Bild; Jonas Lindkvist

Det har varit en intensiv dag idag.

Inte så många längder i poolen eller kilometrar i sadeln kanske, däremot en väldigt massa pratande.

Och på något underligt sätt blir man nästan tröttare av det – än av intervall pass.

I morse fick jag sitta i Gomorron Sverige’s soffa och prata triathlon.

Ett par timmar senare var det press konferens i SOK’s lokaler – OS och upplägg i fokus.

Prat, prat, prat….

Ett par möten kvar i Stockholm under morgondagen innan färden bär vidare av söderut.

Nästa stopp Skåne.

Det blev en rejäl skrämsel hicka veckan efter Sydney.

En lång resa över till USA, en förkylning och ett par väldigt lugna dagar för att återhämta kroppen.

Ett lugn löppass på onsdagen – och en öm vad morgonen efter.

På plats i Sedona blev jag behandlad av Rick (vår physical therapist) i förhoppning om att det skulle ge med sig med lite ordentliga tummar, vila och avlastning. När det på torsdagen fortfarande inte kändes bra åkte vi upp till sjukhuset i Flagstaff och gjorde ett ultraljud.

Behandlande doktor på plats kunde med hjälp av Ultraljudsbilderna från Canberra i November se en bristning i samma område som i höstas.

En ynka 18mm svaghet som satt stopp för min löpning.

Och kommande VM Series deltävling i San Diego.

Så det blev en veckas intensivt cyklande och simmande.

Det blev upprepade samtal hem till Sverige för att rådgöra med medicinsk support på hemmaplan.

Och åter igen fann jag mitt tålamod testat till bristnings gränsen.

Andas. Det kommer att lösa sig.

Vi bestämde oss för att inte behandla med kortison eller göra en plasma injektion – utan istället ge kroppen en chans att läka. Och sedan noggrant bygga upp med rehab för att stärka upp vaden från alla möjliga olika håll.

Det har gått bra faktiskt.

Jag är tillbaka i löpskorna och har sprungit upp till en timme igen (noggrant tejpad och uppvärmd före). Vi kör styrka och snabba fötter/saq arbete alternerande i gymmet.

Och jag bombar på med cykel och simning.

Trots motgångarna med vaden har jag två av de tuffaste veckorna volym mässigt bakom mig.  Ett antal 4-5h långa solo cykelpass med tempo intervaller. Set med 40×100 s 1.20 eller 20×200 s 2.40 (yards) i poolen.  Volym, uthållighet, bas….

I morse lämnade mina träningskamrater för VM Series deltävlingen i San Diego. Det är givetvis med blandade känslor jag är kvar här uppe i Sedona. Men om det är en sak som jag börjar lära mig om min sport, så är det hur viktigt det är att kunna anpassa sig till situationen och göra det bästa av det.

Så nu har jag en knapp vecka kvar i Sedona.

En vecka av höghöjd, solo träning och en tillfrisknande kropp.

Det ser ljust ut igen.

ARLA är en av SOK’s huvudsponsorer – och de kör nu en kampanj inför OS i London.

Jag fick äran att ambassadera för triathlon – och mjölk.

Två bra saker i livet.

Jag slutade på en 17:e plats i dagens ITU Sydney World Triathlon Series tävling.

Det kunde gått bättre,

och det skulle också kunnat ha gått mycket sämre.

Facit blev godkänt men med hemläxa.

Den lyder FART och SNABBHET.

Simningen blev som hoppats stabil och jag låg med i huvudklungan upp ur vattnet. Lite problem att få av våtdräkten plus några extra sekunder för att se till att alla armar och ben (på våtdräkten) var på plats nere i lådan gav mig en långsam växling och lite onödigt jobb i första backen.

Cykeln avlöpte utan dramatik. Synd bara att vi inte kunde hålla ifrån att andra klungan kom ikapp. En 60 tjejer som börjar löpningen tillsammans, blir…  väldigt många tjejer.

Tyvärr saknar jag ännu farten som behövs på den här nivån.

Jag har avverkar ett stort bas block, jag känner mig stark – men inte tävlingsfit.

Kommande fyra veckor [fram till San diego] kommer att få se lite mer specifika träningspass….

Tävlingen vanns av australiensiska Erin Densham följt av Helen Jenkins (GBR) och Andrea Hewitt (NZ).

Efter Linneas introduktion är det nu dags för Per att ge oss en liten inblick i det Wangelska livet.

Jag bad Linnea att besriva Per för oss.

Linnea om Per:

Per är en lång svennebanan. Eller ”the long Swede” som Tomas råkade presentera honom som en gång. ”Den blonde kenyanen”är också ganska målande och beskriver Perras enastående löpsteg. Han är snart 21 år gammal är född och uppvuxen i Falun. Han började med triathlon när han var ca 14 år gammal, men har haft en fin karriär som skidåkare vid sidan om. Bl.a annat har han två stycken topp 200-placeringar på Vasaloppet vilket är riktigt imponerande i vår ålder.

