Det blev en perfekt säsongsavslutning.

En övertygande vinst och den fjärde titeln på raken i Dallas.

På tiden 1:59,06 hade jag knappa två minuters marginal till Sarah Haskins.

Nu väntar lite välbehövd vila.

Det blev tredje gången gillt i Los Angeles i morse.

Och i processen så slängde jag till med nytt banrekord.

1.57,16 med en cykeltid på 58:30.

Marginalen till andraplatsen slutade på strax under 4minuter och jag blev 8:e totalt. En del av killarna fick alltså rejält med tjejdäng!

Nu väntar en eftermiddag med högt fotläge och “people watching” i west hollywood….

Hy-Vee var årets tävling

Resultatet i Peking blev klart över förväntan.

Yokohama ännu ett stabilt tävling med godkänt facit.

LA triathlon den här helgen blir en intressant affär. Jag är på väg in i nya marker då jag aldrig har gjort fyra olmympiska starter på raken förut.

4 veckor. 4 länder. 3 kontinenter. 4 tävlingar. 6 hotellrum.

I och för sig är tävlingarna ganska så bra pass i sig. Två timmar kring och strax över tröskel. Följt av vila och återhämtning. Några lättare pass. Ett par skarpare fartökningar – och sen på det igen. Repeat. Shuffel. Repeat.

Jag känner banan. Jag har en maskin till cykel. Jag hoppas bara att kroppen skall hitta dragläget igen.

Det jag saknar är ett par veckor av hårdare träning. “Nothing gives confidence like doing the work.”Just nu har jag inte mycket av den varan i träningsdagboken. Men får istället en super taper som skall ta mig in i loppet.

Jag hoppas kunna lägga ännu en tredje seger på raken till mitt namn.

Och få ett rejält träningspass inför nästa helgs US Open Dallas triathlon…

Nummer 5.

Loppet i Los Angeles kan följas live via Slowtwitch. Start 16.20 svensk tid.

Detta är en ganska knepig tid.

Jag har kört Hy-Vee och Peking.

Jag har LA och Dallas kvar.

Och i mitten av allt, tävling 3 av 5, kommer Yokohama.

För att bibehålla formen var jag alltså tvungen att lägga in en del träning efter Peking. Vi stannade kvar på hotellet bredvid banan, simmade i poolen och körde en del längre pass kring tävlingsområdet. Jag hann med lite back intervaller, ett långpass löpning, en längre cykling och ett antal simpass.

Samtidigt har jag varit tvungen att vara försiktig så jag kommer till start i Yokohama i god form. Inte allt för trött…

Det var trevligt att komma tillbaka hit. Enbart positiva minnen från tävlingen 2009. Känns lite som att det är “min” tävling…

Fältet är lite mer urvattnat än i Peking.

Men för den sakens skull inte vad jag skulle kalla lätt… Tror inte det finns några “lätta” VM Series tävlingar längre. Det är varmt och fuktigt. Banan är flack och snabb. Tror att det kommer att krävas en snabb löpning för att ta sig upp på prispallen imorgon.

Det skall bli lite spännande att se hur kroppen uppför sig. Just nu är det lite överraskning varje gång jag ställer mig på startlinjen. Eftersom jag inte har någon egentlig träning att bedöma min form på blir det lite som det blir.

Starten går 08:06 lokal tid imorgon bitti.

Loppet går som vanligt att följa live på ITU’s hemsida.

Sen blir det lite lätt träning och vila innan det är dags att sätta sig på flyget till Los Angeles.

En skön avslutning på en tråkig säsong.

Och en efterlängtad revanch på OS banan.

Då var efter på simningen och i en andraklunga som tappade 2 minuter på cykeln.

Idag ledde jag simningen inledningvis, var uppe i täten och byggde upp en ledning på cykeln. På just det, 2 minuter.

Tack vare den stabila simningen satt jag med i tät gruppen som bildades efter den tuffa backen tidigt på första varvet. Farten var hög och vi reducerades från 15 till 13 tjejer – samt byggde upp en stor lucka mot nästa grupp.

Ut på löpningen var det som vanligt osäkert på hur jag skulle hålla ihop.

Jag gick ut konservativt och koncentrerade mig på att hitta rytm och form. Det tog ungefär ett varv och jag fick bita i ordentligt bitvis. Sedan efter två varv släppte farten lite grand och jag fick läget under kontroll. Jag fortsatte att springa försiktigt – höll mig gömd och ut ur vinden. Och väntade på slut uppgörelsen. Hade bestämt mig för att lägga mig i en bra position – vänta till första tjejen drog upp farten och sedan försöka gå om. Det gick bra fram till “gå om” biten…

Kom tvåa i spurten och fyra i tävlingen.

Jag katapultade upp från en 18:e plats till 9:e på Världsrankingen.

Så trots skador, depp och tandagnisslan fick jag sluta året rankad topp 10 i världen.

Inte så pjåkigt facit ändå.

Läs mer i Sydsvenskans artikel här.

1 utan 5 tävlingar är avklarade.

4 stycken kvar.

Andra stoppet på mitt lite överentusiastiska program är Peking, Kina.

OS banan. Som en bekant från gamla tider.

Det är en märklig känsla att vara tillbaka här.

Mattan är samma blåa som för tre år sedan. Fast numera blekt och sliten.

