ITU Sydney World Championship Series-ur Lisas ögon


April 18th, 2010 av



Som ni nog förstod från mina inlägg innan Dextro Energy ITU Sydney World Championship Series (WCS) var det ganska nervöst.

Det var ett stort frågetecken på formen efter att vara helt otestad i tävlingssammanhang. Jag visste att jag kunde hålla jämna steg med tjejerna på träning. Men att linka samman tre moment med en avslutande löpning av toppklass är av lite annat slag.

Precis som jag hade hoppats föll jag tillbaka in i den vanliga rutinen ganska så snabbt. Racebriefing, träning, vilsamma timmar på rummet och god mat. Ganska härligt att vara tillbaka på tävlingsbanan igen! Med start planerad till 9:50 var det till att stiga upp ganska tidigt. En liten simtur i hotell poolen (våning 30) följt av frukost på Inter continentals minst sagt flådiga frukostmatsal. Nästan lite slösigt med tanke på att det var mest kaffe och macka jag var ute efter… Men en söndagsmorgon i Sydneys business kvarter verkade inte vara lovande när det gällde en snabb frukost.

Jag rullade ner till Operahuset 1,5h innan start. Det gav mig tillräckligt med  för att ha tid att värma upp, checka in och mentalt förbereda mig.

Att ha startnummer två är inte helt optimalt när det gäller startposition… Visst hade jag väldigt många platser att välja på (och kunde därför se till att få kortaste linjen) men jag kan inte basera valet på andra snabbsimmade tjejer. Tyvärr blev det så att  huvuddelen av simmarna gick antingen helt till höger eller helt vänster och inte mitt/höger där jag stod. Men jag hade i alla fall kortaste vägen!

Starten gick och jag kom iväg ganska bra. Lite trångt kring första bojen och jag smet ut på insidan så att jag kunde simma om och lägga mig i skyddad position inne i klungan. Uppe på varningen för varv två såg jag att jag hade Kate Roberts och Andrea Hewitt rakt framför mig med Daniela Ryf på sidan. Phu, läget under kontroll. Skönt att börja säsongen med smidig simning utan större drama eller panikattacker…

Jag kom igenom första växlingen okej (T1) och ut på cykeln. Hade nästan direkt kontakt med huvudgruppen, ett tiotal topp simmare som hade fått en liten lucka upp ur vattnet. Och gruppen fortsatte att fyllas på bakifrån då ingen var direkt beredd att hålla farten uppe. Cyklingen gick oerhört långsamt. Jag hade tid att njuta av all publik och den ofantliga hejarklacken jag hade på plats (resultat av mina år i sydney). Jag försökte också att hålla mig undan trubbel då det var ganska stökigt i klungan. Många som inte höll sina linjer, gjorde plötsliga förflyttningar eller bara trängde sig för vid vändpunkterna. Mycket pga. just den låga farten… Notering för framtida tävlingar… Det fanns också en hel del svenskt i publiken, åtminstone en tre fyra stycken olika till-rop längs med banan. Härligt!

Med en jätteklunga in i växlingen visste jag att det fanns mycket tid att spara om jag kunde komma in i främre hälften. Resan dit gick bättre än förväntat och jag kom av cykeln i täten vilket innebar en ren löpning fram till plats #2 (bortre ändan an blåa mattan). Benen kändes förvånansvärt pigga, och även om jag redan tagit beslutet att använda min snabba växling till att ta det lugnt första kilometern på löpningen. Hmm. Det gick kanske inte så bra. Blev lite överentusiastisk och pinnade på ganska så bra. Jag hörde på andningen och fotstegen bakom mig att jag hade en GANSKA stå stor klunga på hälarna… Ta’t lugnt lisa… andas, koncentrera dig på tekniken, slappna av… Uppe på Cahill expressway sprang vi in i motvinden och jag lät Moffat ta över täten. Försökte hitta en bra plats där jag kunde få lite skydd från vind och spara energi. Inte helt lätt då jag är huvudet högre än merparten av tjejerna. På andra hälften av varv två började jag få lite problem med andningen. Precis som i Washington i fjol får jag krampkänning i övre magmuskeln och en kort grund andning. Vet att om jag kan slappna av tillräckligt och få till en djupare andning kan jag lösa upp problemet och förhoppningsvis fortsätta springa ok. Om jag däremot fortsätter trycka på väntar ett mindre sammanbrott. Med fart sänkningen tappade jag tät gruppen (Moffat, Hewitt, Riveros och Adachi) och sjönk ner till kring en 10:e plats. Sprang en stund med Laura Bennet och Vicky Holland, men fick sen fart på benen igen! Jag lyckades ta mig tillbaka upp till gruppen med Roberts, Haskins och Harrison och vi höll ihop fram till sista nedförsbacken (vilken var ganska så rejäl).

Kate drog på farten och Haskins och Harisson tvingades droppa av. När hon sedan la in en växel till i sista rondellen innan målsträckan kunde jag inte följa henne. Men, en sak som jag lärde mig i fjol var att spurten inte är över förrän mållinjen. Även om det var en 5:e plats det handlade om står det mycket poäng på spel, och inte minst…. äran i träningsgruppen… Kate verkade stagnera och jag hade äntligen fått fart på mina ben. Med ett par meter kvar till mållinjen tog jag mig förbi och slog mig in i topp 5.

Gladast för dagen var nog lilla ms Barbara som var ganska överväldigad av den egna insatsen. En tuff tjej som tränar hårt, jobbar som lifeguard på poolen där vi simmar och springer som en liten gudinna.

Väl värd sin vinst!

Även Lisan var ganska nöjd med sin insats. Löp mängden har inte varit optimal då jag balanserar lite nervproblem i vänsterbenet med plantar faciitis på vänsterfoten… Men kroppen är på väg tillbaka och träningen har äntligen börjar lossna. Om jag kan springa in på en 5:e plats med löpningen bakom mig ser det ljust ut för framtiden!

Dagens höjdare var nog hamurgaren som jag åt tillsammans med Barbara och Bobby från Specialized  efter tävlingen…bliss.