När Per inte tränar så antingen pluggar han(Ekonomikurser) eller så sitter han klistrad vid börsen och köper och säljer aktier. Han är alltså en framgångsrik ”daytrader” .

Andra favoritsysslor är att dricka kaffe eller titta på ”The Office”

Hej Per!

Vad gör du i Canberra?

Syfte med denna resa är att se och lära hur det är att vara elit triathlet på heltid.

Hur den yppersta eliten tränar, vad de tränar och ta lärdom av detta för min egen träning.

Träna med folk som är bättre än en själv och på så sätt utveckla mig och höja snäppet en gräns.

Hur är formen?

Formen är på uppåtgående, det är en bit kvar till de riktigt formen, men den behöver inte infinna sig ännu, utan jag jobbar vidare och får en riktigt bra grund att stå på för när de skall toppas och när de viktigare tävlingarna kommer.

Utöver kängurur på cykelpassen – vad är största skillnaden mot att träna hemma i Sverige?

Gemenskapen och att alla de som tränar i Australien håller en sådan hög nivå. Det finns som jag upptäckte ett fält bakom den yppersta toppen som man inte ser på de stora tävlingarna men som är riktigt kapabla till bra tider och tävlar riktigt bra. Så framförallt, en stor bredd. Detta ger givetvis säkerligen en bra träningsgrupp och många bra träningskamrater.

Om du skulle ranka vår bassäng på skala – var hamnar den då?

av 10 möjliga toast så skulle jag säga 4 på bassängen, men räknar man med de som simmar i den åker skala upp till 8 toast. De är bra kvalite och jag får kämpa för att hänga med.

Vad har du för förväntningar på säsongen?

Inga direkta placeringsmål. Först och främst vill jag hålla mig skadefri, prioritera de tävlingar jag har valt ut och göra dessa riktigt bra, jag vill känna att jag tagit ett steg närmare eliten och klättra upp på rankinglistan.

Ryktet säger att förbundskapten får sova på en madrass i vardagsrummet?

Stämmer bra, jag fick rummet med internet så jag har ständigt besök i min king size säng. Tomas (förbundskapten) trivs i Tv rummet med sin nya kompis som bor i väggen, pungråttan och är det perfekta väckarklockan för honom 5.30 på morgonen.

Konstigaste detalj/upplevelse på resan hittills?

Skulle “gå på toa” under ett löppass och vattna buskarna, då jag plötsligt upptäcker något röra sig, tittar lite närmare så är det en orm, springer ut ur buskarna men brallorna halvt nere och fortsätter löppasset.

Tack Per – och Lycka Till!

Just nu finns Linnea Holmertz och Per Wangel på plats här i Canberra.

Personligen tycker jag att det är väldigt trevligt att ha lite “svensk sällskap”, långa människor med stark kaffekultur.

Jag tog chansen att ställa några frågor för att få reda på  mer om vem de är – och vad de tycker om Canberra.

Först ut är Linnea.

För att få en bra bild av henne bad jag Per att ge mig en beskrivning.

Per om Linnea:

Glad, klumpig tuggigummande tjej på 20 år som satsar stenhårt på att nå toppen i triathlon. Har tagit stora steg de senaste åren.

Hej Linnea!

Vad gör du i Canberra?

Vi växer som triathleter!

Vi (jag, Per och Coach Tomas) kom hit den 21:a mars och åkte direkt till Mooloolaba. Där gjorde vi säsongsdebut vilket var riktigt kul. Sedan dess har vi tränat hårt i Canberra och även gjort en liten avstickare till Batemans bay för en ”träningstävling”.

Varför vi valde just Canberra är givetvis D-squad och Lisa Norden. Darren Smith och hans gäng är otroligt duktiga och det känns som att jag lär mig massor på varje enskilt pass. Det finns en otrolig känsla för detaljer och små justeringar görs hela tiden för att få ut det maximala ur varje atlet. Alla jobbar stenhårt och det märks att dem är vinnarskallar hela högen. Det här är verkligen ingen dans på rosor utan det är blod, svett och tårar som gäller (och en hel del skratt). Hela verksamheten här i Canberra är helt enkelt mycket proffisionell.

Hur är formen?

Den är nog som den ska vara vid denna tiden på året. Det har varit en lång och hård vinter och kroppen har fått slita en del. Just nu är jag lite mer en dieselmotor, vilket är naturligt. När jag tränar mer grenspecifikt och tävlingslikt kommer kroppen att förhoppningsvis rappa till sig.

Utöver kängurur på cykelpassen – vad är största skillnaden mot att träna hemma i Sverige?

Det är massor! Värmen, dofterna, det vackra vyerna, attityden mot cyklister, vänstertrafiken, det böljande landskapet.

Sedan är det självklart en skillnad på passen i sig. Här är resurserna annorlunda. Allting är noga utträknat och massörens och sjukgymnastens åsikt samt kroppsliga värden spelar roll i varje träningsdag.

Om du skulle ranka vår bassäng på skala – var hamnar den då?

Från 1-10 får den en 6:a. I Sverige är man inte bortskämd med inomhusfemtior.

