Bild: Kristianstadsbladet

Det blev ett SM silver på SM tävlingarna i skånska Åstorp igår. 

Med tiden 39:11,5 slog jag samtliga tjejer i fältet utom OS silver medaljösen Emma Johansson.

Resultat hittar du här.

Gammal är äldst och Emma visade var skåpet skall stå.

Rätt så – stryk av en specialist på Emmas nivå skulle jag inte få. Då hade hon fått bakläxa.

Om jag räknat rätt blev det en snitt fart på 42,7km/h över den något kuperade banan som tog oss upp en bit på åsen innan vi vände ut på rapsfälten och sidvinden. Ett resultat jag är otroligt nöjd med.

Det har varit ganska så mycket träning på sistone och benen har känts lite sega. Cykeln som jag använde för dagen plockade jag upp från Cykelcity i Lund kvällen innan och jag kanske inte hade haft den absolut optimala förberedelserna för just det här loppet. Precis som på simtävlingarna kände jag mig lite som en rookie. Var sätter man nummerlappen, när ska man vara vid starten och hur mycket skall man värma upp..?

Det är otroligt nyttigt.

Loppet i sig flöt på bra och utan incidenter. Jag hade Specialized på plats och Ole körde följebil och skrek uppmuntrande (..?) saker åt mig då och då.

Fokus låg på kadens, linje och förmågan att kanske kunna pressa lite till..?

Jag hade min garmin med fart, tid och puls på cykeln vilket jag höll ett öga på. Tyvärr saknar jag fortfarande Watt mätare men har lärt mig ganska bra vart pulsen hamnar och var min kapacitet ligger.

Nöjet att få tävla ligger mycket i att benen är lite piggare och förmågan att gå hårdare finns där. Snittpulsen hamnade på 175 – vilket är ganska extremt högt för att vara jag.

En riktigt bra genomblåsare av benen innan det bär av mot Syracuse och nästa tävling.

Tack Specialized Nordic, Cykelcity i Lund, CK Valhall och Ole på Specialized Danmark för all support och fixande inför och under tävlingen!

CK Valhall blir min nya cykelklubb för 2013. 

Det var några år sedan jag representerade en cykelklubb, men nu när jag finns lite mer på hemmaplan kändes det som ett naturligt steg.

CK Valhall har ett nära samarbete med Specialized Concept Store Cykelspecialisten här i Hammarby Sjöstad. Och många av de cyklister jag har träffat på under våren representerar just CK Valhall.

Så utöver att jag får lov att köra i ett riktigt snyggt kit på SM hoppas jag också på lång sikt kunna plocka upp lite kunskap och benstyrka från kompetensen i klubben.

Det är ju allmänt känt att triathleter har en del kvar att lära gällande fartväxlingar och taktik körning…

CK Valhall känns som en given miljö för att förbättra dessa två kvaliteter.

Ses i cykelsadeln!

Bild: Niklas Källström

Det var nio år sedan sist.

Jag var 20 år och i inledningsfasen av att uppräcka min motor och dess kapactitet. Jag tävlade i princip varje helg och varvade löptävlingar med triathlon och starter för min dåvarande cykelklubb Kristianstad CK.

Väldigt ostrukturerat – men fantastiskt roligt och säkert ganska lärorikt!

Som bäst blev det ett SM guld i lagtempo samt två stycken 7:e platser i dam elit, landsväg och linje.

Och nu är det dags igen.

Vet inte om man skall tacka den krånglande foten, men utan den och det inställda EM:et i Turkiet hade det definitivt inte blivit något Åstorp. 

Nu passar det så fint att SM i tempo blir min generalrepetition inför Syracuse 70,3 (NY) på söndagen. En triathlon tävling på halv ironman distansen där jag också hade tänkt säkra min kvalplats till VM i Las Vegas senare i år.

I och med Vegas har jag lagt lite mer tyngd på cyklingen under våren. Längre långpass, fler kilometrar och mer tid på tempocykeln.

Jag hoppas att jag skall kunna få ut lite av det jobbet på banan i Åstorp…

På SM kommer jag att köra en annan variant av Specialized tempo cykel. Den jag har normalt på tävling är riktad mot triathleter och tyvärr inte godkänd av UCI. Jag bugar och bockar och tackar Specialized för att på så kort tid få fram en ny cykel åt mig!

