga på hälarna… Ta’t lugnt lisa… andas, koncentrera dig på tekniken, slappna av… Uppe på Cahill expressway sprang vi in i motvinden och jag lät Moffat ta över täten. Försökte hitta en bra plats där jag kunde få lite skydd från vind och spara energi. Inte helt lätt då jag är huvudet högre än merparten av tjejerna. På andra hälften av varv två började jag få lite problem med andningen. Precis som i Washington i fjol får jag krampkänning i övre magmuskeln och en kort grund andning. Vet att om jag kan slappna av tillräckligt och få till en djupare andning kan jag lösa upp problemet och förhoppningsvis fortsätta springa ok. Om jag däremot fortsätter trycka på väntar ett mindre sammanbrott. Med fart sänkningen tappade jag tät gruppen (Moffat, Hewitt, Riveros och Adachi) och sjönk ner till kring en 10:e plats. Sprang en stund med Laura Bennet och Vicky Holland, men fick sen fart på benen igen! Jag lyckades ta mig tillbaka upp till gruppen med Roberts, Haskins och Harrison och vi höll ihop fram till sista nedförsbacken (vilken var ganska så rejäl).

Kate drog på farten och Haskins och Harisson tvingades droppa av. När hon sedan la in en växel till i sista rondellen innan målsträckan kunde jag inte följa henne. Men, en sak som jag lärde mig i fjol var att spurten inte är över förrän mållinjen. Även om det var en 5:e plats det handlade om står det mycket poäng på spel, och inte minst…. äran i träningsgruppen… Kate verkade stagnera och jag hade äntligen fått fart på mina ben. Med ett par meter kvar till mållinjen tog jag mig förbi och slog mig in i topp 5.

Gladast för dagen var nog lilla ms Barbara som var ganska överväldigad av den egna insatsen. En tuff tjej som tränar hårt, jobbar som lifeguard på poolen där vi simmar och springer som en liten gudinna.

Väl värd sin vinst!

Även Lisan var ganska nöjd med sin insats. Löp mängden har inte varit optimal då jag balanserar lite nervproblem i vänsterbenet med plantar faciitis på vänsterfoten… Men kroppen är på väg tillbaka och träningen har äntligen börjar lossna. Om jag kan springa in på en 5:e plats med löpningen bakom mig ser det ljust ut för framtiden!

Dagens höjdare var nog hamurgaren som jag åt tillsammans med Barbara och Bobby från Specialized  efter tävlingen…bliss.

As I was packing my gear into the car while showing down a strong coffee I found a flat front tyre on my Stevens Volt. Arrgghh… I ran back in the house and grabbed Kathis front wheel which also was a carbon race wheel, maybe not with as deep rims…but hey! It’s a front wheel… 

We got into the American Airline Centre just after 5am and I walked in to set up my transition and check the bike entre/run exit. I was jogging around with my three layers of clothes trying to stay warm in the cold Dallas morning. I guess I was lucky to pick up a LA Galaxy jacket in the LA triathlon or I would have been really cold.  With everything in place we got back in the car for the drive down to the swim start. About half way down the car starts to wobble badly and Kathis pulls over to the side. It gets really quiet in the car as we realize there is a flat tyre on one of the front wheels.

These things just doesn’t happen, not when you have to be down and get ready for a big race!

Luckily we had Liz Blatchford and her homestay a couple of cars ahead of us, they make a U turn to fetch me and my gear and we both got down to the racestart with time to spare.

Even though the air temperature was very chilly the lake water was one degree above the cut off for wetsuits. I was trying to work out if I should but on armwarmers, or even a jacket for the bike. The extra time it would take to put in on in T2 compared to the gain I would make with keeping my core temp up throughout the race.  Compromised with hanging my vest over the handlebars with the option of dodging it if it felt unnecessary once in the race.