Man blir stark av långbana.

Minus för det smågrumliga vattnet som är aningen för varmt

(egen notering; imponerad av en 6:a här. Tänkte att hårbollarna i omklädningsrummet och plåsterna på botten skulle dra ner poängen lite mer.)

Vad har du för förväntningar på säsongen?

Jag har stora förväntningar på säsongen. Det är OS-år och det finns stora möjligheter att plocka poäng. Jag har mer träning i bagaget än vad jag nånsin har haft tidigare (självklart, men ändå) och jag tror att om jag är smart och gör allt enligt planen så kan det gå riktigtriktigt bra på U23-VM i Auckland i Oktober vilket är det stora målet.

Konstigaste upplevelsen på resan hittills?

Hmm, det har hänt mycket! Men redan de första dagarna i Mooloolaba fick vi uppleva något utöver det vanliga. Australien bjöd på sitt allra mest exotiska väder och vi hamnade mitt i en storm. Det ÖSTE ner vatten i mängder som svenska regnmoln bara kan drömma om. Det regnade på tvären i typ 2dygn. Luften var så fuktig att kaffepulvret blev en sörja och samtidigt var det ca 30 grader varmt. Mitt i detta kaos befann sig tusentals triathleter, världsstjärnor och motionärer, som febrilt försökte förbereda sig för tävling på bästa sätt. Inga sura miner, bara förväntan och spänning.

Tack för det Linnea – och Lycka Till!

Intervjuen med Per kommer på måndag.

En helt okej start på året.

En stökig simning med ganska så stora vågor och mycket “chopp” (småvågor som tar bort all slags rytm i simningen) ställde till det för mig idag.

Jag fastnade rätt så rejält i klungan vid två av 90* svängarna och tappade mycket mark på täten. Jag hade en del jobb att göra ut på cykeln och gick hårt första varvet tills det att jag var ikapp 2:a klungan.

Framför oss hade vi en grupp på 10, inkluderat båda de schweiziska übercyklisterna Spririg och Ryf samt en handfull huvudfavoriter.

Min klunga på 17 hade svårt att matcha deras fart, och framför allt arbetsetik..

Avståndet drogs ut från 40 till 90 sekunder…

Så löpningen handlade mest om att testa kroppen, och rädda min heder. Vi sprang på hyffsat bra, jag tog rygg på fröken Haug (träningskamrat) och följde hennes tempo. Allt eftersom kilometrarna rullade iväg kunde vi knappa in några platser. På sista varvet fick jag reda på att vi sprang om 10:e platsen, så bestämde mig för att dra på en långspurt. Vilket höll vägen in.

Tävlingen vanns av Erin Densham (australien) som nu är ett bra steg närmare sin OS biljett.

Min löptid (om jag räknat rätt) var dagens 4:e snabbaste vilket är helt ok i mitt facit.

Som sagt tidigare, vintern har ägnats åt grundträning och mera grundträning.

Det var lika mycket en kortare utflykt bort från Canberra – som en uppvärmningstävling inför säsongen.

Två bilar och en trailer fylld med cyklar, 4 ganska så trötta triathleter, en coach, en massör och en idrottsfysiologi student.

Lägg till ett hus modell äldre, havsutsikt, en strand och en tävling modell mindre.

Perfekt!

Vi använde lördagen till simträning i havet och lite lättare träning.

Söndagen bjöd på en vacker soluppgång med frukost på verandan. Lite senare helgens genomkörare och test tävling.

Det hela gick vägen och jag fick en del kvitton på hur kroppen reagerat på vinterns övningar. Mestadels positiva besked, att jag är på väg i rätt riktning. Som tur är (får jag väl säga då det bara är Mars) finns det också en del kvar att jobba på.

Vann min age group och blev tvåa totalt (till träningsparter Andi).

Åkte sedan tillbaka till Canberra i Darren’s frus nedcabbade VW.

Ett trevligt avbrott i rutinen.

Bilder tagna av Rick Van Riemsdijk (massör). Fler bilder från helgen i hans Wollongong album.

Igår presenterades Team Vattenfall på en presskonferans uppe i SOK’s lokaler. Teamet består av 8 stycken Olympier lika fördelat på sommar och vinter aktiva.

Vattenfall gick in som en av SOK’s huvudsponsorer i fjol, och Team Vattenfall är en produkt av deras sammarbete.

Team Vattenfall består av:

Lisa Norden, Fredrik Lööf (segling), Rolf-Göran Bengtsson (ridsport) och Frida Svensson (rodd).

Charlotte Kalla (skidor), Anette Norberg (curling), Anna Holmlund (skicross) och André Myhrer (alpint).

Satsningen innebär också ett större stöd för 33 stycken aktiva i Topp och Talang programmet.

Att få vara en del av Team Vattenfall är inte bara spännande utan inger också en viss finansiell trygghet för mig.

Detta möjliggör en fortsatt klok och långsiktig satsning.

Det är ett fantastiskt initiativ och en otroligt djup satsning från talang stadiet och uppåt.

Precis vad svensk idrott behöver!