Håll koll på kommande händelser:

18:e Juni SM Tempo Åstorp, första start 16.00

23:e Juni Syracuse 70,3 (USA)

Photo: Catarina Axelsson

Det blir ytterligare en +1 i erfarenhetsbanken idag.

Distrikstmästerskap i simning på Eriksdalsbadet.

800m fritt samt 200m lagkapp.

Bägge två saker som jag inte gjort förut (eftersom jag inte kommer från en simbakgrund har jag aldrig utsatts för det här med simtävlingar tidigare).

Jag samlar erfarenheter och blir starkare. 

Som uppladdning följde jag med min vän och granne Catarina Axelsson ner till en närliggande näckrosfylld sjö igår kväll. 

Som vanligt levererade Catarina stort.

Håll utkik efter fler bilder som kommer att dyka upp så småningom.

En bild från arkiven.

EM i Portugal 2008.

En tredje plats efter dåvarande superstjärnan Vanessa Fernandes och Italiens Nadia Cortassa. Ett väldigt stort ögonblick för en nybakad senior Lisa.

Mästerskap är mästerskap och kräver respekt och förberedelse.

Man ställer sig inte på startlinjen och hoppas på det bästa – istället åker man dit med vetskapen att jobbet är gjort och det är dags att höja ribban.

Tyvärr spelar det ingen roll hur många VM medaljer eller OS silver man har i bagaget. Jobbet måste ändå göras. Fältet fylls hela tiden på med hungriga tjejer som tränar hårt och längtar efter att få ta steget upp på pallen.

Anledningen till att jag avstår EM är inte att jag sitter på soffan med en skadad fot.

Foten var akut öm i mitten på april, efter halv ironman tävlingen på Fuerteventura. Den krävde vila och omsorg uppföljt av behandling och väl avvägd rehab.

Senor och senfästen har dålig cirkulation och TAR TID.

Oerhört frustrerande för en idrottare som allra helst bara vill ut i spåren och få mjölksyran att spruta ur öronen.

Istället omstrukturerade jag mina veckor och la mer tyngd på simningen och cyklingen – med följder av en markant höjd nivå på dessa grenar.

De cirka 30 timmarna delades alltså istället på TVÅ discipliner istället för TRE.

I förra veckan började vi introducera en viss löpmängd i programmet igen – och saker går helt klart i rätt riktning.

Jag har sprungit ett par 50minuters pass och varit uppe och vänt i Hammarby backen ett par gånger.

Anledningen till att jag avstår från EM är alltså det bristande förberedelsen löpmässigt. 

Den senaste månaden har jag alltså kört ytterst få pass – och oavsett hur mycket jag hoppas på mirakel måste jag också vara ärlig mot mig själv.

Jag är inte 100% i form på löpningen ännu och inte i slag att prestera den 33minuters tid jag förutsätter kommer att krävas för medalj.

Jag har varit på EM tidigare, jag har vunnit två brons.

För mig är det inte tävlingen i sig som lockar – utan prestationen och resultatet.

Därför var beslutet att avstå EM inte ett jättetungt sådant.

Det finns träningspass och träningspass. 

Ryktet gick på stan om något som hette SMACK.

En landsväg, en parkeringsplats, en klocka och ett gäng sanna entusiaster. 

Kan man tänka sig en bättre plats för ett kvalitativt träningspass?

Så jag kvällens partner in crime, Nelker, tog oss ut från stan riktning norrut.

20kr senare hade jag ett nummer på tempohjälmen och en starttid.

Som vanligt blev det mjölksyra, lungexpanderande andning och tankar som ifrågasätter mitt val av aktivitet. Ett grymt pass som inte går att återskapa själv hemma på träning. Men det som jag åkte hem med var inte så mycket själva träningen – utan den underbara entusiasm och glädje det fanns i utövandet.

Jag påmindes om igen om just VARFÖR jag håller på med idrott.

Det är så enkelt, så oglamoröst och samtidigt så fantastiskt trevligt.

