Så här ungefär kände jag mig vid årets slut.

Som en välrensad kalkon.

Det hade blivit ett bra år tillslut. Jag hade plockat vad som plockas kunde från en bas som inte var alltför stark.

Julen spenderades vid en strand med vänner, kalkon och julgran.

Nyår firades med träningsgruppen och blev den perfekta avslutningen på 2011. Och med det också en uppsluppen start av 2012.

I och med basen i Canberra har resandet tillfälligt tagit en paus.

Jag har för första gången på att bra tag packat upp väskan helt och hittat en vardagslunk. Fiket kan min kaffe beställning och jag springer på bekannta när jag handlar.

Skönt.

4 månaders grundträning framför mig nu.

Skönt…

Photo Credits; Catarina Axelsson

Så november månad.

Givetvis var OS biljetten en höjdpunkt. Ett definitivt besked, en plats, en presskonferans.

Men jag hann också med att göra allt det där andra.

Cykla cross i svenska snapphaneskogen. Äta kålpudding. Träffa systern. Njuta ev svensk höst när den är som vackrast. Brinnande löv och stilla skogsjöar.

Börja uppbyggnadsjobbet.

Det var en otrolig lättnad att få sluta säsongen på topp i Dallas.

Inte bara för att få vinna tävlingen för fjärde året på raken…

utan nöjd med att få hittat tillbaka till min tävlingsroll igen.

Att vara med och fightas i täten, och inte bara fylla ut resultatlistorna.

Sluta med självförtroendet på topp och hög motiverad att sätta igång grundträningen för kommande år. OS året.

Men, det behövdes en liten vila först.

Få hämta andan och smälta de sista fem veckornas hektiska resande.

En vecka på en resort i Mexico. Sol och bad.

Standardlösningen på mången problem i livet.

Där simpasset för dagen bestod i att simma ut i det silver skimrande havet och se solen gå upp.

En lagom aktivitet.

Lite brunare och klart mer avslappnad kom jag tillbaka till Sverige igen.

Amiran byttes mot crossen.

Linnet blev till vindjacka…

Ni har nog sett tillräckligt många bilder från tävlingen i London.

Visst, OS repetition.Viktigt. Fick sett banan.

Kroppen protesterade, men jag tog mig runt. Gick i mål på en något förnedrande 30:e plats.

En något trevligare händelse tog plats några timmar efter målgång.

Afternoon tea på ett fint hotell. London i koncentrat liksom.

Och något som jag hoppas få komma tillbaka till igen senare i år.

Förhoppningsvis Champange varianten då…

Jag gick ut på start pontonen med startnummer 30, sist rankad i tävlingen och med ett halvår av skadeproblem bakom mig.

Jag sprang över mållinjen en himla massa dollar rikare, och med en prestige fylld vinst att lägga till mitt CV.

Och över de två timmarna förvandlades 2011 från ett skit år – till ett av de mest framgångsrika i min karriär.

Tävlingen i Des Moines blev starten på en otrolig  månad.

FEM tävlingar på FEM veckor.

Innan solen gått upp över Iowas majsfält satt  jag på ett flyg mot Peking via Chicago.

Jag blev 4:a efter en spurt om tredje platsen i VM finalen. Hoppade upp från 18:e i sammandraget till en 9:e plats.

Slutade ITU säsongen topp 10 i världen.

Därefter blev jag 7:a i VM Series tävlingen i Yokohama.

Jag vann the LA Triathlon helgen efter.

Och avslutade med  ytterligare en vinst, den 4:e på raken, i Dallas.

Träningsvärk i käkmusklerna efter alla leenden.

Och en ganska så trött kropp. Som på väldigt lite träning presterat väldigt fina tävlingar.

Så jag skulle vilja ta tillfället i akt, och tacka min kropp för Augusti månad 2011.

En månad jag sent kommer att glömma.

Brunch med Barbara på Jakobshorn.

Höghöjdsmat. Skulle gissa på en ca 2300möh.

Rehab. Vila. Läsa. Sova. Rehab.

Det var Juli det.

Fler bilder från Bergen i Davos finns i det här albumet .