Förhoppningsvis har inte vi farit lika illa med åren…

Resan över från Des Moines var lång och ganska tung. Ett 6 timmar stopp i Chicago och sedan en lång väntan på transport till hotellet. Men, det visade sig att jag hade mer flyt än andra. Sarah, som åkte en dag senare, blev fast i Chicago en natt och dyk upp en halv timme innan briefinget på torsdagen. Barbara’s flyg var sent ut ur Zürich och hon missade sitt andra flyg från London. Fast det värsta för henne var sprickan i ramen när hon kom fram. Och med en 44″ ram är det inte lätt att hitta en ersättningscykel…

Så jag skall inte klaga.

Vi har ett ganska stort svenskt lag på plats vilket är väldigt trevligt. 2 herrar och 1 dam som försvarar våra färger i Age Group tävlingen – Per, Joel och Linnea i U23 klassen och så jag.

Hoppas att mina ben har lyckats att hämta sig efter allt cyklande i Des Moines….

Photo Credits Shane Abbitt

En vinst.

En tävling.

Det var allt som behövdes för att säsongen 2011 skulle gå från miserabel till HELT FANTASTISKT.

Jag tog ledningen med ett halvt varv kvar – och sprang i mål $151 500 rikare.

En utförligare rapport från tävlingen kommer snart.

Jetlag, lång flyg och stressen av att packa ihop mitt tillfälliga boende i Davos.

Jag landade trött och sliten.

Lite också tack vare min SPRINT genom Chicagos flygplats. Ryggsäck och allt. 4min tillgodo. Phu. Fick igång både muskler, svetting och adrenalin…

Ett tyst stort hotellrum. En bra bit större än min lägenhet i Davos. Långa nätter där jetlaggen sakta sjunker bort.

Det bästa med att flyga ut på tävlingar är att största delen av jobbet är klart. Det handlar om att putsa produkten. Slipa detaljerna så att kroppen känns så bra det bara går. Visserligen finns det ett litet inslag av bibehållen fitness, jag har ett stort tävlingsblock framför mig och det gäller att underhålla vad som finns.

Kortare träningspass, långa (nyttiga…) frukostar och mycket kaffe drickande.

Jag tror att Des Moines är en av de mest “athletes friendly” tävlingar i världen. Utöver en omtänksam tävlingsorganisation som ser till att det finns vatten på rummet och skickar ut goodie bags från huvudsponsorerna – finns det också ett väldigt aktivt lokalt engagemang. Att få sällskap på träningsrundor, ordna massage gå ut och äta – allt fixas i en handvänding. Och det är trevligt.

Bilden tog jag en av kvällarna på väg hem från en sån middag. Solnedgång över downtown Des Moines. Påminde mig om vilket alldeles faktiskt jobb jag har. Inte så dumt alls faktiskt….

Läs mer om tävlingen här

Jag fick en start.

En biljett till tävlingen som alla vill köra.

Hy-Vee Triathlon i Des Moines.

Den ganska anonyma staden i Iowa är mest känd för sina försäkringsbolag. Och sitt triathlon lopp.

Jag skall inte hymla.

Det inte vare sig staden eller tävlingen som lockar. Utan prispengarna.

Med endast 30 starter är det en exklusiv tävling. Jag kom in på ett halmstrå, två veckor före start fick jag min inbjudan.

Det är också en “non-drafting” tävling vilket innebär tempo cykel och annan karaktär på loppet (jmf. med en ITU tävling).

Samma typ av karaktär som LA Triathlon och US Open i Dallas. Ett format jag tycker om – och som passar min profil.

Kommer jag sist (30:e) tjänar jag dubbelt så mycket som en 8:e plats på Sprint VM.

Ni förstår alltså vad som lockar.

Efter en säsong som varit väldigt neutral hoppas jag alltså på en snabb upp hämtning.

Jag lämnar Davos tidigt på tisdag morgon. På vägen till flygplasten fiskar jag upp mitt pass på Kinesiska konsulatet. Förhoppningsvis med en visum stämpel i. Sedan bär det av på äventyr.

Zürich-Des Moines-Peking-Yokohama-Los Angeles-Dallas-semester…

Tusan om jag inte skall lyckas få ihop till ett guld kort på flyget det här året…

Det blev en bra dag i Lausanne.

Solensken, en hel kropp och en löpning som är på väg tillbaka.

Det har varit lite orosmoln på himlen den här veckan. Inte bara den bristande löpträningen utan även en begynnande förkylning som sakta tagit fäste.

Det diskuterades huruvida jag skulle starta, och/eller fullfölja hela loppet.

Men är man på plats så är man. Det startades och det simmades. Och det simmades bra. Hall och Jenkins gick loss men jag var i nästa rad att komma upp vattnet i 4:e position jämsides med Moffat.

Cykeln var kuperad och cyklingen ganska stark. Visste att jag skulle hänga med bra, men var orolig för det stundade löpmomentet…

Träningen släpar som sagt efter VÄLDIGT MYCKET och har inte varit tillräckligt för att kunna producera annat än tider på motionsnivå.

Äntligen börjar bitarna falla på plats igen.

Det var skönt att plocka upp ett antal placeringar på andra varvet och avancera upp genom top 10. Jag hade rygg på träningskompis Groff för huvudelen av löpsträckan men kunde inte förmå benen att öka när hon tryckte på mot mållinjen.

32 sekunder före mig hade kompis Barbara sprintat sig till segern före australiensiskan Emma Jackson. VM titeln fick således stanna inom träningsgruppen!

Och förkylningen?

Jag är numera ägare av en ganska så sexig whisky röst och hoppas behålla förmågan att prata ytterligare ett par dagar.

I morgon väntar Lag VM där vi ställer upp med ett lag på fyra där  Joel Vikner, Per Wangel och Åsa Annerstedt tar över stafett pinnen.