De sista två dagarna har gått i den Olympiska andan.

Två dagar där det pratades, diskuterades, tävlades, åts och provades kläder.

Inspiration och råd från de som varit där. Från de som vet hur man gör för att vinna en OS medalj.

En öppen intervju med Klüft, Jörgen Persson och Markus Oscarsson. Fler OS i bagaget än vad jag har händer på fingrarna. I alla fall på ett ungefär.

Och ett hemligt besök (i alla fall innan han kom) av Jonathan Edwards.

Legender till höger och vänster. Trevliga människor. Spännande sporter. Framtida OS medaljer och begynnande hopp. En salig trevlig blandning.

Nu bär det av till Australien.

Ut checking från flygplatshotellet. 200meters promenad genom skycity och jag hade min plats på flighten. Som går till London. Fylld till bredden av den olympiska gåshuden skall jag alltså först göra ett kort stopp i London. Få känna lite på luften. Insupa spännigen. Och sen boarda min andra flight enroute Canberra via Bangkok och Sydney…

Carolina Klüft sa det bra igår;

“Nu kör vi”

Helgen tillbringades i Vendig.

Två nätter, JTT, en fotografering, mycket pasta och en fantastisk löptur.

Egentligen kanske det hade varit mer passande att dra på sig en våtdräkt och smyga ner bredvid gondolerna.

Men det blev en otrolig speciell löprunda in och runt i Vendig.  En runda som avslutades inne på Biennale.

Detta är en ganska knepig tid.

Jag har kört Hy-Vee och Peking.

Jag har LA och Dallas kvar.

Och i mitten av allt, tävling 3 av 5, kommer Yokohama.

För att bibehålla formen var jag alltså tvungen att lägga in en del träning efter Peking. Vi stannade kvar på hotellet bredvid banan, simmade i poolen och körde en del längre pass kring tävlingsområdet. Jag hann med lite back intervaller, ett långpass löpning, en längre cykling och ett antal simpass.

Samtidigt har jag varit tvungen att vara försiktig så jag kommer till start i Yokohama i god form. Inte allt för trött…

Det var trevligt att komma tillbaka hit. Enbart positiva minnen från tävlingen 2009. Känns lite som att det är “min” tävling…

Fältet är lite mer urvattnat än i Peking.

Men för den sakens skull inte vad jag skulle kalla lätt… Tror inte det finns några “lätta” VM Series tävlingar längre. Det är varmt och fuktigt. Banan är flack och snabb. Tror att det kommer att krävas en snabb löpning för att ta sig upp på prispallen imorgon.

Det skall bli lite spännande att se hur kroppen uppför sig. Just nu är det lite överraskning varje gång jag ställer mig på startlinjen. Eftersom jag inte har någon egentlig träning att bedöma min form på blir det lite som det blir.

Starten går 08:06 lokal tid imorgon bitti.

Loppet går som vanligt att följa live på ITU’s hemsida.

Sen blir det lite lätt träning och vila innan det är dags att sätta sig på flyget till Los Angeles.

Jetlag, lång flyg och stressen av att packa ihop mitt tillfälliga boende i Davos.

Jag landade trött och sliten.

Lite också tack vare min SPRINT genom Chicagos flygplats. Ryggsäck och allt. 4min tillgodo. Phu. Fick igång både muskler, svetting och adrenalin…

Ett tyst stort hotellrum. En bra bit större än min lägenhet i Davos. Långa nätter där jetlaggen sakta sjunker bort.

Det bästa med att flyga ut på tävlingar är att största delen av jobbet är klart. Det handlar om att putsa produkten. Slipa detaljerna så att kroppen känns så bra det bara går. Visserligen finns det ett litet inslag av bibehållen fitness, jag har ett stort tävlingsblock framför mig och det gäller att underhålla vad som finns.

Kortare träningspass, långa (nyttiga…) frukostar och mycket kaffe drickande.

Jag tror att Des Moines är en av de mest “athletes friendly” tävlingar i världen. Utöver en omtänksam tävlingsorganisation som ser till att det finns vatten på rummet och skickar ut goodie bags från huvudsponsorerna – finns det också ett väldigt aktivt lokalt engagemang. Att få sällskap på träningsrundor, ordna massage gå ut och äta – allt fixas i en handvänding. Och det är trevligt.

Bilden tog jag en av kvällarna på väg hem från en sån middag. Solnedgång över downtown Des Moines. Påminde mig om vilket alldeles faktiskt jobb jag har. Inte så dumt alls faktiskt….

Läs mer om tävlingen här

Jag fick en start.

En biljett till tävlingen som alla vill köra.

Hy-Vee Triathlon i Des Moines.

Den ganska anonyma staden i Iowa är mest känd för sina försäkringsbolag. Och sitt triathlon lopp.

Jag skall inte hymla.

Det inte vare sig staden eller tävlingen som lockar. Utan prispengarna.

Med endast 30 starter är det en exklusiv tävling. Jag kom in på ett halmstrå, två veckor före start fick jag min inbjudan.

