London 2011 blev tävlingen med det största mediala intresset från sverige – någonsin.

Det blev också mitt livs värsta resultat i karriären – någonsin.

Vad roligt det hade varit om det varit Hamburg i fjol, eller Yokohama… Men men – nu var det ju OS banan det handlade om mer än atletiska resultat.

Det är sådär att ställa sig på startlinjen med vetskapen om 6 veckor av frånvarande löpning. Och jag kan nu intyga att det är värre än sådär att försöka springa 10 km snabbt på bristande träning.

Triathlon är en ärlig sport. 9 gånger av 10 får man ut vad man lagt ner i träning. Med undantagen de gångar man blir sparkad i huvudet under simningen eller får punka på cykeln.

Så jag följde facit och hade en bra simning utan att ta ut mig till bristningsgränsen – en säker cykel och en perfekt sista kilometer in till T2.

Sedan försökte jag förgäves att hitta rytmen. Rytm? Den hade nog flytt upploppen i London för i Hyde Park var den väldigt frånvarande. Från att ha varit en av tjejerna i täten fick jag en helt ny vy av löpningen. Jag fick se pärlbandet av tjejer som sträckte sig längs med the Serpentines promenad. 2minuter saknades. Och i dem två minutrarna fick det plats 30 tjejer.

Jag hade gått ut lite för snabbt. Eller, farten var inte för snabb – men relativt till min fitness var den för hög. Det gamla kända andningskrampen satte in ute på andra varvet och jag jag sprang runt och låtande som en elefant som söker uppmärksamhet. Ut på tredje varvet sjönk jag tillbaka rejält i fältet då jag försöka slappna av och få ner lite mer syre i kroppen. Ut på fjärde varvet hittade jag rätt och tog igen en 10-12 placeringar. Tror nog sista varvet var mitt snabbaste, eller i alla fall bäst löpta. Började trots allt känna mig ganska stark!

Sista 200 meter tog jag fyra tjejer och slutade precis bakom Findlay. Om detta hade varit någon annan tävling i år hade det nog gett mig en pallplats. Men belyser återigen hur beroende vi är av oavbruten träning och en skadefri kropp.

Givetvis var tävlingen en chock för systemet och jag spenderade kommande 36h som en krympling. Punkterade fem blodblåsor och fick släpa runt på min stela och värkande kropp resten av london vistelsen.

Från London blev det Limerick och ett återbesök till Dr Hartmann.

Domedag gällande vaden – och träningen kommande månad. Ett grönt ljus nu och chansen finns för en starkare avslutning av säsongen. Om det däremot fanns någon risk för att förvärra eller försvåra rehaben hade det varit att packa ihop tävlingsväskan för i år.

Men – sista månaden har gjort nytta och benet är i mycket bättre form! Jag fick trots mina orosmoln  istället order på att introducera tempo löp och intervall pass.

Det är dags att åka tillbaka till kontoret och sätta fart.

Peking är om 4,5 veckor och jag har 2minuter som skall tas av från löpningen. Time to get back to work!

Om du vill läsa mer om loppet i Hyde Park kan du kolla in följande i artiklar i DN, Expressen och Göteborgsposten.

Ser framemot morgondagen då jag under pampa och ståt får ta emot Sydsvenskans ärofyllda “Skånebragden 2010″.

Själva utdelningen sker i halvlek på Swedbank arenan i Malmö.
Mitt under MFF’s hemma match mot Örebro.

Törs man erkänna att detta kommer att bli min första fotbollsmatch någonsin…?

Så här ser jag ut, egentligen…

Under lunchen satt jag inne i en studio på Radio Malmöhus och pratade med Gunnar Brink. Lite triathlon, lite mål, lite bakgrund… inget revolutionerande.

Jag fick också rita ett självporträtt, och spela en egen vald låt som skulle spegla min person.

Mer bilder och ljudklipp från dagen finns på lunchboxens hemsida.

Lyssna på Lunchboxen, Sveriges Radio P4 den 28:e oktober.

En timme – en gäst är konceptet.

Jag kommer att vara på plats klockan 12:10.

Ett litet försnack inför morgondagen.
Nervositeten ökar…
Hoppas på en bra dag.

Följ loppet live här

Okej. De gör bättre varmkorv och de lyckades kvala in till fotbolls VM.

Vårt kära grannland verkar också vara ganska hett även på triathlon fronten just nu.

Triathlon Team kollegan Aleksandar Sörensen- Markovic röstades fram till att bära bib #1 i Challenge Copenhagen.

