Några tankar kring Cykelcrosscykling och SM


November 18th, 2013 av



Lisa Norden innan start på CX SM 2013

Foto: Patrik Skolling Möller

Jag har fått ganska så mycket frågor kring det här med Cykelcross. Det väcker alltid en del intresse när man bryter invanda mönster och provar något nytt. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan vad jag skulle kunna prestera på 10.000m bana. Kan du inte springa SM? Finnkampen? Hur bra är hon på cykel jmf. de bästa cykeltjejerna? Det är spännande, det tycker jag också. Men också ganska skrämmande och tillintetgörande att tävla i de enskilda disciplinerna.

Man bör komma ihåg att jag tränar de enskilda grenarna med tanken på att de skall utföras tillsammans. Jag springer aldrig fräsch t.ex. Inför den avslutande 10km löpningen på en triathlonträning tränar man mer som en halvmarathon löpare. Jag kan heller aldrig cykla max, då jag helt skulle trasa sönder mina ben inför löpmomentet. I poolen är inte heller tanken på att kunna simma en snygg 1500ing med negativ split på en individuell bana. Jag har en 300 meter där jag  simmar för glatta livet följt av 1200m slagsmål på fötter.

Varför håller jag då på att slänga in sådana här saker som tempo SM och cykelcross? Jag tror Emma kanske tycker att jag är lite jobbig, det är klart att det är hon som är bäst på att cykla. Hon är världsstjärna och proffs på det hon gör. Att jag sen hänger med nästa gäng och kan ta medalj på tempo sm och tjejmilen säger mer om nivån på resten av tjejerna i sverige.

Men det är bra för mig.

Det är klart som sjutton att det är bra för mig! Fler skulle hålla på att utmana sig och slänga in sig i saker man inte riktigt har koll på.

Jag var på ett föredrag i måndags vars tema var elitidrott och näringsliv och vad vi kan lära av varandra. Jag fick tillsammans med Bengt Baron (vd Cloetta/Leaf) och Peter Nilsson (vd Trelleborg) prata om tankar kring prestation och vinnande koncept. Bengt Baron sa där någonting som fastnade.

Han berättade om hur han varje gång (blivit några gånger nu…) som han satt i bilen på väg att starta en ny VD post undrade vad han höll på med. “Hur sjutton lyckades jag hamna här igen? Jag har ju  absolut ingen som helst koll på det här egentligen. Någon gång kommer de att komma på mig”.

Det satte sig.

Det var just så jag kände inför det kommande cykelkross SM starten.

Någonstans i processen från det att jag signat på för att köra SM och börjat träna lite med specifikt för det insåg jag vilket misstag jag hade gjort.

Det här var ju inte alls som att köra landsväg fast på gräs (som jag nog lite naivt hade föreställt mig…). Det här var ju mer som att köra MTB på landsvägcykel – vilket jag bör poängtera är VÄLDIGT långt ifrån att cykla 9mil tempo på rak väg.

Motorn hade jag nog lite förtroende i, men tekniken var ju långt från godkänd.

Obefintlig kanske till och med.

Det är ganska indignerande att som OS medaljör (i en sport där cykel ingår) känna sig riktigt urusel och dålig på att just cykla.

Att få börja träna på basala saker som att svänga (på gräs och hal lera), köra på slänt, hoppa på och av cykeln, köra utför små branta backar…

Saker jag ALDRIG gör i min vanliga träning.

Foto M Jonsson

Foto: mjonssonfoto.se

Det fanns en del barriärer att bryta. Jag var rädd. Någonstans från det att jag hållt på med fälttävlan tills nu hade jag tappat en del rå tuffhet. Den där sköna känslan när man inte bryr sig om vad som ligger framför en utan allt är under kontroll och man litar på sig själv och häst/cykel/vaddunuvilllitapå.

Nu fann jag mig själv bromsa mig utför en liten lerbacke nervös för att svänga vänster. 

CX patrik som tagit sig an min cross karriär insåg att han var tvungen att göra något. Han ville ha ner mig i leran, bryta den där rädslan genom att låta mig upptäcka att det faktiskt inte var så farligt att åka omkull och bita gräs.

Instruktionen var att åka nerför backen – inte röra bromsarna – och svänga vänster. Easy enough.

Bang Lisa åker i backen.