The water wasn’t too cold but instead very choppy. The sun just broke trough before we started and it was almost magical with the mist resting on top of the water. The swim itself wasn’t as beautiful. I was struggling to find a rhythm and saw a smaller front group take off unable to hang on to the back of it. Well, I was nicely tucked in the main group between Nicky Samules and Daniela. I was hoping we weren’t loosing too much time to the likes of Haskins and Groff but felt good knowing I had strong bikers around me.

I got to my bike and made the quick decision of not using the vest. The water wasn’t as cold as I thought it would be and the air temp finally had warmed up a bit. I got out quick on the bike and caught Bennet and Oenick after the first couple of k’s. I could see Haskins and Groff up the road and was joined by Julie Diebens in the chase for the leaders.

Julie proved to be too strong for me in the hilly section around kilometre 10. Decided to let her go and calculated I could give her about a minute and still (hopefully) catch her on the run. My biggest concern was Sarah Haskins who still was up the road. She had been showing off some great running in the last couple of races – and there was now way I could afford to give her a headstart!

I felt better and better as the ride went on and I got into a good rhythm. The cadence was slightly higher than in LA and my position felt better after having made some changes on the saddle position. I was slowly making up ground on Haskins  and finally, with about a k’ to go I was close enough. I was helped even more when Sarah struggled to get her shoes on and made up another couple of seconds in T2. Thanks Darren for drilling the transition routine back and forwards a trillion times…

So we had Julie Diebens just a little bit up the road as we headed out down towards the American Airline Centre. I felt a bit stiff and cold and was focusing on finding something feeling like a rhythm. Sarah was making good pace, but knowing it still was a solid distance to go I wasn’t stressed but more concerned of conserving energy. We caught Diebens going up the little slope leading out on Katy trail. I could tell on her breathing that she was working hard and I was pretty sure she would be able to hang on to our pace. Sarah was still pushing the pace and we kept taking turns, with quite a few surges thrown into it on the way out towards the turnaround. It really felt like neither of us wanted it to come down to a sprint…

As we were moving on towards halfway on the run I kept reminding myself of the final at the Gold Coast. Sarah was running really well and close to myself and moffat before loosing ground being overtaken by Helen on the last lap. If I let Sarah work hard, and just bide my time…there might be an opportunity for me somewhere after kilometre 8 somewhere…

The was from the turnaround down to the finish line is one long downhill. It’s not very steep, but it’s still a slope where you can gain a lot of energy and momentum if you are good at running downhill. Then with about 800meter to go there is a steeper part before hitting the street running down to the finishing shute. I did get my chance to have a crack just before that downhill. Sarah had made a surge (trying to get rid of me – yes I know very rude indeed…) and I could tell she was suffering a little bit from change of speed. I took the chance and accelerated. Didn’t look back but was listening carefully to work out if she still was sitting on my shoulder. When I couldn’t here any puffing behind me a realized I had a gap and bolted. There was no way I would finish off the season with another 2^nd place! I got the chance and I wanted to make the most of it. Even though my legs and lungs were burning and body stiffening with fatigue I did find that extra bit of strength to make me all the way to the line and I could switch on a big grin before bending forward catching my breath.

It is such a good feeling to win a race!!! And it definitely makes all the training and life on the road worth while! And to have two wins in a row like this means I’ll have my share of endorphins for a good while!

It’s also fantastic to have people I know to share the win with – and in this travel I had so many people involved doing so many nice things for me. I had people opening up there houses and lives for me inviting me to stay in their houses. I had people helping me out with my bike, equipment, lifts, training…and other things that would have been so hard to work out by myself. And even though winning a race isn’t really a pay back to them – at least it feels like I made their efforts worthwhile! 

I hope I will get the chance one day to help others the way I’ve been taken care of over here.

So, so far I’m undefeated in the Lifetime Races. I guess I will have to come back and race for a 3^rd consecutive win in Dallas next year, and work on my LA triathlon record… Maybe I should go and try for the whole series next year…?