Jag röstade givetvis på Aleksandar, även om det var ett svårt val mellan honom och  favorit Ironmaninna Mrs Granger. Men eftersom han publicerade en fin intervju med mig på sin sida så var det egentligen ett ganska lätt beslut. Aleksandar = klar favorit!

I helgens långdistans EM var det också mycket rött på prispallen. Danskarna Martin Jensen och Jimmy Johnsen flankerade Eneko Llanos i Vitoria.  (Nämnas bör en fin 9.e plats till Karl-Johan Danielsson!)

Kommande helg på EM i Athlone (olympisk distans) kommer snabblöperskan Helle Frederiksen och unga Line Jensen att representera det röd vita…

Tror det är dags att visa vart skåpet skall stå!

Det är dags för lite mer blå gult där ute.

Dags för det röda att svalna…

Eftersom hon är en ganska ovanlig och spännande person tyckte jag att det skulle vara roligt att för en stund byta på rollen och ställa några frågor till fröken Axelsson för hemsidan.

Du delar din tid med att stå bakom disken i Canberras hetaste cykelaffär [Velo Republic] – och bakom kameran som frilansjournalist. Du är dessutom Svensk! Hur hänger det där ihop egentligen?

Cykelaffären kvalar nästan in mer som hobby an jobb. Men visst, ibland får jag faktiskt betalt for att vara dar! Det dock bara om någon enstaka lördag eller eftermiddag när Wil (butiksinnehavare och cykelguru) antingen vill ut och cykla eller befinner sig på annan ort.

Att jag hamnade i Canberra överhuvudtaget beror på att jag flyttade hit med min franske pojkvän, då han blev erbjuden jobb här. Att jobba som frilansjournalist OCH fotograf ar toppen. När jag dessutom får tillfälle att plåta och skriva om nåt så intressant som
triathlon och triatleter ar det näst intill oslagbart.

Jag vet att du har kört en IM, och har ambition att ta upp utmaningen fler gånger. Vad är det som faschinerar dig med sporten?

Det blir nog fler. Nar man väl har gjort en så kommer ju självklart frågan “kan jag göra det snabbare?”.

Det som jag fann mest krävande var dock träningsvolymen. Om man inte vill lida allt for mycket på tävlingsdagen krävs det ganska många timmar under i alla fall några månader. Tid att lära kroppen att fortsatta nar det normalt skulle ha varit dax for både frukost och lunchpaus.

Men det ar nog snart dax for en halv!

Att triathlon bestar av tre olika discipliner gor det mer intressant. Kryddar utmaningen lite extra. För ett ar sedan visste jag att jag kunde springa ett marathon, jag var dock fortfarande obekväm (och tämligen okoordinerad!) pa cykeln och jag var duktigt nervös infor min första simtur i öppet vatten. 750 meter …

Jag har länge varit imponarad av triatleter.  Just för att de är  ”riktiga” atleter. Att “bara” vara bra pa löpning, att cykla elle simma räcker inte, du måste fixa alla tre. Så nog ar jag stolt over min prestation, även om jag nog alltid kommer att få betala for att tävla!

Triathlon är fortfarande en ganska liten sport hemma i Sverige. Vad tror du krävs för att den skall bli populärare och få större utrymme?

Att du plockar hem ett guld i OS! Ingen press. Sa länge lovar jag att göra mitt bästa med att sprida budskapet via ord och bild.

Som fotograf och journalist – vilket är ditt drömjobb/drömmotiv?

Just nu är jag ganska insnöad pa att plåta cyklar. Formerna, färgerna, rörelsen … Vackert och fascinerande!

Människor ar ett annat favoritmotiv … lite av samma anledning.

Vare sig jag jobbar med ord eller bild strävar jag efter att förmedla en historia, att inspirera till vidare tankar eller känslor.

Vad drömjobbet/motivet ar? … hm … svårt att saga. Något som antingen ar viktigt, annorlunda, uppseendevackande, vackert, storslaget … eller intressant av nan annan anledning!

Vad gör du om fem år?

Jag ser fortfarande flest soluppgångar iklädd lycra. Jag har en rymligare fotoväska, skriver på franska (också) och har ett hem utan heltäckningsmatta.

Och som avslutning… några snabba antingen eller…

bakom kameran ><framför kameran
aussie skinny latte ><hederligt svenskt bryggkaffe (fast hellre en fransk espresso)
triathlon >< cykel
sommar OS >< vinter OS
Canberra><  Stockholm (fast just nu bor jag hellre har)