“Nu går jag och hämtar kameran – och du tar på dig ett par handskar” sa Patrik och vi visste båda att detta var början på något bra.

Lisa Norden åker i backen under CX SM 2013

Foto: Patrik Skolling Möller

På landsväg ska man helst inte köra omkull. Oftast blir det en väldigt dyr historia som i bästa fall slutar med skrapat skinn och öm kropp -och  i värsta fall med sjukhus och en lång period av oträning.

På en lerig CX bana i Sköndal skrattar man lite åt sin oförmåga, hoppar upp och tar svängen igen. Kanske kanske lite bättre till och med.

Någonstans i den här processen blev Lisa Norden en bättre cyklist.

Jag lärde mig vad gränserna gick (även om jag ännu inte lärt mig exakt var dessa ligger alltid…) och fann en himla massa cykelglädje på köpet.

Att få lov att leka lite, sladda och bli smutsig – samtidigt som pulsen går i taket och benen skriker.
En ganska så skön kombination.

Men sen var det det här med SM. Likt Bengt Baron undrade jag kvällen innan vad sjutton jag gett mig på. Jag kan ju inte det här? Nog för att jag blivit bättre på att både svänga och köra omkull. Men att göra det inför publik och med tjejer som skulle mosa mig…? Ouch..

Men, någonstans inom mig fann jag den där tävlingsdjävulen som tycker det är roligare att tävla och bli utmanad än rädd för att misslyckas och skämma ut sig.

Vad hade jag att förlora egentligen?

Redan hade jag ju vunnit på processen, de sista sex veckorna hade helt klart gjort mig till en bättre cyklist. Tillbaka ut i VM-Serien kommer jag att besitta kunskaper och erfarenheter få av de andra tjejerna ens varit i närheten av. Win win.

Friskt vågat hälften vunnit. 

Säger man ju…

Jag vågade på rätt bra och var väl lite överladdad (något jag tycker att CX patrik skall känna sig nöjd med – utan hans sköndal pass hade jag mesat mig runt banan som värsta mormorn).

Efter första springbacken på banan fick jag en himla massa lera i klossen och fick inte i skon i pedalen. Inte någonstans på övre hyllan inne i skogen, inte efter löphindrerna och heller inte ute på häststigen fick jag i den i pedalen. Kajsa Snihs körde om och jag kunde inte hålla tempo med endast en fot med pedalkontakt. Nere i amphiteatern hörde jag äntligen det där klicket jag väntat på – “nu j%#!ar skall det bli åka av” tänkte jag. En lång tungkörd grässträcka låg framför mig och stora möjligheter att köra ikapp Kajsa igen. Och där missade jag det där med rätt fart in i kurvan och åkte i backen så det tjöt om det nere vid depån. Ooops. Överladdad…?

Lärde jag mig? 

Njae…. jag gjorde samma misstag två gånger till varav en av dessa på precis samma ställe. 

Gamla hundar och lära sig sitta ni vet.

Just den platsen på Stora Skuggan tycker jag nu skall få en skylt med “Lisas Kurva” på.

Lisa Norden efter CX SM 2013

Foto: Catarina Axelsson

Så några sammanfattande reflektioner från helgen: 

Det är bra att vara lite rädd ibland – man måste väga göra saker man inte är så bra på.

Gammal är äldst – Emma Johansson är grym på att cykla.

 Idrott skall vara roligt – det är ändå grunden i all elitverksamhet

Cykelcross publik är helt sjukt grym! – det var folkfest: grillparty, bergsprängare, kosköllor och banderoller. MER SÅNT TACK! Ni får väldigt gärna komma till Stockholm Triathlon i augusti nästa år!

 

Och slutligen vill jag också klargöra att jag nu framöver skall återgå att göra det jag är bra på.

Dags att skapa lite självförtroende igen.

Jag stryker simhopp och BMX från 2014’s planer och går nu helhjärtat in i triathlonträningen.

Men passa er tjejer, den nya Lisa är en jäkel på att cykla lera och hoppa på och av cykeln…

Foto: Andreas Sandström Bildbyrån

Foto: Andreas Sandström Bildbyrån

 

Ett stort tack till Specialized och Cykelspecialisten för all support med utrustning och träning under hösten.

Det har varit en häftig period!