Det är också en “non-drafting” tävling vilket innebär tempo cykel och annan karaktär på loppet (jmf. med en ITU tävling).

Samma typ av karaktär som LA Triathlon och US Open i Dallas. Ett format jag tycker om – och som passar min profil.

Kommer jag sist (30:e) tjänar jag dubbelt så mycket som en 8:e plats på Sprint VM.

Ni förstår alltså vad som lockar.

Efter en säsong som varit väldigt neutral hoppas jag alltså på en snabb upp hämtning.

Jag lämnar Davos tidigt på tisdag morgon. På vägen till flygplasten fiskar jag upp mitt pass på Kinesiska konsulatet. Förhoppningsvis med en visum stämpel i. Sedan bär det av på äventyr.

Zürich-Des Moines-Peking-Yokohama-Los Angeles-Dallas-semester…

Tusan om jag inte skall lyckas få ihop till ett guld kort på flyget det här året…

Min boxvila börjar närma sig slutet.

Utan vare sig allvarligare psykiska men eller andra biverkningar har jag avverkat min rehab tid. Fasen uppbyggnad är påverkad och siden handskarna har lagts åt sidan.

Min första tävling kommer att bli VM-Series tävlingen i London. Resan har varit planerad sedan länge – och är egentligen viktigare än själva tävlingen. Förbundskapten Wiker kommer att komma upp till Davos och hela resan kommer att bli en general repetition av nästa år.

Samma upplägg med resdagar, flygplats och transport. Liknande dagar på plats i London, fast med boende nära tävlingsbanan istället för OS byn. Tror det hade varit sådär att ladda på en byggnadsplats kanske…

Så även om jag inte är i toppform har jag en viktig helg framför mig. Det är också första -och sista chansen vi får att prova på banan som den kommer att vara under OS.

Så då ett par av tjejerna här uppe är i superform och laddar för sin OS uttagning går jag in med lite mindre anspråk. Efter en så pass lång tid utan löpträning kommer jag tyvärr inte att kunna vara i toppskick. Förvätningarna på mig själv ligger i stället på sim/cykelmomentet.

Utöver studerande av banor och konkurrenter blir det också afternoon tea med Barbara på lördagen. Ser framemot  lite folkliv och caféer efter min något spartanska och tysta tid uppe i bergen. På söndagen vankas sen herrarnas lopp vilket jag förväntar mig ganska mycket av. OS kval och allt… The Brownlees, Gomez och ett artilleri australiensare med flera. Högklassig underhållning!

På måndagen åker jag sedan vidare till Irland för en återkoppling med Dr Hartmann. Efter ett antal veckor av rehab träning, nya inlägg och påbörjad löpträning är det dags att kolla av att det verkligen går i rätt riktning.

Så det blir  scones och te för hela slanten kommande veckor.

Kanske bäst att börja acklimatiseringen redan nu…

Förberedelse är ju som bekant A och O för framgång.

Te, scones och sim VM på Europsort.

Perfekt!

Det är nog inte många som kan skryta med att ha varit insnöad i Nairobi.

Och det är jag väl egentligen inte heller.

Utsnöad hade varit ett bättre ord för att beskriva situationen.

Schiphol har det tungt och vägrar därför ta emot fler transitmänniskor. Såna som jag som bara vill hem. Eller bort. Eller någon annan stans.

Jag flög in från Eldoret igår, packad och klar. Avhejad. Klar med afrika för i år. Chapatis och te på det lilla cafét mellan terminal 1 och 2. Redo att tackla incheckingen och cykelbesvär. Men möttes av en man med en lång lista av namn och en buss till ett hotell. Det var inte så mycket annat att göra en att åka dit, äta middag och gå och lägga sig. Vi är tre läger av KLM:are (det är så vi kallas..). De som fanns här när vi kom, oss, och sen de “nya” som kom ikväll. Tänk survivor. Tänk castaway.

Spännande historier kring middagsbordet. En slags bond som bildas i eländet. “Har du hört något?” “njae heatrow är fortfarande stängt.” “Det verkar som att vi kommer med flyget imorgon”.

Träningsmässigt hur gör man? Nairobi är ingen gulliplutt stad utan en plats man har respekt för. Man åker inte taxi till flygplatsen med färre än fyra i bilen. Man sticker inte ut och springer en timma i morgonrusningen. Ens om man är snabb…

Det blev löpband. Morgonpass på 1h med 5minuters tempo intervaller. Eftermiddagspass som var lite kortare med konstant fart.

Och stretching. Och massage.

Och frukost, lunch och middag på KLM’s bekostnad.

Hoppas på att få komma hem imorgon.

Ångrar att jag önskade mig en vit jul…

Kenya är ju känt för sina löpare. Eldoret och Iten uppe i Rift valley är födelseorterna för många av världens medel och långdistans löpare.

Däremot tror jag inte cycle cross cyklar är ett lika välbekannt fenomen som sub 30 löpare uppe i Eldoret…

Häromdagen var jag ute på ett tre timmas pass, uppför mest hela vägen. Garmin stannade på 2620möh innan det var dags att vända och ta sig tillbaka ner mot träningscentrat där vi bor.