En blandning av människor som representerar allt från små tjejer på förstora cyklar, tandem cyklister, handcyklister, glada motionärer och andra som ser ut som plockade rakt från Touren.

Tack IDROTT – du är underbar!

Och tack Amanda för den superfina teckningen!

Det var stor kick off inför ITU Stockholm World Triathlon Series på Huvudstabadet ikväll.

SVT var på plats för att förhöra sig om dagsläget och hur foten uppför sig.

Se hela intervjun på SVT Play.

Bilden har absolut inget med Neptuniaden att göra.

Ett av mina mål med 2013 är att öka kapaciteten i de tre olika disciplinerna – och samla nya erfarenheter.

Helgens start i Neptuniaden på Eriksdalsbadet var ett praktexempel på hur detta skall uppnås i praktiken.

Jag har aldrig varit med på en simtävling tidigare. 

Aldrig som i inte en enda gång under mitt 28 åriga liv har jag stått på en startpall med tidtagning, publik och licensnummer förut. 

Trots ganska idogt tävlande över hela världen, stora mästerskapstävlingar samt ett par OS i ryggen kände jag mig som en nybörjare.

Jag fick snegla på mina mottävlande för att veta när jag fick lov att kliva upp på pallen, var och hur man simmar in och andra rutiner som hör simtävlingar till.

För mig sker mycket träning när jag är väldigt trött. Det handlar oftast om att knegla sig igenom pass, lära sig träna när man är trött – och våga bortse från tider som inte är så lysande. Jag har tryggheten med mig att när jag väl släpper på volymen så svarar kroppen och tiderna kommer.

Denna trevliga tiden varar generellt i ett par dagar precis i anslutning till en större tävling.

Så för mig var det speciellt att ha en helg då fokusen istället låg på att simma fort på 200m (lördag) och 400m (söndag). Det är inte direkt så att jag toppat mig inför uppgiften, men med den reducerade löpmängden bakom mig så blev det per automatik en piggare kropp och bättre simning.

Alltså – perfekt tajming att använda detta till att försöka höja högsta nivån och farten på simningen.

Efter att ha bytt om och tagit mig in på Eriksdalsbadet var det första jag slogs av det organiserade kaoset jag möttes av. 

Inte sedan hästtiden och ponny hoppningstävlingar har jag sett ett sådant myller av barn, föräldrar, resultatlistor och kaffemuggar i plast.

Heaten avlöste varandra och klasserna därpå. Barn i olika storlekar simmade värmde upp, tävlade, värmde ner, åt frallor – på repeat.

25 meters poolen var kaotisk. Det gällde att hitta en lucka där det gick att hoppa i för att sedan hålla sin plats och försöka få gjort det man skulle. Nog det närmaste öppet vatten simning man kommer i en kommunal simbassäng.

Väl inne vid 50:an var det ordning och reda. Inmarch, boxar för överdragskläderna och procedurer att följa. En elektronisk start följt av en tavla med splittider, resultat och positioner. Coacher som febrilt skrev ner splittider, skrek påjagande tillrop och gav instruktioner på hur loppet skulle genomföras.

Underbart säger tävlingsmänniskan inom mig. 

Insåg snabbt att största faran för mig var att bli lite övertaggad och fullständigt simma mig själv i väggen. In i väggen mer som hallvägs in i loppet än en tafflig målgång då…

Det är underbart härligt hur mycket lättare det går att simma när man är lite fräsch. När man nästan har en känsla av att hålla i bromsen lite tidigt i loppet än att slita sig blå för att hänga med.

Jag lyckades ganska ok med att disponera loppet även om 3/4 var lite väl tung på både 200 och 400:ingen.

2.17 för 200 och 4.43 för 400.

Och just det, jag blev diskad på 400:ingen…

Ett rookie misstake av lite för mycket svaj på startpallen.

Petitesser

Med min simtränare Fredrik Lundin’s hjälp kollade vi laktatet efteråt och gick igenom loppet. Känslan, farthållningen och vad jag kan ta med mig in i kommande triathlontävlingar.

För visst fanns det en stark baktanke med distanserna Fredrik valt.

Första bojen på VM Serien ligger ju oftast 300m från pontonen.