Även om bilden säger annat var juni en bra månad.

Lite av ett genombrott faktiskt.

Ett erkännande av ett problem, en behandling och en ordentlig rehabs period.

Det var slut på; “kanske”….

Dagen efter tävlingen i Madrid (där jag slutade på en 12:e plats – med min livs bästa simning hittils) bokade jag om mitt flyg och åkte till Limerick.

Jag hade fått en möjlighet att träffa Ger Hartmann, en av världens bästa sjukgymnaster specialiserad på elit idrottare.

Han jobbade igenom min kropp, kollade muskler och tightheter. Snedbelastningar och anatomiska strukturer som skulle kunna bidra till mina problem. Sen skickade han mig vidae till Dublin med ordination på två stycken MR bilder. Fot och vad.

Bingo.

Diagnos på en inflammerad Flexor Hallucis Longus.

Ordinerad vila. Tävlingsuppehåll. Stor lättnad och hopp om att äntligen vara på rätt väg.

Det kanske kan verka konstigt, men att få ett rakt besked var otroligt skönt. Även om beskedet var att jag var tvungen att vila helt ett tag.

Att slippa försöka,

slippa hoppas.

Slippa dyka upp på tävlingar med vetskapen att allt ine stod rätt till.

Så jag bet i äpplet, det sura äpplet.

Åkte tillbaka upp till Davos och började rehab processen.

Vilan.

Och Tolstoy’s “Krig och fred”.

I maj packade jag väskan med varmare kläder och åkte upp till Davos.

Ett kärt återseende och som ett “andra” hemmat numera. Oftast brukar den tunna luften och de många bergen göra ett mindre underverk för min kropp.

Mjuka grusvägar, alpkossor och brutala cykelrundor.

Ett kortare stopp på hemmaplan var också uppskattat. Svensk försommar när den är som bäst!

Utöver bonusen att få äta svensk mat och spendera tid med de nära och kära fick jag också ta emot priset för “Skånebragden 2010″. Detta  i halvlek under en av MFF’s hemma matcher.

Om man sammanfattar April så var det mycket vatten löpning och frustration. Blandat om vartannat.

Med mina erfarenheter från tidigare år, visste jag att när man väl kommit över en skada kan det gå fort tillbaka in tävlingssammannhang. Med detta i bakhuvudet fanns det tillräckligt med motivation att hålla huvudet högt och fortsätta göra vad jag kunde rehabmässigt.

Löpmängden hade dragits ner till ett minimum och passen hos sjukgymnasten var fler än de i löpspåret.

Trots detta lyckades jag på något vis springa till mig en 9:e plats på VM Series deltävlingen i Sydney. Helt ok med tanke på min uppladdning!

Resten av April blev sedan mestadels en transport sträcka.

Bilden är tagen i Specialized tält två dagar innan tävlingen. En autograf skrivar stund med Gomez och Barb.

Trots den mediåkra uppladdningen är det alltid kul att vara ute på tävling. Och dessa två människorna är lika trevliga som de är snabba.

Det var under Mars månad jag gjorde årets första MR.

Vi hade insett att det handlade om något mer än dålig återhämtning och ömma ben. Tyvärr blev vi inte så mycket klokare efter bilderna var studerade. Antiinflammatoriskt och 10 dagar utan löpning blev ordinationen.

En dryg veckas vattanlöpning låg framför mig. Och i slutet av det, en väldskupptäving i Mooloolaba.

Den veckan lyckades jag krasha på cykeln. 7 stygn i hakan och en del blåmärken.

Ingen simning på fem dagar.

Kände mig mycket orättvist behandlad av livet…

Jag åkte upp till Mooloolaba, sam och cyklade. Sprang ut på löpningen men drog i bromsen efter ett kvarts löpvarv. Handduk, bli varm, tillbaka till hotellet.

Nedrigt.

Hoppades att detta skulle bli lågvattenärket av 2011. At det skulle lossna, och att jag på någotvis, helst lagom till sydney, skulle vara lite mer redo.

Bilden är tagen från mitt rum i Mooloolaba. Killarnas lopp pågår för fullt nedanför mig. Jag dricker kaffe och tar bilder.