En cola i en liten kiosk halvvägs ner och livet kändes riktigt bra.

Kostade hela 60 shillings (för två cola plus varsin bull liknande sak).  Det hade man knappt fått ett tuggummi för där hemma.

Cyklingen är varierad mellan grusväg och hyffsad asfalt. De större vägarna är inte så hårt trafikerade, men desto mer respekt in-givande. Om man sitter på cykel. Inte riktigt samma känsla av säkerhet kanske som hemma. Förutom mattatus (minibussar som agerar kollektiv trafik) finns det allt från åsnevagnar till tungnt lastade cyklar ute på vägarna.

På hemvägen tänkte vi vara lite smarta och ta en genväg. Problemet insåg vi ganska snart var den lilla floden som separerade det stora fältet från vägen på andra sidan. Efter lite cyklande medströms hittade vi ett vad-ställe i fullt bruk. Klädtvättning, vattenhämtning  och barn som lekte i floden. Och två cross cyklar. Kände mig som en alien. Men alla hade ganska roligt när vi slängde av oss skor och strumpor och började vada över med cyklarna på axeln. Och vi fick full support när det gällde val av linje och vilka stenar man skulle trampa på.

Efter tre timmar i sadeln mellan 2100 och 2600möh var det skönt att få komma in till ett dukat bord. Te och toast till eftermiddags fikat.

En dusch för att bli av med allt rött damm.

Sista passet på Playitas, tidig morgon, mörkt, väskorna packade och klara. Tänkte bara ge mig ut på ett lugnt och stilla morgonpass för att lufta benen lite innan flyget hem. Lät tankarna vandra och sprang och njöt av att vara tillbaka i träning igen. Och av att kroppen faktiskt börjat kännas både stark och lätt. Det gjorde inte ont någonstans. Istället fanns det mer tryck i benen och större schvung i fötterna. Njutbart.

Men så trasas illusionen. Just efter det att jag passerar det tyska paret på morgon promenad hugger det till lite i vaden. Det blir väldigt stelt väldigt snabbt liksom. Jag stannar och stretchar i väggrenen. Fortsätter. Och känner hur stelheten förvandlas till något som rör sig inne i vaden. Något hände därinne, något gick sönder.

Några telefonsamtal och veckan ändrade karaktär. Ingen resa till Kenya påföljande dag. Istället var jag tillbaka på Sturup för en korta flygningen upp till Stockholm och SOK’s medicinska team.  En muskelbristning.

Sånt som fotbolls spelare äter till frukost. En vanlig människa vilar bort.

Och jag som trodde att jag haft min beskärda del av skador den här säsongen. Det långdragna och sent diagnostiserade diskbråcket kändes tillräckligt. Men kanske inte skador och sjukdomar är grundade på rättvisa..? Eller är det så att jag får allt nu för att slippa kommande två år..? Kanske kan hoppas på det.

I vilket fall fick jag mig en påminnelse.

FÖRSIKTIGT LISA!

Stressa inte. Skynda långsamt. Få kroppen med dig.

Det kändes som att jag gjort ett bra byte.

Ett kallt Östersund.

Ett mörkt Sverige.

En kommande snöstorm.

Istället sitter jag nu på balkongen i nattmörkret i shorts och t-shirt. Med ljud från kvällens band som driftande mot mig. De värmer fortfarande bara upp. Det vankas 70 och 80-tal, verkar bli en del Beatles.

Jag är på Playitas, Fuerteventura.

Efter uppstarts veckan i Stockholm har jag nu haft chansen att få komma igång lite mer triathlon specifikt.

Kroppen är sådär härligt nöjd, chockad och lite småsur över behandlingen.

Trots att det inte var längesedan jag var i Dallas och körde känns det skrämmande avlägset. Benen rör sig långsamt. Armarna suckar i poolen. Jag känner mig mer som en tysk hobby triathlet än en regerande världsmästarinna… Enda skillnaden är att jag inte kör mina löpträningar i tighta linnen och speedos…

Det enda som har känts riktigt riktigt bra är cyklingen. Men det kan bero på att jag fått äran att sitta på sir Rasmus Hennings bakhjul. Sir Rasmus som ligger i sista träningsveckan innan IM Arizona. Han har ett väldigt snabbt bakhjul med otroligt bra rulle. Och det där småfåniga leendet man lätt får när man sitter på cykeln sitter som klistrat.

Rasmus har valt att göra Playitas som sin bas under en längre period. Och jag tror inte att någon av hans tre tjejer har några som helst problem med att övervintra på Kanarieörna. Att byta ut dansk slask mot solsken och glass,  medans pappa är ute och cyklar och blir stark. Lägger grunden för nästa års revanch på Kona. Har man vunnit Des Moines två gånger på raken vet man hur man vinner tävlingar. Och nu verkar det som att han vill vinna Hawaii…

Oavsett vilka mål man har verkar Playitas vara en bra plats att lägga grunden på. Om det är till en bra cykelbens bränna, löpläger i kenya eller IM Arizona spelar nog ingen större roll.