Någonstans mitt emellan 200 och 400m ….

Det inledande tävlingsblocket blev ju inte direkt så som jag hade hoppats.

Visst hade det varit roligt att komma hem med tre bucklor, en trött kropp och ett berg av självförtroende.

Men.

Säsongstarterna blir sällan så som jag skulle önskat…

Jag minns Sydney 2012, en 17:e plats och en avsaknad av löpform. Mooloolaba 2011 var en DNF då jag hade löpförbud med en inflammerad sena. 2010 stod jag vid sidan om tillsammans med Darren på samma bana, anledningen till att jag tvingats till åskådare har jag idag glömt. Eventuellt förträngt.

Jag fick ett bra besked av kroppen på Fuerteventura, solida träningspass och en tävlingsdebut på halv IM distans. Ett lopp som kändes förvånansvärt starkt fram till löpbiten och kanske underströk vikten av att dricka och få i sig tillräckligt många kolhydrater under cyklingen. Loppet var långt ifrån en polerad performance – men kändes som ett väldigt bra utgångsläge.

Veckan efter visste jag skulle bli otroligt viktigt för återhämtningen. St Anthony’s triathlon redan helgen efter, med ett otroligt starkt startfält med många av mina ITU kollegor på plats. Jag kom igång ganska bra efter två dagar av vila efter Challenge Fuerteventura. Visst lite muskelömhet, men ändå ett ganska skönt tryck i benen. Tyvärr blev den där stelheten i fötterna inte bättre, utan övergick i en ganska distinkt öm punkt i högerfoten. Vi ställde all form av löpaktivitet och hoppades på att vilan och resan över skulle ge foten tillräckligt med tid att repa sig.

Tyvärr blev det inte så.

En DNF i St Anthony’s och en DNS i St George.

Men, trots det en känsla av att resan inte var gjord förgäves.  Det blev en studieresa istället. 

I St George fick jag chansen att bekanta mig närmare med IM 70,3, rytmen dagarna inför tävlingen, kraven på atleterna och proceduren kring tävlingen. Jag hade fått i uppgift att vara “spotter” under tävlingsmorgonen. Den personen som sitter bak på en motorcykel och rapporterar in toppdelen av fältet till Ironman.com ‘s live blogg. Så istället för att själv ligga ute på banan satt jag på första parkett och följde loppet i detalj. Hur tjejerna såg ut, vilken typ av ansträngning de höll, vem som var stark och hur de tog vara på det.

Kanske andra bästa alternativet efter att själv få lov att tävla?

Och på de här typer av tävlingarna ser man ju sällan sina konkurrenter så värst ofta.

Utöver själva loppet fick jag också med mig två viktiga träningspass; 

Ett varv på simbanan i St. George – på tid (coach Ludde med klockan på kanten).

Ett varv på banan i Las Vegas med kilometer 5 till 80 hårt i bågen (coach Ludde i bilen med vatten och kamera).

Och kanske viktigast av allt?

Jag hade möjlighet att sitta ner med Craig (Crowie) Alexander och prata träning och upplägg.

Jag kom tillbaka till Stockholm med en lite lagom blandning av arg och hungrig. 

Redo att ge mig på nästa träningblock och höja nivån inför nästa chans att dra mig på tävlingsdräkten.

Hoppas största effekten en öm fot ska ge är bättre löpform.

Det här är tyvärr det närmsta jag kommer att komma cykelbanan i St. George. Efter mycket tejpande, prövande och övervägande har jag bestämt mig för att ta bort mitt namn från startlistan till morgondagens IM St George 70,3.
Min fot är fortfarande inte 100% och så här tidigt på säsongen vill jag inte riskera att förvärra eller riskera något som sedan tar lång tid att läka.
Det var inget roligt beslut att ta men jag tror att det är det klokaste för mig just nu.

Istället kommer jag imorgon att studera damernas tävling från en motorcykel då jag kommer att agera “spotter” ute på banan.

På söndag kommer jag att cykla tävlingsbanan i Las Vegas för att få en känsla för vad som väntar i September.
Sedan på måndag morgon flyger jag tillbaka till Stockholm och raka vägen upp till Access Rehab och sjukgymnast bänken…