Iten, Kenya

Det bästa sättet för att beskriva Iten på är nog som ett löparnas Mecka.

Iten är en liten ort med ett postkontor och några restauranger. Den ligger ute i den Kenyanska Rift Valley på en höjd av 2400m över havet. Det är också bostadsort till många av världens absolut bästa lång och medeldistans löpare. Genom byn går en asfalts väg som på andra sidan plötsligt försvinner brant ner i dalen, tydligen en fantastisk cykelväg att ta sig uppför… Resten av vägarna är av grus och har den kenyanskt karakteristiska röda lerfärgen. Det är inga fint jämnplogade vägar utan stenigt och håligt och hade fått vilken svensk vägförening som helst att darra av skräck.

Men, detta har vi nu lärt oss skall vara en av hemligheterna till löpning i världsklass. Asfalt och jämna stigar är inget som gynnar kontakt tiden mellan foten och underlaget och främjar därför inte heller reaktionsförmågan mellan hjärnans balanscentra och kroppens reaktionstid. Det går konstant upp och nerför, i sidleds, över vattenpölar, runt kossor och genom vattenpölar. Traktens 400m bana är också den av tilltrampad lera och ser den lokala fårskocken ta några varv kring lunchtid varje dag. Vid ena kortsidan har man utsikt över branten och den underliggande dalen och på en solig eftermiddag kan man också få se på de svart vita aporna som håller till på de uppvärmda klipp blocken. På var långsida står en nergången läktare av trä struktion men det var nog några år sedan dessa såg sina prakt år.

Livet på Lornahs camp följer sina satta rutiner. Frukost åtta, lunch halv ett, te klockan fyra och middag vid halv åtta. När mat klockan ringer kryper vi ut från våra enkelrum och samlas i huset där matsalen ligger några 100 meters promenad bort. Maten är varierad och till och med frukosten har varit annorlunda varje morgon hittills. Pannkakor, toast, french toast och idag nybakt bröd. Innan det sitts ner för att fylla på förråden har det sprungits på morgonen. 06:05 är det samling, om det är någon som misstänks ha försovit sig bankas det på dörren då ingen, enligt kenyansk tradition, skall lämnas bakom.

Benen blir tröttare och tröttare för var dag mycket tack till Darrens ganska stora program. Vi började lugnt och försiktigt i Eldoret men verkar nu har graduerat till ett intensivare program med mer volym. Att dagarna är ganska långa och aktiviteterna få gör därför inte så mycket. Timmarna försvinner ruggigt fort liggandes på sängen med en bok. Har gått från Elisabeth Gorges ”innan döden kom” till Sam Bournes ”The righteous men” till nu Kim Edwards ”the memory keepers daughter”. Har också hunnit med merparten av Lonley Planet’s guide till Kenya. Lägret erbjuder också ett rikt utbud av böcker, men tyvärr måste man nog vara flytande i Holländska för att ut något av dessa.

Jag har nu endast fyra hela dagar kvar i Kenya och tänker göra det mesta av dem. Målet är att vara så trött som möjligt när jag kliver på planet riktning hemmåt.